Bonjour,

Jag har fått ett dåligt besked av den främsta madrassexperten i Cannes, den grånade ägaren av bolsterbutiken Literie Cannes Riviera. Efter att ha letat efter en luftmadrass i varenda hörn av stan kom jag till slut fram till affären på Rue de Constantine, och fick beskedet att jag måste åka till ”la banlieue” där det tydligen ska finnas ”un Décathlon”. Men dit hinner jag aldrig mellan alla dagens visningar och möten.

Det är sannerligen en märklig mix av överdåd och knapphet som uppstår när den internationella filmbranschen tränger ihop sig på Rivieran. Världens mest flärdfulla filmfestival gör att lägenhetspriserna slår i taket under festivalveckan, så vi bor sex stycken kollegor i en liten tvåa, med duschen bakom ett draperi. Idag kommer en kollega till, och eftersom det bara finns sex sängar och ingen luftmadrass kommer någon behöva sträcka ut sig på mattan eller fåtöljen. 

Men det är synd att klaga över en tillvaro där man ser världens mest spännande filmpremiärer och kan kurera ryggskottet med champagne. Cannes är ett koncentrat av allt det bästa med filmvärlden: konsten, diskussionerna, festligheterna och alla intressanta och roliga människor. Men allt det sämsta finns också här: elitismen, sexismen och den vulgära kommersialismen. Och nu regnar det visst också. 

Filmerna då? Är inte ens halvvägs in i min Riviera-vistelse, men hittills har jag bland annat fascinerats av Jessica Hausners ätstörningspolitiska Club Zero,Ken Loachs lätt uppgivna bön The Old Oak och Jonathan Glazers säregna Auschwitz-skildring The Zone of Interest. Och så hade jag väldigt roligt i sällskap med Monia Chokris romantiska komedi The Nature of Love.

Men Jonathan Glazers film är ändå den film som är mest omöjlig att få ur huvudet. Den skildrar det småborgerligt paradisiska familjelivet precis utanför murarna i Auschwitz. En uppsättning fasta kamerainställningar fångar vardagslivet i intressezonen, och skapar en kraftfull och isande filmupplevelse. Det är en film som inte liknar någon annan skildring av Förintelsen jag sett, och folk tisslar redan om guldpalmen. Har inte stött på juryordförande Ruben Östlund än, så har tyvärr ingen mer initierad intel än att referera hur snacket går på gatan och hos bettingbolagen.

Nu ska jag springa till dagens första visning. Mohamed Kordofanis film Goodbye Julia är den första sudanesiska filmen någonsin i Cannes, och en film som vi har stöttat genom vår filmfond Göteborg Film Fund. Här är en fin bild på festivalens fondansvarige Camilla Larsson som samtalar med Mohamed och producenterna Amjad Abu Alala och Issra El-Kogali Hellström på Svenska filminstitutets presslunch. Där berättade vi förresten också vilka som fick utvecklingsstöd i vårt arbete med ukrainska filmskapare. 

Eftersom det här veckobrevet utlovar ”skvaller från filmvärlden” måste jag också berätta vilka kändisar jag har festat med i år. Än så länge är listan tyvärr inte längre än Norges filmdrottning Liv Ullmann och Brasiliens filmkung Kleber Mendonça Filho. Väldigt kort lista men jag passerade i alla fall Leonardo DiCaprio på gatan och det är många fester kvar. Framför allt har vi vår egen strandfest imorgon. Den har tidigare levererat mycket skvaller, som när Lena Endre blev rånad, en av Sveriges mest framgångsrika filmproducenter hånglade med Whit Stillman eller när en rasande Harvey Weinstein blev nekad i dörren (innan metoo så det var helt enkelt ett misstag från vår sida). Kanske kan nästa veckobrev bli spännande.

À bientôt
Jonas