Focus: Another Intelligence

Text: Jonas Holmberg

”Jag har blivit Döden, världarnas förintare.” Vishnu-citatet från det hinduiska eposet ”Bhagavadgita” uttalas två gånger i Oppenheimer, Christopher Nolans blockbuster om atombombens uppfinnare. Andra gången är när J. Robert Oppenheimer beskådar detonationen under Trinitytestet, världens första kärnvapenprov, och inser magnituden av vad han har gjort. Han hade länge oroat sig för vad hans forskning skulle leda till, men han fortsatte ändå sitt arbete.

Många techarbetare i Silicon Valley verkar känna på ett liknande sätt. I årets Nostradamus-rapport “Everything Changing All At Once” refererade Johanna Koljonen en studie som visade att hälften av de som jobbar med att utveckla artificiell intelligens bedömer att risken för att deras arbete kommer leda till människans utplåning uppgår till minst tio procent. Men de fortsätter ändå sitt arbete.

Den tunga Oppenheimer-stämningen över AI-frågan intensifierades ytterligare i våras, när världens ledande AI-chefer och experter lanserade upprop efter upprop med budskapet att utdöende på grund av AI måste ses som ett lika stort hot som pandemier eller kärnvapenkrig och att utvecklingen måste pausas omedelbart. Techbolagen förmår inte själva bromsa eftersom vi inte har konstruerat ett samhälle där pauser eller eftertanke är möjligt. Så alla fortsätter sitt arbete ändå.

Vad är det då alla är så oroliga för? Det är bara att fråga en cineast. Vi vet svaret eftersom riskerna med konstgjorda intelligenser och tänkande maskiner har varit en filmhistorisk kontant under mer än hundra år, från stumfilmer som The Mechanical Man (1921) och Metropolis (1927), via omdiskuterade verk som Solaris (1972), Fruarna i Stepford (1975), Ghost in the Shell (1995) och Ex Machina (2014) till berättelsen om den mäktiga ”entiteten” i senaste Mission: Impossible-filmen. Vår omedelbara förståelse av AI-hotet är på djupet präglad av de filmiska dystopier som fått enorm genomslagskraft: Blade Runner (1982), Terminator (1984), och The Matrix (1999) tecknar alla framtidsscenarier där konflikten mellan människa och AI tvingar hjältarna att kämpa mot teknologin och fundera på vad skillnaden mellan människor och maskiner egentligen är. Filmhistoriens allra mest centrala AI-ögonblick hittar vi nog ändå i Stanley Kubricks År 2001 – ett rymdäventyr från 1968, där rymdskeppsdatorn HAL 9000 plötsligt slutar att göra som de mänskliga astronauterna vill. Repliken ”Jag är ledsen, Dave. Jag är rädd att jag inte kan göra det.” pekar med maskinell iskyla ut stunden när teknologin vänder sig emot oss. Det är precis det ögonblicket som många av samtidens AI-experter fasar för.

Att filmhistorien är så fullproppad av AI-fantasier, långt innan teknologin existerade på riktigt, är nog avhängigt att filmen i sig uppmärksammar och förändrar relationen mellan människa och maskin. Man kan till och med förstå filmen som ett slags artificiell intelligens, som på egen hand formulerar tankar om världen. Det låter kanske konstigt att en film faktiskt kan ”tänka”, men givet den accelererande AI-utvecklingen har det nog blivit allt naturligare att greppa att människan inte har monopol på att tänka. Att det finns en annan intelligens. Det går i alla fall att spåra en tydlig tråd om filmiskt tänkande som löper genom den filmens idéhistoria. Den börjar hos den sovjetiske filmaren Sergej Eisensteins idéer om hur stumfilmens former korresponderar med den mänskliga hjärnans funktioner, och fortsätter till den föreställning om filmen som en ”robothjärna” som förmår skapa självständiga kinematografiska tankar som Jean Epstein gav uttryck för i boken ”En maskins intelligens” (1946). Som ett slags utvidgning av Epsteins tankar formulerade Gilles Deleuze på 80-talet inflytelserika resonemang om filmen som en ”tänkande automat”, som på egen hand formulerar filmiska idéer om tid, rörelse och medvetande som överskrider vad som är möjligt att uttrycka med språket.

