Thomas Vinterberg

2025

Regissör

Han har gjort filmer som man inte bara ser, man känner dem. Thomas Vinterberg är årets nordiska hederspristagare.

Han gjorde entré på den internationella filmscenen med en smäll. Utrustad med ett manifest, en oförglömlig scen och en film som omedelbart skrev in sig i filmhistorien. Thomas Vinterberg var 29 år när Festen fick sin världspremiär på filmfestivalen i Cannes 1998. Publiken höll andan i festivalpalatsets största biograf när filmens Christian (Ulrich Thomsen) höll tal till sin 60-årsfirande far. Sen fick den unge regissören ägna resten av festivalen åt att berätta för journalister om sig själv, filmen och det Dogmamanifest som han och Lars von Trier frontade med varsin film på den franska rivieran. Samt ta emot festivalens jurypris. Det var ett makalöst genombrott. Det Vinterberg gjorde redan i Festen är det han gör allra bäst: att skildra djupt mänskliga och komplexa känslor. Att utforska teman som familj, förlust och skuld med äkthet och realism, både i innehåll och form. Och att få sina skådespelare att leverera djupt nyanserade och komplexa prestationer. Man inte bara såg Festen, man kände den.

Foto: Ola Kjelbye

Det plötsliga genombrottet var inte enbart av godo. Vinterberg menar att framgången med Festen dödade hans kreativitet i slutet av 1990-talet. Det tog honom fem år att göra sin nästa film, science fiction-dramat It's All About Love som stod i stark kontrast till Dogmas stränga begränsningar och samproducerades av nio länder. Två år senare kom det engelskspråkiga kriminaldramat Dear Wendy med manus av Lars von Trier. I produktionen av Submarino bestod hälften av medarbetarna och skådespelarna av debutanter på grund av ett finansieringskrav. Vinterberg tyckte att kravet hjälpte filmens strävan efter äkthet och liknade upplevelsen vid sina tidigaste verk. Kanske var det den erfarenheten som gjorde att han valde att återgå till teman som präglat hans tidiga karriär och till en mer realistisk estetik i sin nästa film, Jakten. Med en lysande Mads Mikkelsen i huvudrollen och en berättelse om anklagelser, masshysteri och moral, gestaltade Vinterberg återigen mänskliga relationer med en sällsynt känslighet.

Foto: Ola Kjelbye

Han har nyfiket utforskat nya territorier och genrer, som i Far From the Madding Crowd, Kollektivet och Kursk. Han har drabbats av en personlig tragedi då hans 19-åriga dotter Ida omkom i en bilolycka. Och han har gjort hjärtskärande men också livsbejakande skildringar av mänsklighetens bräcklighet och styrka, ofta i Danmark. Som i den Oscarsbelönade En runda till, som han tillägnade Ida, och den hyllade dramaserien En familj som vår. Nu tar han sig an boken som har fungerat som en bibel i många nordiska familjer, Bröderna Lejonhjärta. 

Om någon kan göra det borde det vara Vinterberg, regissören och manusförfattaren som besitter en unik förmåga att skapa empati och komplexitet. Han som skildrar stora etiska och moraliska dilemman med en stark prägel av realism, och behandlar sina karaktärer med en sådan omsorg och respekt att vi som publik känner oss sedda. I hans filmer blir vi tvungna att konfrontera oss själva. Vi ser fram emot att se – och känna – mycket mer.

Text: Pia Lundberg