Hej, hallå,

Hela trettio år efter att Arnold Schwarzenegger försökte sätta punkt för den muskelpumpade 80-talsfilmen med Den siste actionhjälten, har den sista actionhjälten till slut visat sig. Han heter Tom Cruise, och frågan är om man inte till och med skulle kunna beskriva honom som den sista filmstjärnan?

Cruises nya film Mission Impossible — Dead Reckoning Part One är på många sätt en väldigt typisk blockbuster för vår tid. Den bygger på ett välkänt IP och är den åttonde filmen i en inarbetad serie. Samtidigt är det också en otypisk film. Det är nämligen en filmstjärna som bär upp filmen, och som Manola Darghis påpekar i New York Times, är Tom Cruise den enda actionhjälten som fortfarande är större än sina corporate-pumpade superhjältekläder. I det stora hela spelar det liksom ingen roll vem det är som spelar Spindelmannen: det är varumärkesspindelns bett som ger superkraften att dominera den globala filmkulturen.

Däremot kan ingen annan än Tom Cruise spela Maverick eller Ethan Hunt. Vi ser Top Gun och Mission Impossible-filmerna för hans skull. Vi ser dem för att se Tom Cruise springa och skratta. Och åldras. Den första MI-filmen kom 1996, bara tre år efter Den siste actionhjälten. Då hade Cruise ganska nyligen fyllt trettio. Nu är han över sextio, och som han ofta påpekar själv gör han fortfarande sina stunts själv (även när de leder till brutna fötter). 

Det intressanta är att Tom Cruise har valt (ja, jag har inga illusioner om att det är regissören Christopher McQuarrie som får bestämma sånt i det här projektet) att se så gammal ut. Årsrikedomen syns framför allt i närbilderna, de intima filmbilder där publiken får söka i agentens ansikte efter svar, när han plågas av sin hustrus död och projicerar spillrorna av sin förlorade kärlekskraft på filmseriens parad av snygga slagsmålskvinnor. Då ser vi att huden blivit slapp, hur den faller ner och rynkar sig över benstrukturen. Han är såklart skitsnygg, men det vi ser är en åldrad man.

Det finns en anledning till att vi regelbundet ska påminnas om att Tom Cruise är nära pensionsålder: det gör actionsekvenserna så mycket häftigare, mer imponerande och mer existentiella. Precis som de andra filmerna i serien är Mission Impossible — Dead Reckoning Part One fullproppad med förstklassigt hisnande actionsekvenser för den stora duken (och som vanligt är de geografiskt utspridda: biljakt i Rom, film noir-fajt i Venedig och rälsraffel i Alperna). När Tom Cruise slåss framstår han fortfarande som ung, när han springer är det som att han springer ifrån döden. Och inte bara sin egen, utan också sin publiks. Så länge han springer, har också vi lite liv kvar.

Filmens final är ett ganska underbart tjuv- och rackarspel ombord på ett skenande tåg, och slutar med en sprängd järnvägsbro och att Cruises och Hayley Atwells agenter hänger i fingertopparna ovanför en avgrund. Att falla ner är lika med en säker död. I denna oerhörda situation sammanfattar Cruise hela sin relation till åldrandet, döden och filmkonsten i en enda replik: ”Titta inte ner! Titta på mig!”

Dödsföraktande hälsningar,
Jonas

Veckans tips:

De bästa actionscenerna i Mission Impossible

Många av actionscenerna jag tyckt mest om de senaste decennierna finns I Mission Impossible-serien, och den allra bästa är givetvis Burj Khalifa-scenen i Mission: Impossible – Ghost Protocol. När Vulture listar filmseriens bästa scener hamnar den som tur är också i topp. Kolla resten av listan här.

Mot tidsandan i Löttorp

Jag har ännu inte sett Barbie. Jag är på norra Öland, och här finns bara två biografer. Att Folkan i Borgholm har satsat på Oppenheimer må väl vara hänt, även om det såklart är ett affärsmässigt felbeslut. Däremot vet jag inte om man skratta eller gråta åt programsättningen på Centrumbion i Löttorp. På 20-talets hetaste premiärdag visar de varken Barbie eller Oppenheimer, utan Jennifer Lawrences månadsgamla romkom No Hard Feelings.

Matangi/Maya/M.I.A.

”All i wanna do is… Bang! Bang! Bang! Bang!” Nu formar vi händerna till pistoler och dansar loss till M.I.A.-dokumentären Matangi/Maya/M.I.A. Stephen Loveridges Sundancesuccé är inte bara en skildring av artistkarriären, utan använder också huvudpersonens egenfilmade videomaterial för att berätta om Matangi Arulpragasam, kvinnan bakom artistnamnet, och hennes dramatiska resa från inbördeskrigets Sri Lanka. Se Matangi/Maya/M.I.A. på Draken Film.

Efter Stenbeck

Det måste vara en märklig tid för regissören Goran Kapetanović och skådespelaren Jakob Oftebro, som just nu förbereder sig för SVT-serien om mediemagnaten Jan Stenbeck samtidigt som Stenbecks imperium håller på att krascha. Det senaste är att hundratals anställda får lämna Viaplay, som också drar tillbaka USA-lanseringen. Börskursen rasar ändå till under 50 kronor. Filmsverige skakar.