Besökare
Industry
”Att man kan vara så dum? Så korkad? Tro att man kan göra stålar på en korsfäst loser? Jag tamejfan rodnar när jag tänker på det. Vilken jävla totalkörd produkt.”
Även om julen överglänser påsken i filmhistorisk närvaro, så har Jesu korsfästelse i alla fall givit upphov till en riktig toppenscen. Roy Anderssons Sånger från andra våningen består av en lång rad tablåer, och i den allra sista står entreprenören Uffe i ett vidsträckt landskap och slänger krucifix på en sophög. Han hade tänkt sälja den korsfäste Jesus i olika storlekar med anledning av 2000-årsdagen, men marknaden motsvarade inte hans förväntningar. Produkten var ”totalkörd”.
Mina tankar återvänder inte bara till Sånger från andra våningen på grund av påskens korsfästelsetema, och inte heller bara för att Roy Andersson fyllde 80 år förra veckan. Istället är det geografin som intresserar mig. Jag firar påsk hemma på Öland, och Roy Andersson är en av få filmskapare som har spelat in film på Öland. Och det är just slutscenen i Sånger från andra våningen (se den här) som fick den civilisationskritiske perfektionisten att packa ner vitsminket, lämna Östermalm och åka till Alvaret. De skulle bara spela in denna enda scen, men inspelningen tog ändå en dryg månad. Filmteamet bodde på Stora Frögården under tiden. Flera av mina vänner från regionen var statister i scenen, som innehåller flera hundra spökliknande gestalter som magiskt uppenbarar sig ur jorden och närmar sig människorna. Själv gick jag på högstadiet, såg aldrig annonserna och missade chansen att få filmdebutera. Kanske var det lika bra. Inspelningen gick inte som planerat.
I Sånger från folkhemmet, Mårten Blomkvists nyutkomna bok om Roy Andersson, beskrivs situationen. Det var en komplicerad scen, med flera olika skeenden som skulle haka i varandra. I förgrunden monologen och krucifixhögen, i fonden en stad som skapades med ett gammaldags modellbygge, och så alla dessa statister i fjärran som låg på liggunderlag under marken och skulle resa sig på signal.
Allt var kontrollerat och planerat, men solen ville inte sluta lysa. De behövde moln, men det öländska landskapet var ”som en savann”, sa fotografen István Borbás. De väntade och väntade, men varje dag steg solen på en blå himmel. Dagen när molnen till slut drog in blev det full aktivitet, och teamet arbetade hårt hela dagen. Fem tagningar hann de med. Ljuset hade tillåtit fler, men statisterna hade blivit för kalla av att ligga och trycka sig mot marken. Trots allt hade Roy och István fått sina bilder. På kvällen firade teamet, och på natten drog stormen in, slog sönder stadsmodellen och spred statisternas kläder över Alvaret.
Trots den mycket filmiska savannkänslan har det inte blivit så många andra filmer varken på Alvaret eller i andra öländska landskap, varken före eller efter Roy Anderssons månadslånga nedslag i bygden. Det finns några undantag. Daniel Alfredsons filmatisering av Johan Theorins Ölandsdeckare Skumtimmen är nog den mest sedda, men själv tycker jag mycket om två kortfilmer: årets festivalkonstnär, Ölandsbördiga Theresa Traore Dahlbergs Degerhamnsdokumentär Microcement och Ölands folkhögskola-utbildade Jasmijn Kooijmans relationsdrama Nattljus, med Maria Fahl Vikander i sin sista filmroll.
Glad påsk,
Jonas
Egenmäktigt förfarande
Veckans snackis har väl varit ifall Alex Schulmans Bränn alla mina brev säger något verkligt om Sven Stolpe trots att det är en roman. Jag vet inte, men att Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var en roman förhindrade inte att den innehöll den kanske mest träffsäkra filmkritiken som har skrivits om Roy Anderssons konstnärskap.
Minnas Paris
Den franska filmregissören Alice Winocours bror överlevde Bataclan-attacken i Paris 2015. Nu har hon gjort en stark och djupt personlig film om hur överlevare hanterar sina minnen, med en briljant Virginie Efira i huvudrollen. Minnas Paris är veckans Draken Film på bio-titel, och som vanligt ser alla Draken Film-prenumeranter filmen gratis första veckan på biografer – biljetten får du direkt in i Draken Film-appen.
Looking into a Mirror Sideways
Laurie Anderson har besökt Göteborg Film Festival flera gånger de senaste åren, dels 2016 med den superfina filmen Heart of a Dog (streama den här), och dels 2018 med VR-verket Chalkroom. Nu är hon aktuell i Stockholm, med Moderna Museet-utställningen Looking into a Mirror Sideways, hennes största separatutställning hittills i Europa. Längtar dit!
Häxan
Idag ska jag sminka mina ungar till påskkäringar, för att återknyta till gammal häxmytologi från 1600-talet. När de väl är ute och tigger i Ölandsbyarna så passar jag nog på att se om Häxan, den främsta filmiska genomgången av häxeriets svenska historia. Lagom till påsk har vi nämligen släppt Benjamin Christensens stumfilmsklassiker på Draken Film.
Stäng