Hej,

Idag arrangerar Berlins filmfestival ett panelsamtal om filmens och konstens roll i den iranska revolutionen. Tillsammans med politiska företrädare medverkar bland andra Farzad Pak från Iranian Independent Filmmakers Association och regissören Sepideh Farsi, som besökte Göteborg 2015 med sitt aktivistiska kravalldrama Red Rose och nu premiärvisar sin nya film La Sirène i Berlin. ”I tider av revolutionär turbulens tycks konst och kultur förlora sitt berättigande. Verkligheten är så känsloladdad att filmer inte kan konkurrera och måste ta andraplatsen.”, skriver festivalen i programtexten.

Jag kommer inte vara där och lyssna (efter en intensiv festivalvecka i Göteborg vill jag vara med mina barn), men det är en intressant diskussion. Stämmer det att konsten förlorar sitt berättigande när politiken och kriget tränger sig på? I så fall borde väl strängt taget inte filmfestivalen visa La Sirène? Det vore nog att dra resonemanget väl långt, men det är sannerligen komplicerat att som kulturaktör navigera i den politiska samtiden. Å ena sidan är det viktigt att inte retirera in i en samhällsfrånvänd cinefili, å andra sidan kan inte en filmfestival vara ett enda långt ABF-möte. Den typen av evenemang är det andra som gör bättre.

Göteborg Film Festival har en lång historia av socialt engagemang både inom och utanför själva filmprogrammet, men årets festival var nog den mest internationellt samhällstillvända hittills under mina år på festivalen. Eftersom vi delat kontor med de ukrainska filmskapare som deltog i vårt residensprogram i somras kändes det självklart att på flera sätt uppmärksamma situationen i Ukraina, bland annat genom ett seminarium om just filmens roll för utveckling av samhälle och demokrati. Här kan man i efterhand lyssna till producenten Alexandra Kostina, Anastasia Kirillova från B2B Doc, Yelizaveta Smith från filmkollektivet Tabor Productions och Thomas Rosén från Göteborgs universitet.

Vi ville också uppmärksamma situationen i Iran. Skådespelaren Zar Amir Ebrahimi (som prisades som bästa skådespelare i Cannes för sin roll i Holy Spider) var festivalens juryordförande och är en av de starkaste internationella rösterna i Kvinna Liv Frihet-rörelsen. Tillsammans med henne gjorde vi en manifestation för att stödja det iranska folket och de konstnärer som har fängslats av regimen. Manifestationen blev enormt högtidlig och stark – och fick stor internationell synlighet ibland annat Deadline och Variety. Men det var inte helt okomplicerat att arrangera. Tanken var att manifestationen skulle innehålla en del sceniska element. Ingen avancerad koreografi direkt, men det blev ändå en del med att deltagarna skulle gå till rätt plats i rätt ordning och få rätt ljus och rätt mikrofon och så vidare, och det blir ju inte så stämningsfullt om deltagarna snubblar på varandra på scen. Tillsammans med Zar och utformade vi upplägget på Stora teatern efter midnatt kvällen innan, och tanken var att vi tillsammans skulle instruera alla andra deltagare. Men när starttiden närmade sig satt Zar fortfarande i intervjuer på Avalon. Så jag fick ställa mig själv som en annan Busby Berkeley och ropa ut förhållningsorder till Gizem Erdogan, Sofie Gråbøl och de andra stjärnskådespelarna om hur de skulle stå, gå och titta. Tre minuter innan programstart dök Zar upp, och allt gick perfekt enligt plan. Jag tror att samtliga på scenen grät när hon läste upp namnen på de 173 filmskapare, konstnärer och konststudenter som har blivit torterade, fängslade eller släppta mot borgen sedan revolutionsrörelsens början.  

Precis som Berlins filmfestival gjorde vi alltså en hel del för att uppmärksamma läget i Ukraina och Iran. Däremot gjorde vi ingenting för att uppmärksamma kriget i Jemen. Förutom då att visa Tanja Holms egensinniga kortdokumentär Twerka för Jemen, där hon på Lena Nyman-vis konfronterar människor i centrala Stockholm med påträngande frågor om situationen i Jemen. Det är en film som väcker skratt, frustration och en lätt panik över insikten att det alltid finns mer att göra.

Allt gott,

Jonas