Besökare
Industry
Något av det roligaste man kan göra som filmfestival är filmvisningar med livemusik. I mötet mellan det inspelade, gamla, återupplivade filmmaterialet och den plötsliga, unika och hastigt utklingande livemusiken kan det uppstå något alldeles speciellt. I vår tids betoning av den tids- och platsspecifika kulturupplevelsen tror jag att den typen av visningar kommer bli allt viktigare för oss och andra festivaler framöver.
Jag minns flera fantastiska livevisningar vi har gjort i Göteborg, från när Mats Larsson Gothe gjorde ett uruppförande på Konserthuset av sin nyskrivna musik till Körkarlen till när Laura Naukkarinen, Matti Bye och Linda Fredriksson framförde nyskriven experimentell musik till de hängivna amatörfotograferna Anna Stina Stenboms, Birgit Vänerös och Kjell Walter Sohlbergs filmer som musikertrion rotat fram i filmarkivet i Rotebro. Allra häftigast var kanske när Philip Glass kom till festivalen för att framföra musiken till Koyaanisqatsi på Scandinavium tillsammans med Göteborgs symfoniker.
Just Koyaanisqatsi är en av filmerna (tillsammans med Sagan om ringen, Planet earth och Love actually) som Kim Ekberg nämner i nya numret av filmtidskriften FLM som exempel på titlar som ofta framförs med orkesterackompanjemang ”för att maximera verkens bombasm”. Kim Ekbergs läsvärda temperaturmätning på den samtida relationen mellan musik och film rör sig mellan filmkollektivet Crazy Pictures, Beethoven-fansen bröderna Dardenne och tech-enhörningen Epidemic Sound.
Efter hand tonar en klassisk dynamik fram. I ena hörnan finns de påkostade musikarrangemangen som sveper med åskådaren, slätar över skarvar och laddar bilderna emotionellt. I andra hörnan den asketiska tystnaden, tydligast premierad av den franske regissören Robert Bresson. Ekberg citerar hans tydliga regel: ”Ingen musik som ackompanjemang, understöd eller förstärkning. Ingen musik alls. Förutom, givetvis, musiken som spelas av synliga instrument.”
Pendeln kommer nog fortsätta svänga mellan dessa filmideologiska ytterligheter. Under tiden kan man fundera på vad Bresson skulle tycka om en eventvisning av Ficktjuven med liveackompanjemang. Strängt taget brukar ju faktiskt instrumenten vara synliga då.
Musikaliska midsommarhälsningar,
Jonas
(som i samma FLM-nummers musiktema har skrivit en text om karaokemotivet hos bland annat Charlotte Wells, Amanda Kernell, Jia Zhang-ke och Aki Kaurismäki)
Marian Mathias x Draken Film
Den Brooklynbaserade filmskaparen Marian Mathias tilldelades The Ingmar Bergman International Debut Award för sin debutfilm Runner under Göteborg Film Festival i vintras. I priset ingår en veckas vistelse på Fårö, och på vägen tillbaka till Sverige passade Marian på att gästkuratera Draken Film. Hon hajpar till exempel Persona och beskriver Lucretia Martel som en ”visionär som hypnotiserar sin publik”.
Bergmanveckan
På måndag invigs äntligen Bergmanveckan. Det brukar vara årets höjdpunkt för mig, det är så underbart att vandra på Persona-stranden, äta crêpes på Kutens och ta del av programmet, som är lika intressant som alltid i år. Tema är ”Synd och skam” och bland gästerna finns, förutom Marian Mathias då, regissörerna Ashgar Farhadi och Audrey Diwan. Det ska bli kul att höra vad de säger om den baskerade mästaren.
Ansikte mot ansikte
I mitten av 70-talet fick Bergman allt han pekade på. Alla följde hans minsta vink. I sin bok Bilder beskriver Bergman hur han träffade han den italienske superproducenten Dino De Laurentiis, känd för King Kong, Conan – barbaren och att ha gett den italienska filmen världsrykte genom samarbeten med Rossellini, Fellini och De Sica. De Laurentiis frågade Bergman om han ville göra något för honom. ”Jag gör en psykologisk thriller om en mänskas sammanbrott och hennes drömmar.”, svarade Bergman. Resultatet blev Ansikte mot ansikte, en drömutforskande film där en makalös Liv Ullmann går på swingersfest och jagas av demoner. Lagom till Bergmanveckan passar vi på att lansera Ansikte mot ansikte på Draken Film, och dessutom Bergmans engelskspråkiga debut Beröringen och ö-dokumentären Fårödokument 1970. Kolla in samtliga Bergmanfilmer vi visar här.
Ett kommande avsked
I onsdags berättade vi att jag har bestämt mig för att nästa Göteborg Film Festival blir min sista. En stor sak för mig såklart, och det har varit fantastiskt rörande med alla reaktioner på beskedet. Tack. Men det är fortfarande långt till att jag slutar, och så länge fortsätter allt som vanligt. Inklusive detta veckobrev, som börjat bli en trevlig vana för mig. Hörs nästa vecka!
Stäng