Besökare
Industry
I veckan hade den svenska Oscarkommittén årets första möte. Tillsammans med regissörerna Carl Javér och Agneta Fagerström Olsson, producenterna Anna Anthony och Stefan Baron, kritikern Cicci Renström Suurna, skådespelaren Nanna Blondell och distributören Sara de Costa har jag för andra året fått uppdraget att utse en svensk kandidat till bästa internationella film. Det är ett viktigt jobb: att bli framlyft som Oscarkandidat kan betyda en hel del för en films internationella spridning och dess upphovspersoners framtida möjligheter. Men det är också ett svårt uppdrag – uppdraget handlar nämligen inte om att välja den bästa filmen utan den film som har störst chans att bli nominerad.
Kandidater som Det sjunde inseglet, Här har du ditt liv, Persona, En kärlekshistoria och Fucking Åmål blev till exempel inte nominerade, trots att de idag räknas som några av den svenska filmhistoriens alla främsta verk. Däremot tog sig mindre kanoniserade filmer som Käre John, Oxen och Under solen vidare till en nominering. Tre svenska filmer har till och med vunnit: Jungfrukällan, Såsom i en spegel och Fanny och Alexander. Samtliga regisserade av Ingmar Bergman, som dock hade ett kritiskt förhållningssätt till den amerikanska galan – när Jungfrukällan nominerades skrev han i ett berömt brev att ”I have found that the ‘Oscar’-nomination is one for the motion picture art humiliating institution and ask you to be released from the attention from the jury for the future.”.
Oombett eller inte, vilken slags filmer har då störst chans att uppmärksammas av akademiledamöterna? Under mötet i veckan inskärpte kommitténs ordförande, Svenska filminstitutets Petter Mattsson, vikten av att filmen har en amerikansk distributör och en skicklig amerikansk publicist. Utan fötter på marken i Los Angeles är det svårt att komma någonstans. Tittar man på de senaste årens nominerade så kan man också dra slutsatsen att många av de nominerade filmerna i kategorin är känslostarka och socialt engagerade dramer med förhållandevis stora budgetar. Kända skådespelare och en väletablerad regissör verkar inte heller skada – att irländska nykomlingen Colm Bairéad i fjol nominerades med sin stjärnlösa debutfilm Den tysta flickan var ett uppfriskande undantag.
Veckans möte gick alltså ut på att utifrån lagom doser kvalitetsbedömning och akademispekulation välja ut tre kandidater av de ursprungliga tretton filmer som anmälts. Efter en omfattande diskussion föll valet föll på Mika Gustafsons Paradiset brinner, Milad Alamis Motståndaren och Lukas Moodyssons Tillsammans 99. Tre jättefina filmer som har en sak gemensamt: de handlar alla om livet i okonventionella hemmiljöer: ett vuxenlöst syskonhus, en avsides flyktingförläggning och ett underbemannat kollektiv. Om tre veckor ska vi träffas igen för att välja ut en enda nominerad, som förhoppningsvis ska uppnå det som varken Ali Abbasi, Levan Akin, Amanda Kernell, Ronnie Sandahl eller Tarik Saleh lyckats med de senaste fem åren: att få dricka bubbel i stjärnvimlet på Dolby Theatre som nominerad.
Vänliga hälsningar,
Jonas
Timelessfest
Ni har väl inte missat klassikerfrossan som pågår just nu på Draken Film? Vi har bjudit in den filmhistoriska festivalen Timelessfest, som just nu visar gamla filmer runt om i Stockholm, att också öppna en digital salong hos oss, med sektioner som Catherine Breillat-späckade ”Bad Girls” och Bruce Lee och Jackie Chan-frossan ”Hong Kong Masters of Action”. Missa inte hellerGuy Maddins underbara The Saddest Music in the World, en särpräglad film som handlar om försöken att under ett slags sorgsen mello utse världens sorgligaste sång.
Son of the Mullah
Nahid Persson är en av Sveriges mest rutinerade dokumentärfilmare. 2009 invigde hon Göteborg Film Festival med Drottningen och jag, och härom året blev hon kultursidessnackis genom dejtingdokumentären Anders, jag och hans 23 andra kvinnor. Nu är hon aktuell med Son of the Mullah som berättar om den avrättade iranska journalisten Roohollah Zam. Filmen är också veckans Draken film på bio-titel. Alla Draken Film-prenumeranter ser filmen gratis fram till torsdag på biografer runt om i landet – biljetten får du som vanligt direkt in i Draken Film-appen.
Persepolis
Det perfekta komplementet till Son of the Mullah måste vara Persepolis, som vi släpper på onsdag på Draken Film. Jag älskade Marjane Satrapis självbiografiska seriealbum som Galago nyligen gav ut i nyutgåva, och filmatiseringen hon gjort tillsammans med Vincent Paronnaud är lika bra. Jag vet inget annat som på ett så lättillgängligt, personligt och charmigt berättat vis introducerar Irans postrevolutionära historia.
Orlando
Igår såg jag den brittiska regissören Katie Mitchells Schaubühne-uppsättning av Virginia Wollfs Orlandosom gästspelar på Göteborgs stadsteater. Den spelas även ikväll – och om du skyndar dig hinner du till och med strömma Sally Potters filmatisering med Tilda Swinton först. Se Orlando på Draken Film.
Stäng