48:e festivalen 24 jan - 2 feb, 2025
Besökare
Industry

Magnus Gertten x Draken Film

Punkdokumentär, lite noir och en inblick i porrfilmsbranschen när Magnus Gertten tipsar om sina favoriter ur Draken Films bibliotek.

48:e festivalen
24 Jan -
2 Feb, 2025

Punkdokumentär, lite noir och en inblick i porrfilmsbranschen när Magnus Gertten tipsar om sina favoriter ur Draken Films bibliotek. 

Magnus Gertten är en av Sveriges mest uppburna dokumentärfilmare och har regisserat filmer som Rolling Like a Stone, Tusen bitar och Den unge Zlatan. Ifjol kom Nelly & Nadine (se den på Draken Film!), den avslutande delen i hans hyllade dokumentärtrilogi om när överlevare från koncentrationslägren anlände till Malmö hamn 1945. Filmen fick sin världspremiär på filmfestivalen i Berlin och har visats världen över. 

Nu är Magnus Gertten aktuell med sin Cornelis Vreeswijk-dokumentär Somliga går med trasiga skor som går upp på bio 17 november. Vi hörde av oss till Magnus för att fråga om hans bästa Draken Film-tips. 

Man on Wire
Jag borde inte kunna rekommendera denna. Min höjdskräck gör att jag inte ens kan prata om bilderna när fransmannen Philippe Petit går på lina mellan de två tornen i World Trade Center i New York. Klassisk amerikansk dokumentärfilm med en karismatisk huvudperson, raskt berättartempo och ett drama som vi inte kan värja oss ifrån. Mainstream-dokumentär, ja, men du har inga naglar kvar efteråt. 

Fish Tank
Jag blir berörd av nästan allt Andrea Arnold gör. Här möter vi 15-åriga Mia, instängd i en tuff social verklighet, full av längtan efter att bli bekräftad och att få lov att ge sig hän. Då dyker mammans snygga och trevliga pojkvän upp, och ja, vi inser snabbt att han inte är mannen som kan ge Mia det hon behöver. Stenhård socialrealism – och samtidigt den ständigt närvarande poesin. Den vita hästen!

Blue Valentine
Jag vet inte hur de gör, men amerikanska skådisar är briljanta i just den här typen av intima filmer. Inte en replik har en falsk tonträff. Jag är inte ens säker på att manuset är så bra som Ryan Gosling och Michelle Williams gör det. Ytterligare en berättelse om hur svårt det är att hålla ihop en kärleksrelation. 

Pleasure
Vi trodde kanske att vi visste hur det ser ut i porrfilmsbranschen. Ninja Thyberg har jobbat som en dokumentärfilmare – men nej, det är ingen dokumentär – och ger oss en berättelse som överraskar i sin detaljrikedom och närhet. En film gjord med ett feministiskt inifrånperspektiv. En skarp blick som gör tittandet plågsamt obekvämt. Inte en offerberättelse, utan något mycket större. 

Porträtt av en kvinna i brand
Jag vet att Céline Sciamma gillar min film Nelly & Nadine, men det är inte därför jag rekommenderar hennes succé från Cannes 2019. Det är svårt att inte dras in i och förföras av denna brinnande, omöjliga kärlekssaga. Lite av en melodram här och där, men jag älskar varje sekund jag får vara med Adèle Haenel och Noémie Merlant. 

Den tredje mannen
Kanske en guilty pleasure, men som jag njöt när jag återsåg Orson Wells som svartabörshaj i Wien. Det är något magiskt i kombinationen med det storslagna svartvita fotot, de slitna miljöerna strax efter kriget och Graham Greenes klassiska manus. Noir! Sista viktiga pusselbiten är förstås musiken av Anton Karas, som plötsligt gjorde cittran till ett hippt instrument.

O Brother, Where Art Thou?
En film om livet som straffånge i Mississippi under 30-talet. Alla älskar inte bröderna Coens komedi från en tid av social misär och förtryck av de svarta i Södern, men det här är inte bara flams och trams. Om det är något bröderna tar på allvar, så är det musiken – som har en huvudroll i den här filmen. Sanslöst bra soundtrack, inspelat av några av vår tids bästa country- och folkmusiker. 

Leviatan
Det är miljöerna som fångar mig först. En film som utspelar sig på en isolerad halvö vid Barents hav kan jag inte stå emot. Allt blir existentiellt, här får de stora frågorna i filmen en visuell motsvarighet. En man strider mot en korrupt borgmästare som vill åt hans mark. Filmen vann manuspriset i Cannes, men jag hade – nästan – kunnat se den här filmen utan dialog. 

Ivans barndom
Tarkovskijs debut från 1962 och en svartvit klassiker som jag alltid kan återvända till. Så hyllad av Bergman, von Trier och många därtill, att det nästa är avskräckande. Men det här är inte tung, svårsmält konst. Det här är en film som flyter fram. Här finns bilder som sitter kvar på näthinnan för alltid. Scenen med kyssen i björkskogen är så mästerligt filmad att den kunde hänga på väggen i ett galleri. 

Gimme Danger
Jim Jarmusch meets amerikanska punkpionjärer. What’s not to like! The Stooges är tillsammans med Velvet Underground ett av de mest inflytelserika alternativa banden i musikhistorien. Det är ett under att musikerna överlever de kaotiska konserterna, sveken från skivbolagen, drogerna och den mentala ohälsan. Jarmusch samtal med Iggy Pop driver filmen framåt. Mycket humor, samtidigt som allt är på fullt allvar. För så måste det vara med musik som betyder något. Jag hade nog inte gjort filmen på samma sätt, men ingen kan ifrågasätta Jarmusch totala engagemang för sitt ämne. 

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen