43:e festivalen 24 jan - 3 feb, 2020
Stäng
Besökare
Bransch

Zauberman utforskar övergrepp bland ultra-ortodoxa chassider

I Yolande Zaubermans nya film återvänder en man till det ultra-ortodoxa israeliska samhälle där han utsattes för övergrepp som barn.

43:e festivalen
24 Jan -
3 Feb, 2020

I Yolande Zaubermans nya film återvänder en man till det ultra-ortodoxa israeliska samhälle där han utsattes för övergrepp som barn.

Det är natt. En medelålders man, flintskallig, naken, vältränad, går ensam på en strand och sjunger. Pupillerna är stora, blicken dimmig. När sången är slut stirrar han in i kameran och börjar berätta sin historia. Om hur han växte upp i Bnei Brak, de ultra-ortodoxa chassidernas huvudstad i Israel. Där framförde han som pojke synagogans liturgiska sånger. I hemlighet utnyttjades han också sexuellt av sina rabbiner. Först när han var tjugo år bröt han med förövarna och flyttade till Tel Aviv.

Så börjar Yolande Zaubermans dokumentär M. Därefter får vi följa med mannen på stranden, Menahem Lang, när han reser tillbaka till brottsplatsen. Den maniskt pratsamme Menahem träffar andra offer, han uppsöker huset där en av hans förövare bor och skär av elledningen för att tvinga ut honom ur lägenheten.

Jag möter regissören Yolande Zauberman i en hotellbar i Göteborg. Hon bär en svart väst i syntetisk päls över en track suit från Adidas och doftar svagt av bergamott. När hon får in en mugg becksvart snutkaffe konstaterar hon lakoniskt att en café crème tydligen inte betyder samma sak i Göteborg som hemma i Paris.

Under en visning av filmen i Göteborg började en man långt bak i salongen att sjunga med under startscenen. Vad är det för sång?

– Är det sant? Den sången betyder mycket för mig. Min far sjöng alltid den för mig. Det är en känd judisk vaggvisa som rabbiner brukar lära barnen.

Hur kom det sig att du ville göra en film om Menahems historia?

– Han är skådespelare, och när jag såg honom i en gammal film som heter Kedma fascinerades jag av att han talade jiddisch så bra, trots att han var så ung. Några år senare ville jag att han skulle vara med i en av mina filmer. När jag googlade hans namn kom jag till en blogg han skrivit. Den handlade om barn som blivit våldtagna i ortodoxa miljöer, och han hade publicerat en film där han konfronterade en av sina förövare. Jag blev väldigt tagen. Istället för att erbjuda honom en roll i min film frågade jag om vi kunde göra en film om hans historia.

Filmen skildrar en miljö som vanligtvis är väldigt sluten och isolerad från omvärlden. Hur blev ni mottagna?

– Menahem, som talar samma typ av jiddish som man gör i Bnei Brak, öppnade alla dörrar. I synagogan och andra miljöer där de inte släpper in kvinnor var jag tvungen att låta en man sköta kameran. Annars förvånade det mig hur långt vi fick gå, och hur mycket vi kunde filma.

Filmen ger en bild av att övergreppen varit så utbredda att en del föräldrar tycks medvetna om dem utan att göra något åt saken. Tror du att något i slutna religiösa miljöer med stränga uppfattningar om sex leder till övergrepp?

– Jag tror att man ser fler våldtäkter mot pojkar än mot flickor i miljöer där homosexualitet inte accepteras. Man ser också att de som utsätts ofta reproducerar brotten om de inte får en chans att bearbeta sina trauman. Om du har blivit våldtagen och inte har möjlighet att tala om det så förändras din inställning till sex, till auktoriteter, till hela samhället. Men det stora problemet i det här sammanhanget är att vissa människor får alldeles för stor makt över barnen. Sa mycket inflytande ska ingen ha.

Menahem möter också andra utsatta män i Bnei Brak som talar anmärkningsvärt öppet och ärligt om övergrepp.

– Det var väldigt starkt för mig att upptäcka att folk i den här miljön talar med en ärlighet vi inte är vana vid. De har inte TV eller tidningar och vet inte hur man ska förställa sig eller försköna saker, de har ett väldigt starkt förhållande till sanningen.

Hela filmen utspelar sig på natten. Varför?

– Många av de ultra-ortodoxa människorna i Bnei Brak är inne hela dagarna och studerar. Det är på natten de kommer ut och möter folk. Men det beror också på att så många av offren var besatta av att inte själva bli våldtäktsmän. De vill undvika att fastna i the vicious circle. På det sättet kände jag att det här är en slags vampyrfilm där vi får titta in i mörkret.

Se dokumentären M på Göteborg Film Festival. 

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen

Thank you!
Something went wrong, please check that you provided a working e-mail address.