Hej filmvänner,

Det första som händer i Ingmar Bergmans Persona är att skådespelaren Elisabet Vogler blir stum. Mitt under en uppsättning av Sofokles Elektra tystar hon på scenen, och sedan spelar Liv Ullmann henne filmen igenom utan ett ord. Eller inte riktigt förresten, vid ett tillfälle säger hon faktiskt ordet ”ingenting”, en kort replik som bland annat inspirerade Laurie Anderson till Moderna museet-aktuella verket How to Speak Swedish. 

Jag tänkte på Persona, och på den där självvalda tystnaden, när jag såg Disneys nya live action-version av Den lilla sjöjungfrun i veckan. Precis som Persona handlar H C Andersens berättelse från 1837 om en kvinna som väljer tystnaden. En skillnad är att i Persona blir det aldrig klarlagt exakt varför Elisabet Vogler väljer att tiga (existentiell kris, flykt- eller kontrollbehov?), medan det i Den lilla sjöjungfrun är uppenbart. Ariel ger upp sin röst i utbyte mot ett par ben, för att få möjligheten att träffa den landbaserade prins Erik igen. Upplägget har inte oväntat fått en hel del feministisk kritik genom åren. Berättelsen om en kvinna som offrar sin röst, sin familj och hela sitt sociala sammanhang (och dessutom förändrar sin kropp) för att tillfredsställa en man, har beskrivits som den ultimata patriarkala fantasin. 

Den typen av kritik är självklart inget som det nu 100-årsjubilerande Disney ignorerar, och i den nya versionen har upplägget förändrats på flera punkter. Just denna woke-anpassning har visserligen gått under radarn eftersom den kulturkritiska diskussionen fokuserat på att Halle Baileys Ariel är svart (den rasteoretiska soppan refereras gediget av Sebastian Lindvall i DN), men den är ändå minst lika intressant.

Gällande rösten är det är två stora skillnader mellan den nya Den lilla sjöjungfrun och Disney renaissance-versionen från 1989. Den första ändringen är att det faktiskt inte är rösten som Ariel offrar i den nya versionen, utan Ursula ber henne ge upp sin ”sirensång”. När hon kommer upp till ytan blir hon förvånad över att hon inte bara är oförmögen att sjunga, utan även att tala. Denna ändring av manusförfattarna David Magee och Jane Goldman är ganska fundamental. Istället för att offra det som rösten symboliserar (agens, identitet, kommunikativ förmåga) ger hon upp det som sirensången symboliserat sedan den karaktärssvage Odysseus band fast sig i masten i Odysséen: kvinnlig sexualitet, attraktionskraft och förförelseförmåga.

Den andra omdaningen angriper hur Ariels avtal med Ursula stipulerar att hon måste kyssa prinsen inom tre dagar för att förbli människa och inte bli Ursulas slav (detta är i 1989-versionen, i H C Andersens original blir hon istället skum efter tre dagar). I den nya filmen har Ursula förhäxat Ariel så att hon har glömt bort detta amorösa uppdrag, och måste utföra uppgiften utan att veta om det. Disney är inte ointresserade av att samtidsanpassa filmens sexualmoral – låttexten till ”Ta en kyss” har ändrats för att inskärpa vikten av samtycke – men i ambitionen att göra en feministisk omtolkning av offerritualen har sjöjungfrun, en art som Emma Knyckare och Ina Lundström i Flashback forever beskriver som en metafor för en hamnhora, blivit totalt renskrubbad från sin sexualitet. Det är kanske inte odelat en feministisk triumf?

Både Bergman och Disney vet att det är lätt att göra en filmkaraktär stum. Men det verkar som att tigandet nästan är mer betydelsebärande än talet. I alla fall sätter det igång fantasin: den som är tyst kan ju faktiskt tänka på precis vad som helst.

Tysta hälsningar,
Jonas

Veckans tips:

Pianot

På tal om frivilligt stumma karaktärer, så är nog Ada i Pianot den enda som kan mätas med Elisabet Vogler i kulturhistoriskt inflytande. I Jane Campions guldpalmsbelönade drama tystnade Holly Hunters Ada redan vid fem års ålder. Istället kommunicerar hon genom skrift, precis som Elisabet Vogler. Också denna tystnad har intresserat feminister i decennier. Se Pianot på Draken Film.

Dr. Mabuses testamente

En gång var alla filmkaraktärer stumma. ”We didn’t need dialogue. We had faces.”, som Norma Desmond sa i Sunset Blvd, en film som handlar om vad som gick förlorat i övergången till ljudfilm. Många filmer i övergångsåldern har ett intressant förhållande till stumhet, och det gäller inte minst Fritz Langs Dr. Mabuses testamente, där också stumme superskurken Mabuse kommunicerar genom text, antagligen eftersom filmen måste hantera att det är en uppföljare till stumfilmen Dr. Mabuse, der Spieler. Se Dr. Mabuses testamente på Draken Film.

Justine Triet

I förra veckobrevet (länk om det går) beskrev jag Jonathan Glazer som favorit till att vinna guldpalmen i år. Så blev det inte. Istället blev det Göteborg Film Festival-favoriten Justine Triet som vann med sin The Anatomy of a Fall. 2014 visade vi hennes långfilmsdebut Age of Panic i Ingmar Bergman Competition och 2020 hade vi nöjet att visa hennes dramakomedi Sibyl i vår galasektion. Båda dessa, plus kortfilmen Two Ships, finns att se i en miniretrospektiv, exklusiv för Draken Film.

Clara Sola

Många Nathalie Álvarez Meséns debutfilm är en av de mest tankeväckande svenska filmerna på senare år, och nu har vi släppt den på Draken Film. Missa inte heller det intressanta avsnittet av Fyrisbiografens podd Eftertext, där favoriterna Olle Agebro, Sonya Helgesson Ralevic och Moa Marken diskuterar ”magisk realism, religiösa symboler, middle age coming-of-age och filmfotografen Sophie Winqvists kvinnoporträtt”. Se Clara Sola på Draken Film.