44:e festivalen 29 jan - 8 feb, 2021
Besökare
Bransch

Jill Bilcock kliver ut i rampljuset

En av världens mest kända klippare porträtteras i ny dokumentär.

43:e festivalen
24 Jan -
3 Feb, 2020

Jill Bilcock – Dancing the Invisible riktar strålkastarljuset mot en ofta bortglömd yrkesgrupp, och en kvinna som i årtionden förverkligat regissörers visioner.

Text: Caroline Widenheim
Foto: Ola Kjelbye

Få klippare har gjort ett sådant synligt avtryck på filmvärlden som australiensiska Jill Bilcock. Hon har bidragit till den banbrytande formen i regissören Baz Luhrmanns filmer, från hans debutfilm Strictly Ballroom (1992) till Romeo + Juliet (1996) och Moulin Rouge! (2001), för vilken Bilcock Oscarnominerades.

I de tre filmerna kombineras Bilcocks skickliga hantverk och raffinerade berättarstil med Luhrmanns explosiva estetik. Men från början var Jill Bilcock en del av den australiensiska filmindustrin som började växa fram på 70-talet. Hon halkade in på filmklippning genom reklamen, och blev på produktionsbolaget Film House en av Australiens mest efterfrågade reklamklippare. När hennes kollegor och före detta studiekamrater började närma sig långfilmens värld ville de att Bilcock skulle klippa deras filmer. Den första stora långfilmsproduktionen hon arbetade på var Fred Schepisis Ett skrik i mörkret (1988) med Meryl Streep i huvudrollen.

– Då var jag i princip okänd i filmvärlden. Att någon utan ett tyngre CV skulle få ett sådant uppdrag skulle aldrig hända i dag, säger Jill Bilcock.

Filmen var startskottet för en karriär som förutom Baz Luhrmanns produktioner innefattat Muriels bröllop (1994), Elizabeth (1998) och Road to Perdition (2002).

I likhet med andra klippare är hon dock fortfarande okänd utanför branschkretsar. I alla fall var hon det när den svenska regissören Axel Grigor mötte henne på ett seminarium för filmklippare i Melbourne.

– Hon började berätta historier från sitt liv – att hon hade varit statist i indiska filmer på 70-talet, bott i bergen i Kashmir precis innan kriget bröt ut, arbetat på alla dessa filmer… Det var som att hon hade haft nio liv. Jag förstod direkt att det skulle bli en intressant film. Om henne som person, och om vad en klippare faktiskt kan göra. Många vet inte det, eftersom klipparen alltid försvinner bakom regissören. Det är synd, för klippning handlar om att kunna berätta en historia, säger Axel Grigor.

Efter seminariet i Melbourne började en flera år lång övertalningskampanj för att få Jill Bilcock att ställa upp på en dokumentär om hennes liv. Resultatet blev till slut Jill Bilcock – Dancing the Invisible. Filmen följer kronologiskt hennes långa karriär, och låter också många av de regissörer hon arbetat med berätta om vad hon betytt för dem.

När man hör Jill Bilcock tala om sitt arbete blir det tydligt att en filmklippare inte får vara uppmärksamhetstörstande. När en film når publiken är det regissören och skådespelarna som står i rampljuset. Näst på tur står eventuellt en filmfotograf, men resten av teamet syns sällan.

– Bandet mellan regissör och klippare är väldigt starkt, säger Jill Bilcock. Men det tenderar att försvinna så fort filmen är klar, och de skickas upp på podierna.

Har du någonsin känt…

– Att jag vill knuffa ner dem därifrån?

Kanske! Får du tillräckligt mycket kredd för ditt arbete?

– Jag tycker att jag har haft tur i det avseendet. Jag har arbetat med filmer där klippningen varit svår att bortse ifrån, som Romeo + Juliet. Då lyfts mitt arbete fram. Hade jag bara gjort filmer som Road to Perdition, som är väldigt välklippt utan att klippningen direkt står ut, hade nog ingen vetat vem jag var.

Hur tidigt är du med i arbetet med en film?

– Med Baz filmer har jag varit väldigt involverad redan från idéstadiet. Men oftast kommer jag in vid den första genomläsningen av manuset, tillsammans med skådespelarna och resten av teamet. Därefter är jag med under produktionsfasen för att säkerställa att vi får material som fungerar. Ibland kan jag se att en viss scen behöver göras om, eller att vissa repliker borde flyttas till en annan scen för att hjälpa berättelsen. Men jag är helst inte med på själva inspelningen.

Varför inte?

– Jag vill inte påverkas av vetskapen att en scen varit särskilt dyr eller svår att göra. Jag kan inte vara för känslomässigt involverad när jag sedan fattar beslut om vad som ska klippas bort. Jag vill hellre låta mig hänföras av teamets vision – en fantastisk dekor, ljussättning eller skådespelarinsats. Då behöver jag inte veta hur mödosamt det faktiskt var att ljussätta scenen, eller att någon arbetade med matförgiftning den dagen.

Vad krävs för att du ska kräva att en scen görs om?

– Ibland kan en karaktär behöva en tydligare utveckling. Det måste finnas en tydlig början och slut, där publiken är med på den känslomässiga resan. Andra gånger är scenerna som spelats in bara inte tillräckligt bra. När jag arbetade på Hur man gör ett amerikanskt lapptäcke (1995) skulle den första scenen utspela sig utomhus. Men det blåste fruktansvärt den dagen, och ingen gjorde riktigt bra ifrån sig. Den fick till slut göras om inomhus. Det är egentligen ingen stor sak, men i det här fallet var det Steven Spielberg som producerade filmen, och hans fru hade varit med i den första utomhusscenen. Så den stora konflikten låg i vem som skulle berätta för Steven att hans fru hade blivit bortklippt.

Jill Bilcock – Dancing the Invisible visas under flera tillfällen på festivalen. Läs här. 

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen

Thank you!
Something went wrong, please check that you provided a working e-mail address.