Besökare
Industry
I den första scenen i Dagissnuten ställer Arnold Schwarzenegger en fråga till förskolebarnen han tar hand om när han under cover-jobbar som pedagog: ”Vem är din pappa och vad gör han?”
Efter frågan kommer ett både levengoodigt och mörkt collage med barnens svar: ”Min pappa jobbar med datorer.”, säger en. ”Min pappa gör inte någonting sedan kraschen.”, säger en annan. ”Min pappa bor inte med oss längre, han bor i New York och kör taxi. Min mamma hoppas att han ska dö riktigt snart.”, säger en tredje. Andra ungar konstaterar att ”Vår mamma säger att vår pappa är en riktig sexmaskin” samt att ”Jag vet inte vad min pappa gör.”.
I filmvetaren Katie Barnetts bok “Fathers on Film: Paternity and Masculinity in 1990s Hollywood”, använder hon scenen i Dagissnuten som ett slags diagnos över det amerikanska faderskapet under millenniets slut. ”Hollywood påbörjade ett projekt för rehabilitering och restaurering, där man med bestämdhet formade sina problemtyngda män till engagerade och hängivna fäder.” skriver Barnett, och drar slutsatsen att den amerikanska 90-talsfilmen lanserade pappan som den figur som skulle lösa den samtida manlighetens problem och leda samhället in i 2000-talet.
På detta sätt har filmen alltid varit en arena för att bearbeta olika tiders föreställningar om faderskap, och med anledning av att det är fars dag imorgon har vi samlat några av filmhistoriens mest intressanta pappaskildringar på Draken Film under rubriken En cineast till farsa.
Vad är det då för filmiska pappor vi får syn på? Ja, lite olika såklart, men det är inte omöjligt att urskilja några generationella linjer. Precis som i Dagissnutenbearbetar Vittorio De Sicas (hans pappa var banktjänsteman) Cykeltjuven från 1948 fadern som oförmögen familjeförsörjare i den krisande italienska efterkrigsekonomin. Filmens nyckelscen är när sonen bevittnar hur den desperata pappan själv försöker sno en cykel, men även i denna stund är sonen lojal med sin far.
De kommande decennierna blir upproret mot förtryckande fäder ett återkommande tema. Francois Truffauts (hans biologiska pappa var okänd, även om en DNA-analys 1968 pekade ut tandläkaren Roland Levy) självbiografiska De 400 slagen från 1959 är typisk för den spirande 68-generationens föräldrauppror. I filmen gör Truffauts alterego uppror mot sin auktoritäre styvfar som straffar pojken genom att skicka honom till en ungdomsanstalt. När Truffauts egen styvfar såg filmen skrev han ett sårat brev till Francois, som iskallt svarade att han inte hade någon förälder sedan hans mentor André Bazin dog.
Samma kritik av den auktoritäre fadern återkommer ofta hos den svenska filmens mesta pappaskildrare Ingmar Bergman (hans pappa var präst), inte minst i Fanny och Alexanderdär Bergman liksom klyver sin pappa i två.
Inne i det nya millenniet blev det såklart dags för den antiauktoritära 68-generationens fäder att själva hamna under lupp. Vår tids roligaste uppgörelse med hippiefarsornas brister är nog Maren Ades Min pappa Toni Erdmann, där hon inspirerat av sin egen pappa modellerat filmens buffligt skojfriske far som låtsas vara en livstilscoach för att infiltrera den avvisande karriäristdotterns upptagna liv.
Om en ny generation pappor lyckas undvika att upprepa sina fäders misstag, kan vi vara säkra på att de kommer göra nya. Och att deras söner och döttrar kommer grilla dem på vita duken.
Glad fars dag!
Jonas
Det är snart tio år sedan jag efterträdde Marit Kapla som konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival, och nu är det klart vem som ska efterträda mig i vår. Styrelsen har utsett Pia Lundberg, senast kulturråd i London, och jag är säker på att det kommer bli hur bra som helst. ”I en tid då allt fler makthavare ser konsten som ett instrumentellt verktyg är det viktigare än någonsin att lyfta fram filmen som konstnärligt och självständigt uttrycksmedel”, sa Pia i pressmeddelandet. Det är bara att instämma.
Veckans Draken Film på Bio-titel är Marija Kavtaradze Sundance-vinnare Slow, en fascinerande film om dans, förälskelse och asexualitet. Som vanligt ser du filmen gratis på bio (Slow visas på biografer mellan Malmö och Umeå) med din Draken Film-prenumeration. Biljetten har du redan i appen.
På Bergmanveckan i somras passade min kollega Erik Toresson Hellqvist på att prata lite med den guldlejonprisade regissören Audrey Diwan. Då talade hon om sin nyversion av den erotiska 70-talsklassikern Emmanuelle och den hundra sidor långa diskussionen om vad erotik egentligen är som finns i romanförlagan. I väntan på Diwans egen filmiska begreppsutredning har vi återlanserat versionen från 1974, med Sylvia Kristel i huvudrollen och Pierre Bachelets musik på ljudspåret. Se Emmanuelle på Draken Film.
Har du inte koll på den ukrainske Kira Muratova, är det dags nu. Mitt första år på Göteborg Film Festival visade vi hennes sista film Eternal Return i Masters-sektionen, men det är faktiskt först efter sin död 2018 som hon kanoniserats som en av den östeuropeiska 1900-talsfilmens stora mästare. Hennes konstnärsskap är djärvt, mångskiftande och var alldeles för radikalt för de sovjetiska censorerna, som såg hennes filmer som elitistiskt experimentella. Nu släpper vi hennes två genombrottsfilmer på Draken Film, de nya vågen-doftande Korta möten och Ett långt avsked.
Stäng