Bonjour,

Nu har alla filmer visats, och i kväll utses årets guldpalmsvinnare i Cannes. Enligt bettingsajterna är Jonathan Glazer favorit att ta emot statyetten (med Tran Anh Hung, Nuri Bilge Ceylan, Nanni Moretti, Alice Rohrwacher och Justine Triet som närmaste utmanare). Glazers The Zone of Interest är också den film som jag upplevde som mest omdiskuterad längs croisetten, men trots att filmen berättar om Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss på ett sätt som borde kunna problematiseras, har de riktigt kritiska rösterna ännu inte infunnit sig. Kanske beror det på att någon saknas. Cannes-stammisen Jean-Luc Godard gick bort i höstas, och även om han hyllas med en mindre retrospektiv under festivalen kan han inte längre gå i dialog med filmerna som visas.

I ett ofta upprepat citat menade den tyske filosofen Theodor Adorno att det är ”barbariskt att skriva poesi efter Auschwitz”. Men hur är det då med film? Är det möjligt att göra film efter Förintelsen, och får man till och med skildra Auschwitz på film? Och i så fall hur? Många har försökt innan Jonathan Glazer, och den kritiska diskussionen kring hur filmerna är gjorda har ofta varit intensiv. För en teoretiskt intresserad filmskapare som Jean-Luc Godardbefann sig frågorna mitt i centrum av hans tänkande kring film, utifrån en grundläggande idé om att filmens historiska misslyckande är att den inte bevittnade Förintelsen, att brotten i Auschwitz inte dokumenterades i rörliga bilder.

När Gillo Pontecorvo gjorde melodramen Kapo – helvetet bakom taggtrådavfärdades han av Godard som oetisk. När Claude Lanzmann regisserade den nio timmar långa dokumentären Shoah, där han intervjuar överlevare, motståndsmän och förövare medan kameran sveper över övervuxna lägerbyggnader, menade Godard att han på ett tvivelaktigt sätt gav orden företräde framför bilderna. När Steven Spielberg tog med Liam Neeson och Ralph Fiennes till Auschwitz för att med Schindler’s List lyfta fram Förintelsens mänskliga sprickor beskrev Godard filmen som en förljugen obscenitet. Hur gjorde då Godard själv? I sin egen Histoire(s) de cinéma kombinerade han George Stevens bilder av överlevare och en scen med Elizabeth Taylor och Montgomery Clift från samma George Stevens spelfilm En plats i solen från 1951, i en av filmhistoriens mest omdiskuterade dubbelexponeringar.

Jag tyckte mycket om The Zone of Interest, men Godards fokus på arkivmaterial snarare än dramatisering gör att jag tror att han skulle ha varit kritisk till Glazers tillvägagångssätt. Filmen skildrar händelserna i Auschwitz genom att rikta kameran precis utanför murarna. Där bor SS-officeren Rudolf Höss med sin familj. Innanför murarna utformade och ledde Höss det industriella dödandet med stor noggrannhet. Men det är inte med i filmen. Istället fångar de statiska kamerorna den borgerliga familjelyckan, med vackert inredda rum och paradisiska badutflykter. Sandra Hüller gör en fantastisk tolkning av Rudolfs konsumistiska fru Hedwig. I bakgrunden kan vi höra mullret från ugnarna, men vardagen går sin gilla gång. Tills dess att tillvaron hotas i grunden: Rudolf ska förflyttas och ersättas med en ny kommendant. Hur är det möjligt? Ska Auschwitz, deras eget lilla paradis, tas ifrån dem? 

The Zone of Interest är en film som skapar kalla kårar, men också en film som går i dialog med idéer om hur vi kan förhålla oss till Förintelsen, konstnärligt och politiskt. Många filmkritiker i Cannes refererar till Hannah Arendt och hennes idéer om ”ondskans banalitet”. Hur det är möjligt att vända bort blicken? Hur kan man prata om spabesök när det fruktansvärda händer just intill? Det är sådant vi pratar om i Cannes. Sedan tar vi en klunk filmbolagsponsrat rosévin och tittar ut över Medelhavet där 441 båtflyktingar drunknade under årets första kvartal.

Vänligen,
Jonas