43:e festivalen 24 jan - 3 feb, 2020
Stäng
Besökare
Bransch

I fjol i Kvidinge – John Skoog i fokus på Draken Film

I samband med premiären för Säsong visas en retrospektiv med John Skoogs kortfilmer på Draken Film.

43:e festivalen
24 Jan -
3 Feb, 2020

Närmare tio år efter den första kortfilmen från den skånska landsbygden kring Kvidinge återvänder John Skoog till just samma plats. Efter en prisad världspremiär på Göteborg Film Festival går John Skoogs långfilmsdebut Säsong nu upp på svenska biografer.

Text: Olle Agebro
Bild: Camilla Lindberg

I samband med premiären för Säsong visas en retrospektiv med John Skoogs kortfilmer på Draken Film. Filmerna kretsar på olika vis kring platserna där John Skoog växte upp, och i någon mening är Säsong ett eko av det hypnotiskt filmpoetiska regissörskap som vuxit fram under det senaste decenniet. Men Säsong knyter också ihop filmografin på ett högst konkret sätt, med precis samma bilder.
– Den första scenen som fotografen Ita Zbroniec-Zajt och jag spelade in tillsammans var en scen av en balinplastare i solnedgång i Sent på jorden, som också spelades in i Kvidinge. När vi skulle göra Säsong kändes det på något vis rätt att återvända till den platsen och till just den bilden. Men när vi skulle göra första tagningen den här gången gick det helt åt helvete. Det började regna. Solen gick ner. Vi insåg också att han som ägde traktorn hade köpt en ny balinplastare som inte var lika snygg som den han hade när vi spelade in för snart tio år sedan. Jag brukar tänka att det finns många olika sorters spöken i Säsong, och ett av dessa spöken är mina tidigare filmer. Jag kan inte förklara varför vi var tvungna att återvända till balinplastaren, det var bara nödvändigt att ha med den där bilden, säger John Skoog.

Precis som i John Skoogs tidigare hybridfilmer från Kvidinge, Sent på jordenFörår och Värn, rör sig Säsong i gränslandet mellan det dokumentära och det fiktiva.
– Det finns en sorts motsägelse mellan det arrangerade och det man hittar medan man filmar, och som publik tvingas man hela tiden fråga sig om det som sker är på riktigt eller fiktivt. Jag tänker att skeendena i filmen ska kännas dokumentära, men att kamerans språk är fiktion. De regissörer som berört mig mest, som Agnès Varda och Chantal Akerman, är de som gör fiktion men använder sig av ett dokumentärt råmaterial, filmer som använder ett språk som ger berättelserna värdighet. De här filmerna får en annan sorts intimitet, men det ger också en spänning som laddar filmen med motsägelser. Genom filmhistorien så har ju olika regissörer rört sig på olika sätt kring den här spänningen, Maysles-bröderna gjorde det med deras cinéma vérité-stil, men jag tänker också på filmer av Dardenne-bröderna som gör fiktion som känns väldigt äkta. Under inspelningen av Säsong kunde vi ägna två dagar åt att bygga kameraräls för en enda tagning, så på en skala med Maysles-bröderna i den ena änden befinner jag mig nog på andra sidan. Det är en intressant spänning, och jag tänker att det inte finns något sätt att göra film på som är mer eller mindre rätt, som befinner sig närmare eller längre bort från sanningen. Det är bara annorlunda.

Den spänning som finns i John Skoogs regissörskap känns i varenda bildruta, från öppningsscenen i Sent på jorden fram till eftertexterna i Säsong, men hans regissörskap handlar egentligen lika mycket om hans egen unika filmröst som om hans filmfotografers. Fotograferna Maria von Hausswolff och Adam Wallensten gör Shadowland till sin egen film, på samma vis som Ita Zbroniec-Zajts med sitt kameraarbete gör Kvidinge-sviten till sin.
– Det finns en film av Alain ResnaisToute la mémoire du monde, som handlar om Frankrikes nationalbibliotek. Kameran i den filmen rör sig som att den är en alien, den tittar på allting som om den ser det för första gången. Klassificeringen är ännu inte gjord, den har ännu inte lärt sig vårt sätt att avläsa omvärlden, den tittar på en pryl med samma nyfikenhet som på en människa. Vi har försökt jobba på det här sättet hela tiden, och genomgående försökt hitta den blicken. När vi filmar i Kvidinge är det en plats som är väldigt bekant för mig men den var helt främmande för Ita. Den dynamiken i vår blandade blick finns i alla våra filmer. Jag har väldigt klart för mig vilka platser jag vill filma på, och jag har också en idé om hur bilderna ska se ut, men jag berättar aldrig om det för fotografen. Filmen uppstår i det här kreativa mötet, och det fungerar på samma sätt med ljud, med skådespel, med allt som händer framför och bakom kameran. Jag vill inte kontrollera någon annan, det finns ingen mening med att göra film på det sättet, säger John Skoog.

Streama Skoogs kortfilmer på Draken Film>>

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen

Thank you!
Something went wrong, please check that you provided a working e-mail address.