44:e festivalen 29 jan - 8 feb, 2021
Besökare
Bransch

Peter Grönlund x Draken Film

Varje vecka vägleder några av Sveriges främsta filmpersonligheter Draken Films prenumeranter genom filmutbudet. Idag är det dags för en av svensk films främsta klasskildrare: Peter Grönlund.

43:e festivalen
24 Jan -
3 Feb, 2020

Ett feministiskt mästerverk, Wim Wenders lågmälda reseskildring och mästaren Clio Barnard. Där har ni tre Draken Film-tips från Peter Grönlund. Varje vecka vägleder några av Sveriges främsta filmpersonligheter Draken Films prenumeranter genom filmutbudet. Idag är det dags för en av svensk films främsta klasskildrare: Peter Grönlund.

Med kortfilmer som Johnny Heiskanen, Bröderna Jaukka och Gläntan, varav den sistnämnda guldbaggenominerades, etablerade sig Peter Grönlund som en sällsynt talang med en alldeles egen röst i svensk film. Hans socialrealistiska klasskildringar var efterlängtade och de framfördes med en autenticitet av sällan skådat slag. I sin långfilmsdebut Tjuvheder från 2015 fulländade han sitt hantverk och de svenska kritikerna fick ta till utländska referenser såsom Cassavetes, Loach och en ung Scorsese för att beskriva Grönlund och hans filmvärld. Tjuvheder var populär hos såväl kritiker som publik och belönades med hela fyra Guldbaggar, bland annat erhöll Grönlund priset för bästa manus. 2018 var det premiär för hans andra långfilm Goliat i vilken han utforskade det sociala arvet i en dysfunktionell familj. Filmen kritikerhyllades och även denna gång prisades Grönlund för bästa manus vid Guldbaggegalan.

Förutom att kurera ett urval på Draken Film, vad gör du just nu, Peter Grönlund?

”Jag håller på att färdigställa en femtimmars-serie, Björnstad, som jag regisserat för HBO med premiär i höst. Jag är också i början av skrivfasen för ett spännande projekt med B-Reel som vi kommer presentera innan sommaren om allt går som planerat i dessa märkliga tider.”

Peter Grönlunds filmtips på Draken Film:

Porträtt av en kvinna i brand av Céline Sciamma

”Ett feministiskt mästerverk. Det är sylvasst och kristallklart berättat, lågmält men samtidigt brännande hudnära och intensivt i det dolda. En av de finaste kärleksskildringar jag sett och en påminnelse om att film bygger på rena, enkla idéer – och att en magisk filmberättelse kan lösas via tre karaktärer i ett tomt hus.”  

Blå är den varmaste färgen av Abdellatif Kechiche

”Ett intimt kärleksdrama som hanterar frågor kring kulturell klass på ett sätt jag aldrig sett förut. För mig var den här filmen räddningen under en period i livet, och jag såg den om och om igen. Det är vardagligt naturalistiskt och samtidigt storslaget med existentiella frågeställningar kring identitet, klasstillhörighet, kärlek och åtrå. Här finns en nerv, en närvaro och en känsla av sanning i varje enskilt ögonblick.” 

Fish Tank av Andrea Arnold

Andrea Arnold bär fanan högt inom det brittiska sociala berättandet och har för alltid präntat in sitt namn i medvetandet med denna milstolpe! Berättandet och perspektivet utgår kompromisslöst från femtonåriga Mia och hennes kamp för syresättning i tillvaron. Naturalismen ger plats åt det poetiska då det objektiva övergår i det subjektiva. Berättelsens krassa verklighet kontrasteras av en energisk järnvilja hos vår huvudkaraktär, som inger hopp om att man trots usla förutsättningar äger sitt öde och kan påverka det sociala arvet. En av samtidens bästa feministiska coming of age-skildringar om klasstillhörighet, socialt arv och om vikten av att äga sin berättelse.”

Belleville Baby av Mia Engberg

Mia Engbergs film har allt jag längtar efter. Det personliga berättandet, det verklighetsförankrade och den vackert sorgsna lyriska gestaltningen som samspelar i ett mästerverk i världsklass. Poesi är ett svårt begrepp, men det är just det poetiska och tidsupplösande som får Belleville Baby att lyfta. Här finns ett märkligt släktskap med roman – och pjäsförfattaren Sara Stridsberg; tonen och språket tar plats i berättelsen som fritt härjar förbi gränser och mellan genres. Engbergs röst ligger som ett ödsligt brev över det grovkorniga bildspåret. Verkligheten möter det associativa, föreställningen och förhoppningen förenas i minnets korridorer; det är som att besöka en gravplats eller en svunnen tid. Vi tas med på en ödesmättad, brusten kärleksresa kring två människoöden i livets förgänglighet. Men alla återgivelser kring filmen känns torftiga. Belleville Baby är som bra lyrik; poesin låter sig inte förklaras eller uttryckas på annat sätt än i dikten själv.” 

