Julie Delpy

2025

Skådespelerska, regissör, manusförfattare och producent

Hon var sex år gammal när hon såg sin första Godard-film, åtta när hon fastnade framför en Bergmanrulle och fjorton när hon visste att hon ville bli regissör. Ändå är det som skådespelare publiken mest känner Julie Delpy.

Foto: Getty images

Och det var som sådan hon gjorde sin debut i filmvärlden, i en Godard-film! Blott fjorton år gammal spelade hon ”klok ung flicka” i den franske auteurens Detektiv (1985), mot bland andra legenden Jean-Pierre Léaud. Sin ikonstatus på vita duken säkrade hon genom Kieślowskis mästerliga Trikoloren, som Dominique i Den vita filmen (1994) – som också dök upp i både den blå och röda färgen, alla tre fastbrända på näthinnan hos den tidens cineaster. Statusen cementerades sedan rejält och bredare genom starten på det som skulle bli en annan trilogi; Richard Linklaters indieklassiker Bara en natt (1995), där hennes parisiska Céline träffar Ethan Hawkes amerikanske Jesse på ett tåg mellan Budapest och Wien och sedan pratvandrar sig igenom Wien hela natten, på väg mot den första kyssen. Som sedan nominerades för bästa kyss vid MTV Movie Awards. Nattfilmen följdes nio år senare av Bara en dag och ytterligare nio år senare av Before Midnight. Delpy medkrediterades och Oscarsnominerades för manuset till bägge.

Hyllade samarbeten med mästare som Agnieszka Holland, Bertrand Tavernier, Leos Carax och Volker Schlöndorff till trots så levde drömmarna om att stå bakom kameran kvar. Debuten som långfilmsregissör kom 2002 med Looking for Jimmy, inspelad under 24 timmar med en budget på 5 000 dollar. Då hade Delpy lämnat Paris för USA; först filmskola i New York och sedan Los Angeles. Vare sig hon gör det i komedi- eller dramaform så väjer Delpy aldrig för det obekväma. Mest framgångsrika av de ”egna” filmerna har hennes romantiska komedier 2 dagar i Paris (2007) mot Adam Goldberg och 2 dagar i New York mot Chris Rock varit. I bägge har det handlat om kulturkrockar och kommunikationsproblem inom franskamerikanska relationer.

Även i franska komedin Lolo (2015) uppstår relationsproblem, men mest på grund av att sonen Lolo – spelad av en oemotståndlig men sociopatisk Vincent Lacoste – bestämt sig för att förstöra sin framgångsrika Paris-mammas obegripliga förälskelse i en it-tönt från landet. Gemensamt har de alla Julie Delpys typiska förmåga att med fjäderlätt hand gå på djupet och balansera varm humor med djupaste allvar.

Foto: Getty images

I intervjuer har hon sagt att hon hämtar sin humor från verklighetens kaos; att hon kanske är lite psycho, men hellre det än tråkig. Beskrivningen passar in på de rollfigurer hon väljer att spela när hon regisserar sig själv; ofta har de en krass och cyniskt humoristisk, smått galen sida som poppar upp i det naivt charmiga. Som i Lolo, där de frispråkiga diskussionerna mellan hennes Violette och bästa väninnan Ariane (en suverän Karin Viard) är filmens höjdpunkt. Eller som i Netflix-serien On the Verge (2021), där hon tillsammans med Elisabeth Shue, Sarah Jones och Alexia Landeau porträtterar en kvartett nära vänner i LA, som garvar, gråter, pratar, ballar ur och tampas med tillvaron som kvinnor i 45-årsåldern, med allt vad det innebär. För ett tydligt kvinnoperspektiv finns självklart alltid med. Delpy tar ofta strid vad gäller bristen på jämställdhet och luftar sina tankar om hur spelplanen är så mycket mindre för en kvinnlig auteur, både finansiellt, kreativt och till och med personlighetsmässigt.

Och om hur kvinnor över 50 mest får spela döende eller redan är döda och spelar spöken. Själv hann hon i alla fall rollsätta sin feministiska mamma Marie Pillet som sin feministiska mamma i 2 dagar i Paris, innan hon gick bort. I nya Meet the Barbarians (där pappa Albert som vanligt finns i rollistan) berättar hon på sitt karaktäristiska och pricksäkert skarpa sätt om en by i Bretagne som inte riktigt vet hur den ska reagera när det anländer en flyktingfamilj från Syrien, istället för den väntade ukrainska. Komplikationer uppstår runt hennes lärarinna Joëlle, kan man lugnt säga. Årets internationella hederspristagare är en multikonstnär som olydigt vägrar placeras i något fack. Hon är regissör, skådespelare, manusförfattare, producent, klippare och filmmusikkompositör och säkert något mer. Och 2003 släppte hon sitt debutalbum Julie Delpy, som självklart är en mix av franska och amerikanska, precis som hon själv.