Besökare
Industry
Om du tröttnat på Swish och råkar ha ett förstoringsglas och en hundralapp i närheten, närstudera då Greta Garbos hår. Där finns nämligen en mikroskopisk text:
”KARINNINOTCHKAMARIEWALEWSKAANNAKARENINA KATRINCHRISTINAMATAHARISUSANLENOXYVONNE ANNACHRISTIEIRENEARDENSTUARTLILLIEDIANA MERRICKTANIAMARIANNEFELICITASVONRHADEN ELENALEONORAGREVINNANDOHNA”.
Tittar du noga kan du efter en stund utläsa att versalkanonaden är ett urval av Garbos filmroller, skrivna utan mellanslag eller skiljetecken. Karin, Ninotchka, Marie Walewska, Anna Karenina, Katrin, Christina, Mata Hari, Susan Lenox, Yvonne, Anna Christie, Irene, Arden Stuart, Lillie, Diana Merrick, Tania, Marianne, Felicitas von Rhaden, Elena, Leonora och Grevinnan Dohna.
Det är på något sätt typiskt att Garbos melankoliska ansikte dominerar hundralappen, medan det krävs ett förstoringsglas för att få en skymt av hennes konstnärsskap. Med tiden har Greta Garbo verkligen fått en märklig position i svensk filmkultur. Vi älskar ikonen, men struntar i filmerna.
Visst visar Cinemateket med jämna mellanrum retrospektiv över hennes filmer (efter 2005 och 2016 borde det vara dags igen 2027?), men hur många har egentligen sett hennes viktigaste filmer, som Ninotchka, Drottning Christinaoch Kameliadamen? Inte så många som det borde vara, i relation till att hon inte bara är en enastående skådespelare, utan också en av de mest berömda svenskarna någonsin.
Igår såg jag utställningen om Greta Garbo på öländska konsthallen Vida, och också denna utställning är ett uttryck för denna kulturella prioritering av berömdheten och det ikoniska ansiktet framför konstnären. Utställningen är baserad på reklammannen, galleristen (han driver sedan 80-talet Tres Hombres i Tylösand tillsammans med Per Gessle) och målaren Lars Nordins unika samling av Garbofotografier. Över 150 av Nordins 500 originalfotografier visas på Vida, tillsammans med en av Garbos herrpyjamasar och en kopia av hennes namnteckning – det uppges att den enda autograf som är mer svåråtkomlig är Hitlers, varför Nordin förvarar originalet i kassaskåp.
Det är en märklig känsla att vara i utställningshallen. Bild efter bild efter bild på Garbos ansikte, signerade Hollywoods främsta porträttfotografer som Cecil Beaton, Edward Steichen, Clarence Sinclair Bull och Ruth Harriet Louise. Det är otroligt vackra bilder, men är också ganska överväldigande med detta engagemang i en kvinnas ansikte. ”Det som triggar mig är inte hennes filmer utan fenomenet Garbo.”, skriver Nordin i introduktionen till utställningen. Jag kommer på mig själv med att längta efter något som uttrycker en motsatt hållning. Det är dags att rota fram förstoringsglaset.
Bästa,
Jonas
Garbo sätter Västerås på kartan
Tidigare år uppmärksammades Garbos filmer i Paris, på Fondation Jérôme Seydoux-Pathé. Där visades inte bara hennes främsta filmer, utan även lite kuriositeter, som informationsfilmen Sverige och svenska industrier, del 3, där Garbo pekar ut industriellt viktiga fenomen som Göta kanal och Västerås på en Sverigekarta. Filmen går också att se på Filmarkivet.se.
Statyn i Härjedalen
Ett spännande semesteräventyr kan vara att leta efter Jón Leifssons staty över Garbo i skogen utanför Lillhärdal. I samband med att Nordin ställde ut sin Garbosamling på Fotografiska, sänktes verket ”Statue of integrity” ner mitt i skogen. Men förbered dig ordentligt innan du ger dig iväg – för några år sedan var fjällräddare tvungna att undsätta en vilsen cineast.
Stockholm Pride på Zita
I övermorgon invigs Stockholm Pride, och som vanligt visas ett program med hbtq-filmer på Zita, ett stenkast från Pubhuset där queerikonen Garbo en gång upptäcktes. Programmet innehåller både klassiker som Wong Kar-wais Happy Together (se den också på Draken Film), Göteborg Film Festival-favoriter som Maryam Touzanis Den blå kaftanen och Léa Mysius De fem jävlarna och nya filmer som Ira Sachs Kärlek och avund.
Score – A film music documentary
Innan den tekniska utveckligen gjorde det möjligt för filmaffischerna att basunera ut ”Garbo talks!”, var filmmusiken det enda ljud som fick ackompanjera hennes särpräglade ansiktsuttryck. I Blockbuster-poddaren Matt Schraders dokumentär guidar Keanu Reeves till filmens och musikens relation från stum- till ljudfilm. Se Score – A film music documentary på Draken Film.
Stäng