Winter’s bone av Debra Granik

Debra Granik lyser upp den amerikanska kartans blinda fläckar med detta kompakta socialrealistiska mystery-drama om en ung kvinnas jakt efter sin far. Winter’s bone rör det mesta jag själv dras till att utforska som filmskapare: det slutna arvsamhället med egna lagar och regler; ingenmanslandet där den etablerade världen upphör och en annan, ödslig och hotfull tillvaro tar vid. Det här är den amerikanska bakgården, fattigdomens fula ansikte, den lilla människans överlevnadskamp, ställd mot stora värden av bortglömda människor, fattigdom och politiska skygglappar. Vi tas med på en resa genom en tillvaro där allt satts ur spel och där samhällets ramverk mest känns som ett avlägset eko från en svunnen tid. Filmens geniala grundpremiss stöter igång en motor som tar oss genom de fattiga Ozarkbergens sociologiska ödemarker, bland dysfunktionella familjerelationer och patriarkala ledarskap, ständigt dessa känslomässigt undernärda män och de kvinnor som av nöd håller uppe dess strukturer, och in i kärnan där begravda hemligheter till slut sipprar fram ur den svarta dyn.”

Paris, Texas av Wim Wenders

Wim Wenders lågmälda Paris, Texas är en reseskildring där den yttre resan utgör motor i händelseplanet och därför kan ta sig subjektiva friheter i berättarplanet. Det är en tyst och bildpoetisk film som ändå skriker av mänsklig längtan och emotioner. Resan genom det ödsliga landskapet blir som en spegling av vår huvudkaraktärs trasiga själsliv som bit för bit öppnar upp sig och omfamnar betraktaren. Paris, Texas står sig än idag, eller mer än så: den är fortfarande en tungviktare bland amerikanska indiefilmer och måste ses till varje pris.”

The Selfish Giant av Clio Barnard

”En saga av Oscar Wilde, moderniserad av mästaren Clio Barnard, som åstadkommer en av filmhistoriens mest tongivande uppväxtskildringar. The Selfish Giant är ett sensibelt och smakrikt coming of age-drama, skildrat genom en pojkes blick någonstans i den brittiska bruksorten, där vuxenvärldens närvaro sker i en periferi av svordomar och hot. Barnen betraktas som en svärm flugor utifrån men är intimt skildrade inifrån. Ett av socialrealismens mest lysande verk och en av de viktigaste filmerna för mig personligen.”  

Mitt hjärtas förlorade slag av Jacques Audiard

Jacques Audiards nerviga pariserdrama rör sig mellan en korrupt och rejält våldsam fastighetsbransch och drömmen om de finare salongerna, musiken, renheten i konsten och i kontakten med det inre barnets längtan efter mamma. I alla Audiards filmer slår hårda värden mot mjuka och sammansmälter, det ena alltid en förutsättning för det andra, som i livet självt. Audiard rör sig lätt och ledigt mellan genres och är en av vår tids mest komplexa och framstående art house-regissörer.”

En alldeles särskild dag av Ettore Scola

”En klassiker som jag upptäckte först i vuxen ålder. Under en dag får vi följa två i sin tillvaro udda figurer och deras begynnande vänskap i en ängslig och skrämmande tid. Det är dagen då Hitler är på statsbesök i Rom och världen är uppslukad av detta. Ett mikrouniversum sluter sig kring våra två ensamma gestalter och möjliggör ett verkligt möte som når in på djupet. En alldeles särskild dag är långt före sin tid i sin blick på människan men också i filmisk mening; den är en mästarstudie i bildberättande, långa invecklade scenerier inom den italienska realismen.” 

Skuggor i paradiset av Aki Kaurismäki

”Egentligen kan man välja valfri film i den finska mästerregissören Aki Kaurismäkis katalog för att få inblick i hans absurt tragikomiska och geniala filmgärning. Kaurismäki är ensam i sin blick på tillvaron med en säregen bildvärld som korsar storartad filmkonst med dåligt ljussatta skolfilmer i ett och samma drag. Tematiken kring människans villkor ramas in av en kulissartad stadsbild och utspelas i varje enskild scen mot en fond av den finska ensamheten, vilket synliggör de existentiella frågeställningarna än mer i Kaurismäkis unika universum.”

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen

Thank you!
Something went wrong, please check that you provided a working e-mail address.