Just nu håller relationen mellan filmisk, mänsklig och artificiell intelligens på att omförhandlas. Det sker inte bara på filmfilosofiska seminarier utan med minst lika hög intensitet inom ramarna för den fackliga konflikt mellan filmstudior och manusförfattare och skådespelare som lamslagit Hollywood i månader. Strejken inleddes ungefär samtidigt som techbossarna och professorerna varnade för AI-apokalypsen, och handlar i hög utsträckning om hur generativ AI ska få användas i filmproduktion, och om hur rättigheter och ersättningar kopplade till AI ska se ut. Ska en AI får tröska igenom Billy Wilders och Nora Ephrons kataloger och sedan spotta ur sig romantiska komedimanus på löpande band? Och ska en AI-genererad Marilyn Monroe få spela huvudrollen mot Ryan Gosling? Vem ska i så fall få mest betalt?

Om det här blir framtiden, och det är mycket som talar för att AI kommer omvandla nästan varje litet hörn av filmfältet, kan man inte begränsa frågeställningarna till att handla om rättvisa ersättningsmodeller. Den generativa AI:ns intåg i produktionen av rörliga bilder reser också frågor om filmen som konst. För drygt hundra år sedan accepterades filmen som konstform för att man betonade det mänskliga bakom maskinen, att en film inte bara är en mekanisk representation av verkligheten utan ett uttryck för en konstnärlig bearbetning. Vad händer då om man tar bort eller minimerar det mänskliga inflytandet över den kreativa processen?

Just nu arbetar det danska bolaget Tambo med en Werner Herzog-film. Men den är inte regisserad av en Herzog med kött och blod utan av ”Kaspar”, en AI som matats med Herzogs samtliga verk och inspirationskällor. Filmteamet överlåter sedan alla kreativa beslut till AI:n, som givetvis också skrivit filmens manus. Blir detta konst? Och blir det i så fall konst på samma sätt som ifall människan Herzog gått runt och svettats under inspelningen? Vi har länge förstått konst som människans försök att förstå sig själv och sin plats i världen, men en sådan beskrivning riskeras att akterseglas som hopplöst romantisk.

Precis som regi och författande måste skådespeleri förstås på ett nytt sätt i en AI-värld där det går att skapa digitala masker som kan ersätta och smältas samman med vilka filmade ansikten som helst. Vem är det egentligen som spelar, och hur förändras relationen mellan skådespelaren, karaktären och publiken som betraktar och tolkar? Går det att göra en autentisk gestaltning genom att klistra in ett skådespelaransikte på ett annat?

Detta är några av huvudfrågorna i filmexperimentet Another Persona, en AI-genererad version av Ingmar Bergmans Persona som Göteborg Film Festival producerar i samarbete med SF Studios, Gothenburg Film Studios och Stiftelsen Ingmar Bergman, och som bara kommer visas en enda gång under filmfestivalen. I verket byter vi genom AI-teknologi ut Liv Ullmanns tolkning mot Alma Pöystis nya rolltolkning av Elisabet Vogler, den stumma skådespelerskan som tappat tron på konsten och skådespeleriet och liksom smälter samman med sin sköterska.

Another Persona är också den idémässiga centralpunkten i sektionen Focus: Another Intelligence, som dessutom kommer innehålla flera nya långfilmer som knyter an till tematiken, en retrospektiv över filmhistoriska AI-skildringar, ett program med AI-generade filmer och ett omfattande samtalsprogram där vi ställer frågor om filmkonsten, tekniken och ifall det blir atombomben eller den artificiella intelligensen som tar kål på oss först.