Kära filmvänner,

På filmfestivalen i Marrakech liknade Philip Seymour Hoffman en gång filmklippning med bakning. ”Filmen görs i klipprummet”, konstaterade han i ökenstaden. ”Filminspelningen är nästan som att handla. Du ska få ihop alla ingredienser, och måste se till att du har alla ingredienser innan du lämnar affären. Sedan tar du de här ingredienserna, och du kan göra en god kaka – eller inte.” Citatet har blivit klassiskt för att det på ett så vardagsnära vis sätter fingret på klippningens betydelse för en film. Men på ett sätt underdriver ändå Seymour Hoffman redigeringens roll. Vad som klipps fram och väljs bort i klipprummet avgör inte bara om kakan blir god eller inte, det avgör också kakans själva grundsmak. Ett litet extra klipp kan vara skillnaden mellan att filmens eftersmak blir söt eller salt. Det bortklippta materialet kan berätta en helt annan berättelse.

Mer än några andra i svenskt filmliv har väl regissörsduon Axel Danielsson och Maximilien Van Aertryck visat att detta inte minst gäller i dokumentärfilm. De har skapat ett eget filmiskt universum av det bortvalda och osynliga, där de ”fokuserat på ledan och väntan mellan ’viktiga’ stunder, fångat pausögonblick, när människor i bild inte haft sin kameramask på”, som Sanjin Pejkovic uttrycker det i sin text om deras nya, bildteoretiska film And the king said, What a fantastic machine som visades på Berlins filmfestival i dagarna. 

Även Karin af Klintberg använder samma metod i sin dokumentär Kungen, som för en månad sedan fick världspremiär på Göteborg Film Festival, och nu får en bred biografrelease över hela Sverige. Eftersom tjurgubben Carl XVI Gustaf lätt stelnar under intervjuer, så söker af Klintberg istället efter något äkta och levande i stunderna inför och efter intervjuerna. Hon vill fånga personen bakom kungamasken, och det känns ändå som att hon får syn på det mesta som finns att se där i gliporna och mellanrummen, när den motvillige monarken muttrar och surar under kristallkronorna.

Som sommarölänning är ändå min favoritscen i Kungen ändå från Solliden. På Öland går det mycket rykten om statschefens olika utfall och utbrott i slottsparken, men när jag var på det kungliga sommarslottet senast var kungen inte ens där (flaggan som signalerar om Carl Gustaf eller Viktoria är hemma var inte hissad). Och tur var kanske det, för filmens möte mellan konung och kringspatserande semesterfirande är bland det cringigaste jag sett. När en skräckslagen kung springer in i ett snår för att gömma sig för sina artigt hälsande undersåtar är det en inte bara en bild av en socialt hopplös 40-talistman. Det är också en bild av en sönderstressad monarki som kanske aldrig varit längre från att ”hålla sig lugn och fortsätta”. Det är en bild av ett dödsdömt statsskick.

Allt gott,
Jonas