Kära filmvänner,

Jättarna skakar i filmfestivalvärlden just nu. Parallellt med att festivalvärldens kanske mest etablerade sponsorrelation tog slut när telekomjätten Bell dumpade filmfestivalen i Toronto efter 28 år, har hundratals filmskapare skrivit på ett protestbrev som vänder sig mot att Berlins filmfestival gjort sig av med den konstnärliga ledaren Carlo Chatrian. Tysklands kulturminister Claudia Roth meddelade för ett par veckor sedan att styrelsen i Kulturveranstaltungen des Bundes in Berlin beslutat att inte längre ha uppdelningen mellan en vd och en konstnärlig ledare på filmfestivalen, utan att festivalen istället ska ledas av en person. Martin Scorsese, Margarethe von Trotta, M. Night Shyamalan och de andra undertecknarna av det öppna brevet beskriver ministerns beteende som ”skadligt, oprofessionellt och omoraliskt”. Det måste ändå kännas att få den etiketten i fejset av Scorsese.

Hur en filmfestival än vänder sig verkar den ha den finansiella rumpan bak. En offentligt styrd och finansierad verksamhet som Berlin kan bli ett offer för nycker eller omprioriteringar i politiska församlingar. Det blev tydligt under pandemin, när Berlins filmfestival inte själva kunde fatta beslut utan snällt fick följa politikerns prioriteringar, och det blir återigen tydligt nu. Men får man som Toronto istället mycket av sin finansiering från sponsorer så kan man bli offer för nycker eller omprioriteringar hos ett företags marknadsavdelning. För att få en bild av omfattningen i intäktstappet: Bell betalade 250 miljoner kronor bara för namnrättigheterna för festivalcentret i Toronto.

Med tanke på politikers och marknadsavdelningars bristande lojalitet är biljettintäkter svåra att övervärdera: publikens engagemang drivs inte av något lynnigt strategidokument utan av kärlek till filmen. Det bästa med den kärleken är att den ofta är ihållande, men i Kristen Lopez intressanta text om de två krisande elefanterna i The Wrap pekas just postpandemiska publiktapp ut som en bakomliggande orsak till orosmolnen.

Utifrån breda sociala och kulturella trender är jag fortfarande övertygad om att festivalers betydelse på filmfältet kommer fortsätta växa, men det är uppenbart att många festivaler slits med både ekonomi och publik just nu. Mitt nästa festivalbesök blir festivalen i Helsingfors som invigdes i torsdags med Hirokazu Kore-edas Monster. Det blir intressant att ta tempen på festivalstämningen där.

Allt gott,
Jonas

Veckans tips:

Eva von Bahr och Love Larson

Varje år på Göteborg Film Festival Prisma delar vi ut ett hederspris. I år hyllar vi två otroliga maskdesigners: den Nelly Rapp– och Dune-aktuella duon Eva von Bahr och Love Larson. Vi kommer presentera en liten retrospektiv och en unik möjlighet att ta del av hemligheterna bakom maskerna.

De ostyriga

Malou Reymanns superstarka De ostyriga utsågs till bästa nordiska film på Göteborg Film Festival i vintras, efter att juryn läst upp sin motivering om att dramat ”talar starkt till vår tid, våra sinnen och våra hjärtan”. Nu får filmen svensk biopremiär, och det är verkligen roligt att den är veckans Draken film på bio-titel. Som Draken Film-prenumerant ser du alltså filmen helt gratis på biografer från biografer från Malmö till Luleå. Biljetten har du redan i appen.

Emma Linde i Mölnlycke

Igår hade vi kickoff, och som varje år tar vi med hela Järntorget-kontoret till en biograf eller kulturinstitution som vi på något sätt samarbetar med. Förra året Kulturhuset Fregatten i Stenungsund, innan dess Röda Kvarn i Borås, och i går var det toppentrevliga Kulturhuset i Mölnlycke. Vi kollade såklart in konsten i Nemeshallen – gillade Emma Lindes textila regnmoln.

Svensk filmkris?

Veckans mest delade artikel i mina flöden har varit SVT Drama-bossen Anna Cronemans beskrivning av hur den svenska filmen ”dräneras på både kompetens och kreativt mod”. Det är många trådar i texten, och jag hoppas kunna återkomma till frågan, men läs artikeln så länge.