48:e festivalen 24 jan - 2 feb, 2025
Besökare
Industry

#40: Vi kulturaktörer måste våga stå på frihetens sida

Godmorgon,

I veckan beslutade Borås kulturhus att censurera delar av konstnären Sadaf Ahmadis utställning ”Concrete”, som skulle invigas på årsdagen av den iranska moralpolisens mord på Masha Jina Amini. De chadorklädda figurer i betong som skulle hänga från taket i kulturhusets entré har stoppats, med motiveringen att det ”finns en sprängkraft i det här verket. Det finns en risk för att det kan vara en trigger för provocerande eller polariserande krafter.” Efter att censuren väckt kraftfull kritik kände sig kommunen tvingad att leta fram ett rum för verket på stadens konstmuseum, där det nu eventuellt kan ställas ut.

Parallellt har regeringen tillsatt en utredning om att begränsa möjligheten att genomföra demonstrationer som kan inverka negativt på rikets säkerhet. Att provocera al-Qaidas ledare eller mullorna i Iran är farligt, och snart kan det bli olagligt.

Under mina år på Göteborg Film Festival har jag träffat många iranska filmskapare. Både sådana som fortfarande arbetar i landet, med alla restriktioner och begränsningar det innebär, och sådana som flytt utomlands. Några av dem har blivit vänner, som Maryam Moghaddam och Zar Amir Ebrahimi. Det är filmskapare som har bearbetat sina erfarenheter av den islamistiska regimen i sin konst, och som drabbats av dess förtryck. Deras verk har visat sig ha sprängkraft. De har triggat polariserande krafter.

Maryam fick utreseförbud och arbetsförbud 2013 efter att ha spelat i Closed Curtain i regi av den regimkritiske mästerregissören Jafar Panahi, men kunde efter Carl Bildts diplomatiska insatser återfå sitt pass och sitta i jurynunder Göteborg Film Festival 2015. Hon har senare också återkommit med filmer som regissör.  

Under akut hot om piskstraff och fängelse flydde Zar från Iran 2008, efter att en privat video med henne och hennes pojkvän stulits och spridits på nätet. Förra året prisades hon som bästa skådespelerska i Cannes för sin roll i Holy Spider. Det är en film som ger en mörk bild av det religiösa patriarkatet i Iran, och en rasande kulturminister hotade att straffa alla som arbetat med filmen eftersom den ”förolämpar muslimers tro”. Zar kom till Göteborg i vintras som juryordförande, och under festivalen ledde hon också en manifestation för det iranska folket. Den avslutades med att hon läste upp 173 namn från Stora teaterns scen. Namnen tillhörde filmskapare, konstnärer och konststudenter som har blivit torterade, fängslade eller släppta mot borgen sedan revolutionsrörelsens början.

Manifestationen blev uppmärksammad över hela världen, och den provocerade självklart regimen i Iran. Möjligen var den negativ för Sveriges nationella säkerhet. Därför är det inte säkert att den skulle vara laglig att genomföra när väl Ulf Kristerssons utredning omsatts i en proposition. Och den lugnande säkerhetsbedömning som polisen gjorde av manifestationen i vintras skulle antagligen bli en annan i rådande säkerhetsläge. Vem vågar provocera islamistiska fundamentalister idag? Inte Borås kulturhus i alla fall. Och som Karin Olsson nyligen konstaterade i en sorglig text om mediernas terrorrädsla: ”även ett vagt hot om våld har visat sig vara en ohyggligt effektiv metod för att tysta medier.”

Det kan bli farligt på riktigt när konst har sprängkraft. Det vet Maryam. Det vet Zar. Det vet musikern Mehdi Yarrahi, som greps i Iran samma dag som Sadaf Ahmadis utställning stoppades i Borås. Det vet Marjane Satrapi, som inte kunnat återvända till Iran på 22 år efter den självbiografiska seriesvitenPersepolis och hennes långfilmsanimation med samma titel, en omistlig film som vi precis åter tillgängliggjort i Sverige genom Draken Film. Filmen, som Satrapi gjort tillsammans med Vincent Paronnaud, är en mästerlig uppväxtskildring, som på ett unikt personligt, intelligent och humoristiskt sätt gestaltar den iranska historien efter revolutionen.

Vi kommer kanske behöva stärka säkerheten på utställningar och filmvisningar framåt. Men lösningen kan aldrig vara att vi låter mullorna i Iran bestämma vilka filmer, konstverk och manifestationer vi tillåter i Sverige. Oavsett om det sker genom lagstiftning eller självcensur.

I Iran pågår varje dag en våldsam konflikt mellan modiga frihetskämpar och en hänsynslös mördarregim. Vi kulturaktörer bara måste våga stå på frihetens sida. Stå på Maryams och Zars sida. Vad är annars meningen med att vi finns?

Vänligen,
Jonas

Veckans tips:

Billy Elliot

Billy i Billy Elliot är ett slags rebellsyskon till Marjane i Persepolis. Båda växer upp på 80-talet och gör uppror mot konservativa genusstrukturer. Marjane i Teheran, Billy i nordöstra England. Hon med ”PUNK IS NOT DED”-jacka, han med balettskor. Filmerna de befolkar är också medryckande och fulla av hopp, nej övertygelse, om förändring. De får något extra av att ses tillsammans. Se Stephen Daldrys Billy Elliot på Draken Film.

Min enastående mamma

Veckans Draken Film på bio-titel är en underbar resa till 70-talet med Penélope Cruz underbara (inte bara för att hon pratar italienska) mammaporträtt i centrum. Som vanligt ser alla Draken Film-prenumeranter filmen helt gratis på biografer från biografer från Malmö till Luleå. Biljetten har du redan i appen.

Göteborg Film Festival Prisma

I veckan har vi gjort klart programmet till vår barnfilmsfestival Göteborg Film Festival Prisma! Det blir ett toppenprogram, med massor av film för den unga publiken. Dessutom flera roliga gäster. Vi släpper programmet den 25 september, men ringa in festivaldatumen 25-30 oktober redan nu. Vi ses på Roy och Hagabion då!

Guldlejonvinnare

När den brittiske filmkritikern Neil Young satt i en jury under Göteborg Film Festival för några år sedan var det många autografjägare som blev besvikna när de mötte den prydliga britten i hotellfoajén. Nuförtiden sätter han årligen odds på vilka han tror kommer belönas med guldpalmen och guldlejonet. Den senare delas ut imorgon, och Young har Agnieszka Hollands Green Border och Matteo Garrones Me Captain som favoriter. Vi har också samlat ihop våra favoriter av tidigare guldlejonvinnare på Draken Film. Det är helt fantastiska filmer, från från Krysztof Kieslowskis Den blå filmen och Agnès Vardas Vagabond till Andrej Zvjagintsevs Återkomsten och Darren Aronofskys The WrestlerSe Venedigvinnarna på Draken Film.

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen