Det var fullsatt på Draken när Ruben Östlund klev in på scenen för att genomföra sin föreställning This is cinema!. Som Göteborg Film Festivals nya hedersordförande ingår det i hans uppdrag att göra ett konstnärligt avtryck i festivalen, och premiäråret ville han sätta i gång en diskussion om publikens medskapande roll för den kollektiva filmupplevelsen på biograf. Och det har onekligen blivit en hel del snack. Först en bredare diskussion inför och under festivalen och en folklig explosion när Zara Larsson tog klivet in i debatten. Många har undrat saker om Östlunds föreställning. Här finns en filmad sammanfattning av This is cinema!.
Det är många som har bidragit till diskussionen: från Sanjin Pejkovic och Victor Malm i Ruben och Zara-hörnan, till Charlotte Wiberg och Hanne Kjöller på den tystlåtna sidan ringen.
Debatten om biografetikett är inte ny. När Statens biografbyrå inrättades 1911 var det ett bland annat ett svar på indignationsstormar över biografbesökarnas ociviliserade beteenden. Det är omtalat hur världens första filmcensurmyndighet genast började klippa bort stötande scener ur filmerna, men de arbetade också med att reglera biografföreställningen på andra sätt. Alla slags uppträdanden förbjöds i biografrummet. Orkestern fick visserligen vara kvar (filmen var ju fortfarande stum), men de fick inte längre sitta på en upphöjt synlig plats i salongen, och de tvingades också sluta klä ut sig.
Filmhistorikern Jan Olsson har beskrivit situationen som en konflikt mellan en traditionell, borgerlig kultur och en ung, ohyfsad biografkultur. Understödd av biografbyrån och ledande branschaktörer var det borgerligheten som vann. Ut: det osvenska, osedliga och högljudda. In: svindyra Selma Lagerlöf-filmatiseringar och en väluppfostrad medelklasspublik som fokuserade på filmduken.
Efter hundra aktiva år lades Statens biografbyrå ner 2011. Givet de senaste veckornas biografdebatt var det kanske ett förhastat beslut. Hade biografbyråns första chef, prästsonen och pedagogen Valter Fevrell, scrollat fram Zara Larssons Tiktok-video hade han nog omedelbart känt behovet att sätta igång en SOU. ”Om du vill sitta helt tyst som en jävla sten, gå hem!”, sa ju Larsson.
Vi är många som skolats in i den borgerligt cinefila biografkultur som i hög grad går ut på att sitta som en sten. Under lång tid förstods den ideala biografbesökaren som en modernistisk hjärna på en pinne. Analytisk, reflekterande, intellektuell – och tyst, även under komedier och skräckisar. När Ruben Östlund påpekar att biografens viktigaste aspekt är den sociala, att man tittar på filmen tillsammans med andra, är det i linje med en filmvetenskaplig rörelse från en förståelse av filmåskådaren som isolerad och intellektuell till en tanke om publiken som kroppslig och social. Biografpubliken svettas, skrattar och skriker. Och den gör allt detta i dialog med de andra människorna i samma rum. På gott och ont.
För mig personligen är biografrummets viktigaste kvalitet ändå det heliga och det avskilda undantagstillståndet. I ett samtal jag ledde med Trond Lundemo och Lina Selander för många år sedan sa Lundemo att ”det behövs ett rum som har en annan temporalitet än vad vårt vardagsliv har. Biografen är på något sätt en tankebox, en plats dit man går och koncentrerar sig på någonting och går in i en annan tidszon.” Det är ett uttryck jag burit med mig sedan dess (och som var utgångspunkten för den hypnosbio vi skapade förra året): biografen som en tankebox.
Samtidigt är det naivt att tro att biografen ska fungera på bara ett sätt i ett skärmsamhälle där biograferna söker i operor, sing-a-longs och massor av vin för att identifiera sin nya kulturekonomiska usp. Precis som när biografbyrån inrättades för att styra upp besökarnas beteenden för ett drygt sekel sedan befinner vi oss i en medial brytningstid, där det inte alls är självklart vilken roll biografen ska spela i den kulturella offentligheten. När Charlotte Wiberg polemiserar med en syn på biografen som mer tillhörande ”generella offentliga platser än andra utrymmen för konst” är det en diskussion som ekar av samtalet om biografens position i förra sekelskiftes nya stadsliv. En urban plats av många, med en visuell profil bland andra, eller ett heligt tempel för filmkonsten?
Kulturminister Parisa Liljestrand, som för övrigt bubbelminglade länge med Ruben Östlund backstage på Stora teatern innan invigningsceremonin, funderar i en intervju på om det är bästa att diversifera erbjudandet: ”man kanske behöver erbjuda prat-bio?”. Det finns väl redan, skulle jag säga (de kallas ”Bergakungen” och ”Filmstaden Sergel”), men just från hennes håll tror jag den viktigaste åtgärden för biografkulturen vore att slopa straffskatten på bio. Ni vet väl att biograffilm inte klassas som kultur i skattesystemet? Las Vegas-shower, cirkus och stand-up har en kulturmoms på 6 procent, medan biograferna tvingas betala 25 procent. Jag hoppas på att regeringen snart presenterar en rejäl skattesänkning i vårbudgeten. Då får vi något att prata om vid nästa biobesök.
Ses där!
Jonas
Stäng