Hej igen,

När Annie Ernaux besökte Söderbokhandeln i Stockholm ringlade sig signeringskön mer än hundra meter, hela vägen ner till Björns trädgård. Jag stannade inte i kön, men flodvågen av frankofila bokmalar fick mig att börja tänka på olika publiker och vad de egentligen vill ha. Utöver självbiografiska romaner som vunnit Nobelpriset, då.

Den senaste veckan har jag precis som Ernaux varit i Stockholm, och varvat långa arbetspass i den kulturpolitiska gruvan (styrelsemöte i Konstnärsnämnden, Svenska Filminstitutet-workshop om framtidens filmstöd) med livliga diskussioner på restauranger och barer om det omstridda paradigmskiftet i den där Sight & Sound-listan som jag nämnde i förra veckans brev, där 1 600 experter röstade fram Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles till filmhistoriens främsta verk.

För precis som Augustprisnomineringarna har landat i en debatt om ifall svensk samtidslitteratur är för publikfrånvänd, har Jeanne Dielmans topposition verkligen skapat diskussion. Är förändringen en överraskande triumf för kvinnligt filmskapande (det tycker Laura Mulvey), en propagandistisk konsekvens av politiskt korrekt grupptänkande (det tycker Armond White) eller ett bevis för en vidgad klyfta mellan kritikernas och publikens smak (det tycker Stephen Whitty)?

Och visst, hemmafruporträttet Jeanne Dielman är ett fascinerande filmexperiment och ett feministiskt pionjärverk, men också tre och en halv timme lång och rätt extremt långsam. Jag tycker mycket om den, men såklart är det inte en film för alla. Chantal Akerman kände sig rånad av medryckande filmer som får ”tiden att flyga iväg” och ville istället göra ospännande filmer där man verkligen känner varje sekund av filmen passera genom kroppen. Är det rimligt att utse en så antifjäskig film till ”den bästa”? Kommer inte ett så radikalt filmskapande stöta bort den nyfikna som vill vidga sina vyer?

Det vore roligt om ni som sett Jeanne Dielman för första gången den senaste veckan (på Draken Film har den rusat upp till tredje plats på mest sedda-listan!) ville höra av er och berätta vad ni tyckte? Ska vi ha fler såna filmer på Draken Film? Och borde filmpolitiken skapa förutsättningar för att nya filmer i samma tradition kan produceras?

När filmpampar, stjärnproducenter och finansiärer samlades på filmpolitiskt sammanträde i källaren på Nalen (först irrade jag in i markplan till den parallella konferensen Biodriv, men insåg efter en stund att den inte handlade om en högmotiverad biografbransch utan om framtidens fossilfria transportsektor) var inte Jeanne Dielman i fokus. Istället var en av de centrala frågorna hur man skulle överbrygga motsättningen mellan ”smal” och ”bred” film. På ett sätt förstår jag ambitionen – att skapa en ”bred” publik för de ”smala” filmerna vi älskar är liksom hela kärnan av både Göteborg Film Festival och Draken Film – men jag tror ändå att det är ganska tröstlöst att ha som kulturpolitisk utgångspunkt. Historiskt har den där klyftan alltid funnits, och risken med att försöka överbrygga den politiskt är att de konstnärliga experimenten helt enkelt får ge vika för filmer som det är lättare att förstå att en målgrupp kommer tycka om.

Då blir det ingen Jeanne Dielman, eftersom det är omöjligt att pitcha en scen där en kvinna skalar potatis i nästan tre minuter i en obruten tagning. Chantal Akerman lurade faktiskt till sig sin finansiering från belgiska staten genom att söka pengar för en annan film än den hon egentligen ville göra. När pengarna kom slängde hon manuskriptet och skrev ett nytt. Och på Sight & Sounds topplista är det knappast bara Akermans film som av sin samtid dömdes ut som publikt hopplös och utan kommersiellt värde. Även listans tvåa och trea, Orson Welles Citizen Kane och Alfred Hitchcocks Studie i brott, var publikfiaskon på sin tid, precis som Ingmar Bergmans Persona, den enda svenska filmen på listan.

Men något märkligt hände när P1 Kultur apropå Sight & Sound-listan anordnade ett intressant samtal mellan kritikerna Jacob Lundström och Joakim Silverdal, och kompletterade med en mannen på gatan-enkät där de visade upp topp tio-titlarna för förbipasserande för att illustrera gapet mellan folket och kritikerna. De fick nämligen ett resultat de inte gärna kan ha räknat med. Flera av de tillfrågade talade varmt om Yasujirō Ozus Tokyo Story. Andra var välbekanta inte bara med Citizen Kane, In the Mood for Love och Singing in the Rain, utan även sovjetiska Dziga Vertovs experimentella stumfilm Mannen med filmkameran.

Under alla år har de här filmerna uppenbarligen ändå samlat ihop en publik, så ibland verkar klyftan mellan smalt och brett faktiskt mest handla om tidsperspektiv. Ingen såg Persona när den kom, men räknat över hela sin livstid är det en av de allra mest sedda svenska filmerna. När kulturpolitiker räknar publiksiffror borde de inte stirra sig blinda på den senaste kvartalsrapporten.

Glad Lucia,
Jonas Holmberg