Besökare
Industry
Det första jag gjorde när jag kom hem till Göteborg efter en sommar på Öland var såklart att cykla till Biopalatset och kolla på Greta Gerwigs Barbie. Kalla mig fanboy, men det kändes härligt att tränga sig in i den proppfulla salongen och vara en del av en biografcentrerad, global filmkulturell händelse som engagerar massorna, emotionellt, intellektuellt och identifikatoriskt, like it’s 1999.
Första delen av filmen var helt underbar, tycker jag. Från inledningens kubrickiana till hela den filmiska konstruktionen av det Pantone 219-doppade Barbielandet. Barbies morgonrutin som avslutas med att hon svävar ner i sin rosa bil (en Barbie går såklart aldrig i trappor) är en fulländad filmfantasi där allt är visuellt precist, detaljrikt humoristiskt och socialt intressant: foto, kostym, produktionsdesign, ljud och skådespeleri. Margot Robbies tolkning av en plastic fantastic-docka med sjunkande hälar och tilltagande ångest är enastående, precis som Ryan Goslings jagsvaga strandbimbo.
Men filmen hade inte varit en masskulturell milstolpe om berättelsen inte också angått publiken på ett socialt plan. Så vad handlar egentligen Barbie om? Egentligen inte om Barbie, och inte om Ken heller. Filmens strukturella huvudperson är i stället dess centrala målgrupp: kvinnan som lekte med dockorna som barn. Här representeras hon av Gloria, en arbetarklassmorsa som i vuxen ålder återvänder till sina barndomsdockor och omförhandlar sin relation till dem (det är därför Barbie börja få tankar om döden i Barbieland). Greta Gerwigs Barbie börjar med en sarkasmdroppande sågning av Mattels löfte om kvinnlig frigörelse genom marknadsanpassad girl boss-feminism, medan resten av filmen skildrar Glorias sökande efter dockans radikala potential. Det gör något med flickor att fantisera om en rosa värld där alla maktpositioner innehas av kvinnor, och Barbie försöker precisera den utopiska impulsens funktion i både en individuell kvinna och en social rörelse. Men samtidigt ger Gerwig också rätt till Glorias gymnasieintellektuella dotter Sasha som skäller ut Barbie och kallar henne fascist – att den antikapitalistiska boxofficesuccén Barbie är en motsägelsefull film är själva förutsättningen för dess existens.
Det är givetvis rimligt att vilja plastbanta på grund av företagsledningens planer på att genom 44 nya leksaksfilmer göra Mattel till nya Marvel, men jag tror ändå att jag kommer trivas bättre i en sådan blockbusterkultur än i de senaste decenniernas superhjältediktatur. I alla fall så länge den fortsätter att gå i ambitiös och cinefil dialog med både 50-talsmusikaler och vår tids sociala frågor.
Rosa hälsningar,
Jonas
Superstar. The Karen Carpenter Story
I sin uppgörelse med Barbie-fenomenet berättar Jacob Lundström om Todd Haynes märkliga film Superstar. The Karen Carpenter Story, en säregen lågbudgetanimation som Mattel försökte stoppa. Idag finns den att se på Youtube.
Godland
Hlynur Pálmason är en av den samtida nordiska filmens allra främsta filmskapare, och hans samarbete med fotografen Maria von Hausswolff har lett till några av vår tids vackraste filmbilder. Jag älskade både Winter Brothers och En vit, vit dag, men frågan är om inte Godland är deras allra bästa film. Den är otroligt vacker, djupt tankeväckande och stramt humoristisk. Se den nu på Draken film.
Parallella mödrar
Det spanska valet häromveckan blev en överraskning. Alla förväntade sig en framgång för extremhögern, precis som i de nyliga valen i Italien, Sverige och Finland, men Vox gjorde istället ett fiaskoval. Den filmskapare som mest synligt formulerat sig i opposition mot den spanska högerextremismen är Pedro Almodovar. Hans tidiga filmer har ofta kontrasterats mot Francos förtryck, och han har också protesterat mot Vox. I sin senaste, utsökta film återvänder han och Penélope Cruz explicit till det fascistiska arvet. Se Parallella mödrar på Draken Film.
Elektra 35 år
I år fyller Västerås finaste biograf Elektra 35 år, och firar med att damma av sina 35 mm-projektorer och visa ett specialprogram med filmer på 35 mm. SVT Västmanland har gjort ett helt underbart inslag om den 19-årige maskinisten Alvin Wedstedt som tagit initiativ till det analoga jubileumsprogrammet.
Stäng