Besökare
Industry
Erik Nivas och Håkan Andreassons fotbollspodd ”When We Were Kings” är verkligen en udda fågel i medielandskapet, med sina extremnördiga, tålamodskrävande tretimmarsavsnitt som lockar storpublik varje vecka. Inför varje allsvensk säsong återvänder jag till favoritavsnittet om Kalmar FF:s guldår, men annars blir jag oftast bortskrämd av avsnittens längd. Men den här veckans avsnitt blev så uppmärksammat att jag klickade igång det på cykeln hem från vår underbara utomhusvisning av Everything Everywhere All At Once (tack alla som kom!).
Avsnittet handlar om striden om den unika svenska 51-procentsregeln, som reglerar ägandet och styrningen av svensk fotboll. I de flesta andra länder får vilken investerare som helst äga en fotbollsklubb, men i Sverige måste en ideell förening kontrollera majoriteten av aktierna. Det gör att högerextrema läskfabrikanter, italienska bunga bunga-moguler eller diktaturerna Qatars, Abu Dhabis och Saudiarabiens statliga investeringsfonder (som idag äger PSG, Manchester City och Newcastle) inte kan ta makten över svenska fotbollslag. I podden berättar Erik Niva om hur också den svenska fotbollen var på väg att privatiseras, men att organiserade supportrar förhindrade avregleringen genom demokratiskt fotarbete.
Det är intressant att jämföra den berättelsen med kulturvärlden, och det räcker att titta ut genom vårt fönster på Järntorget för att påminnas om de destruktiva turerna kring Folkets hus-rörelsen och Folkteatern, och inse att kulturens folkrörelser befinner sig långt ifrån den kamp-, organisations- och maktvilja som fotbollssupportrarna visade upp 2011.
Men spelar det någon roll vem som äger och kontrollerar fotbollslag och kulturaktörer? Det behövs privata pengar för att driva framgångsrika verksamheter, och tunga investerare kan göra stora saker möjliga. Newcastle United (med den statliga saudiska investeringsfonden PIF som ägare) vinner alla dagar i veckan mot den formsvaga ideella föreningen IFK Göteborg, och Way Out West (med samma saudiska investeringsfond som en av huvudägarna) gör en lika fantastisk festival på musikområdet som den ideella föreningen Göteborg Film Festival försöker göra på filmområdet.
Efter att ha lyssnat på ”When We Were Kings” är det ändå nära till hands att dra slutsatsen att organisationsform och ägarskap spelar roll, att det får avgörande konsekvenser för en verksamhets självförståelse och långsiktiga logik. Så om du inte är det, tycker jag därför att du ska bli medlem i Göteborg Film Festival.
Föreningsdemokratiska hälsningar,
Jonas
Kärlek och avund
Den mest omdiskuterade filmen bland amerikanska cineaster just nu är Ira Sachs Kärlek och avund. De explicita sexscenerna gjorde att den fick 17-årsgräns i USA, en kontroversiell åtgärd som blivit kritiserad som homofobisk. Samtidigt har filmen både hyllats för sin sex appeal, och blivit ett exempel i en sociala medier-debatt om ”onödiga sexscener”. Med premiär på fredag är Kärlek och avund veckans Draken Film på bio-titel. Alla Draken Film-prenumeranter ser filmen gratis första veckan på biografer – biljetten får du som vanligt direkt in i Draken Film-appen.
Peaches i Kosovo
Förra veckan skrev jag om de fina utomhusvisningarna på dokumentärfilmsfestivalen DokuFest i Kosovo. Sedan dess har festivalen hamnat i blåsväder, efter att konservativa aktivister demonstrerat i protest mot att den kanadensiska, queera artisten Peaches uppträtt i oanständiga kläder på en av festivalens fester. Läs ett referat av kritiken här och festivalens kommentar här. Festivalens stora pris gick förresten till Mia Engbergs Hypermoon, som fick världspremiär i Göteborg i vintras.
Gotska sandön
Arne Carlsson körde lastbil åt Ingmar Bergman på Fårö, och under en teamfest berättade han för den världsberömde regissören att han tyckte om att fotografera. Bergman bad honom visa några bilder, och blev så imponerad att han sa till Sven Nykvist att lära Carlsson att hantera en filmkamera. Resultatet blev den fina dokumentären Gotska Sandön, där Ingmar Bergman agerade både producent och filmklippare. Se Gotska sandön på Draken Film.
Mysteriet i Slack Bay
Bruno Dumont är en de där filmskaparna som gjort en helomvändning i sin filmografi. Efter att blivit känd för mörka och kyliga skildringar av våld och religion gjorde han helt om och började med skruvade komedier och musikaler. Mysteriet i Slack Bay är den kanske bästa filmen i denna sena, roliga period, med bland andra Juliette Binoche och Valeria Bruni Tedeschi i rollerna. Se Mysteriet i Slack Bay på Draken Film.
Stäng