Kära filmvänner,

Nästa vecka samlas vi i Slottsskogen för att se på film tillsammans. Förra året var vi mer än fem tusen filmälskare som såg på Joachim Triers Världens värsta människa, och i år visar vi två engagerande, fartiga och lite galna filmer på Göteborg Film Festival Open Air: Everything Everywhere All At Once (på torsdag!) och Elvis (på fredag!). Det kan bli magiska kvällar.

Utomhusbio är verkligen en trend som vuxit sig allt starkare de senaste decennierna, trots att det egentligen är tekniskt underlägset att se filmen inomhus. Inne i en biograf kan ju ljus, ljud och projektion kontrolleras till perfektion, men på en utomhusbio är störningsmomenten många: omgivningens ljus och ljud tränger in i filmupplevelsen och konkurrerar med filmen. Men varför gillar vi det då så mycket?

En som funderat mycket på det är filmvetaren Patrik Sjöberg. I en intressant artikel i FLM ger han en gedigen översikt över utomhusbiofenomenet och konstaterar att det alltid kittlar lite att göra saker utomhus som man brukar göra inomhus: äta, dricka, läsa eller jobba. Han skriver också att filmen blir mindre viktig på en utomhusbio, och istället hamnar själva platsen och situationen i centrum. Därför är det så viktigt var en utomhusbio är.

Det vimlar av coola platser när till exempel TimeOut listar de 40 vackraste utomhusbiograferna (gillar särskilt de i Santorini och Bologna), men den allra coolaste utomhusbiografen är kanske den tyske arkitekten Ole Scheerens Archipelago Cinema som uppfördes när Tilda Swinton och Apichatpong Weerasethakul kuraterade den första upplagan av den thailändska festivalen Film on the Rocks 2012 (jag vet faktiskt inte om det blev nån mer upplaga efter det).

Den häftigaste utomhusbion jag själv besökt var under festivalen Dokufest i Kosovo. De hade byggt en träkonstruktion full av kuddar som liksom hängde likt en balkong på sidan av Prizrens fästning, som ligger uppe på ett berg med otroliga vyer över staden. Men min allra största utomhusbioupplevelse var i Sarajevo för drygt tio år sedan. Det var invigning av Sarajevo Film Festival och Aida Begićs superstarka Children of Sarajevo var invigningsfilm, och filmen visades på festivalens utomhusbio, som byggs upp på en tomt i centrala staden, som var tom eftersom huset som stod där förstördes under kriget. Children of Sarajevo handlar om hur minnena och såren från kriget fortfarande påverkar människor i vår tid. Detta gestaltas konstnärligt bland annat genom att ljudet av bomber då och då återkommer på ljudspåret, som psykologiska ekon av kriget. Det var speciellt att se en sådan film mitt i ett fysiskt krigsminne, och ännu mer speciellt var det när filmen var slut och invigningsfesten drog igång med ett rejält fyrverkeri som dånade som bomber över hela staden. För oss som just sett filmen var det enormt starkt och lite märkligt eftersom det samtidigt skulle bli feststämning. Ett halvår senare visade vi filmen inomhus under festivalen i Göteborg, och det blev också jättefina festivalvisningar.

Under Göteborg Film Festival Open Air kommer det såklart bli helt andra sinnesstämningar, men jag är säker på att det kan bli ett lyckat samspel mellan film, plats och publik. Ta med er era Elviskostymer.

Ses då,
Jonas

Veckans tips:

WOW i Vänersborg, Mölnlycke och Kinna

Innan vi kan inta Slottsskogen är det en hel del rockmusik. Men Way Out West kallar sig också för ”Sveriges tredje största filmfestival”, och visar en hel del bra film i år. Ole Giæver GFF-favorit Ellos eatnu – Låt älven leva och Roxy Farhats och Göran Hugo Olsson The Society of the Spectacle har redan visats, men om du har tid: kolla till exempel in Erik Gandinis After Work och det fina kortfilmsprogrammet.

Triangle of Sadness

Nästa vecka lämnar vi också stan, tar med vår hedersordförande Ruben Östlunds guldpalmsvinnare Triangle of Sadness, och visar den utomhus på flera platser i Västra Götaland. 16 augusti i Dalaborgsparken, Vänersborg, 18 augusti vid Mölnlycke kulturhus och 19 augusti i Stationsparken i Kinna.

En gigant har gått bort

I veckan dog den amerikanske regissören William Friedkin. Det har skrivits mycket om honom och hans märkliga karriär. Kan särskilt rekommendera James Grays intervjusvar i Hollywood Reporter och Joni Hyvönens runa i Aftonbladet.

A Ciambra – Berättelsen om Pio

”En skimrande pärla”. Så beskrev Gunnar Bolin A Ciambra – Berättelsen om Pio i Sveriges Radio för några år sedan. Det är bara att hålla med om att Jonas Carpigianos komplexa och tankeväckande gangsterdrama lyser på ett alldeles eget sätt. Se A Ciambra – Berättelsen om Pio på Draken Film.