47:e festivalen 26 jan - 4 feb, 2024
Besökare
Industry

#51: Filmkritikens sorgliga marginalisering

Tjena tjena,

Håller det filmkritiska samtalet på att tystna? I går skrev filmkritikern Miranda Sigander i sociala medier att mediekoncernen NTM vid årsskiftet slutar med filmkritik. Sigander var själv tidigare filmredaktör och kritiker i TT, fram till att de förra året la ner sin filmkritik. Resultatet blir att läsare av lokaltidningar som exempelvis Norrköpings tidningar, Östgöta Correspondenten och Gotlandstidningarna inte får tillgång till filmrecensioner. Samtidigt har Cecilia Djurberg gått till angrepp mot Sveriges Radio för att de monterat ner sin kulturkritik, och det här är en utveckling som inte är begränsad till Sverige: förra veckan konstaterade den norska filmtidningen Rushprints redaktör Kjetil Lismoen att ”Dagbladet har droppet filmanmeldelser og VG har plass til færre”. 

Samtidigt som denna filmkritikens svanesång har ljudit över min filterbubbla har jag läst Ellinor Skagegårds kritikerbiografi ”Quelqu’une. Berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv”. Där beskriver hon hur den svenska filmkritiken en gång uppstod i början av 1900-talet. ”I pressen var intresset för det nya konstområdet till en början begränsat och hållningen kritisk. Filmens låga status gjorde att det framför allt var de kvinnliga journalisterna som fick ta sig an uppdraget att bevaka den.”, skriver Skagegård. En av dessa journalister var SvD-journalisten Märta Lindqvist, som först under signaturen ”Apropos” och sedan under ”Quelqu’une” utmärkte sig som den främsta filmkritiska rösten under stumfilmstiden. Hon beundrade Ivan Hedqvist men höll Victor Sjöström allra högst. Däremot var hon svalare mot Mauritz Stiller. Skagegård citerar en Erotikon-recension, där hon beskrev filmen som ”en spegelbild av modern tidsanda – beklämmande ytlig, tom och artificiell som de människors liv den framställer”. I en Svensk filmdatabas-artikel lyfter Skagegård fram en annan Stiller-sågning, där hon i Gunnar Hedes sagaskönjde ”oroväckans tendenser, trevare efter tillfredställelse av banal utländsk filmsmak”. Denna konfrontativa impuls gjorde Quelqu’une kontroversiell, och SF-direktören Charles Magnusson skrev rasande brev till svar.

Under läsningen av ”Quelqu’une. Berättelsen om Märta Lindqvists otroliga liv” är det svårt att inte börja fantisera om vad hennes kritiska öga hade lagt märke till i den samtida svenska filmen. Men vad hon än skrev tror jag inte att den nya SF-direktören Iréne Lindblad skulle skriva några arga kommentarer. Det är kanske ett tecken på att vår tid präglas av en sundare relation mellan kritiker och filmbransch, men samtidigt vittnar det nog också om filmkritikens marginalisering. Det är sorgligt för alla oss som ser filmkritiken som en fundamental del av en undersökande dialog som ytterst syftar till att förstå både konsten och världen.

Fortfarande skrivs det mycket intressant filmkritik i Sverige, både i specialtidskrifterna FLMFilmrutan och POV liksom i dagspressen, där tidningar som GP, DN, SvD och Sydsvenskan alla har egna, högprofilerade filmkritiker. Jag hoppas verkligen att de stora svenska mediehusen inte tar efter sina norska kollegor. Det skulle göra svenskt filmliv extremt mycket tråkigare.

Kritiska hälsningar,
Jonas

Veckans tips

Filmkritikerkurs i Göteborg

För att stärka återväxten bland svenska filmkritiker har vi på Göteborg Film Festival börjat samarbeta med Västra Götalandsregionen, ABF och tidskriften Filmrutan som anordnar en kurs i filmkritik i vår, som leds av skarpa Sonya Helgesson Ralevic. En gång gick jag en filmkritikkurs under Marit Koskinen, och ett halvår senare startade jag och min kursare Jacob Lundströmen egen filmtidskrift. Hoppas detta kan funka lika inspirerande! 

100 årstider

Veckans Draken Film på bio-titel är Giovanni Bucchieris både personliga och storslagna kärleksskildring 100 årstiderHelena Lindbladbeskriver den i DN som ”en extatisk hyllning till konsten”, SvD:s Julia Finnsjö kallar den en ”magnetisk filmupplevelse” och Moviezines Andreas Samuelsonkaraktäriserar den som ”något unikt, speciellt inom svensk film”, medan Sydsvenskans Oscar Westerholmkallar den ”ett maraton i navelskåderi”. Som Draken Film-prenumerant ser du den på bio gratis, i Göteborg, Malmö, Uppsala, Örebro och Lund. Biljetten har du redan i appen.

Frutti di Mare på Malmö konsthall

För mig var veckans största filmupplevelse att se Ingela Ihrmans performancedokumentation av hur hon själv, iklädd en enorm groddräkt med långa bakben, kravlar sig över plintar och romerska ringar i en gympasal. Dokumentationen (jag missade själva performancen med några veckor) var kanske höjdpunkten i en visuellt och intellektuellt lekfull utställning som gjorde både mig och min sexåriga dotter på väldigt gott humör. Se den hittills största presentationen av Ingela Ihrmans konstnärskap på Malmö konsthall.

Titta på Tati

”Det finns några filmskådespelare som bara genom sitt rörelsemönster utvidgar vår förståelse av vad det är att vara människa. I amerikansk filmhistoria finns till exempel Charlie Chaplin och Buster Keaton, i asiatisk Toshiro Mifune och Jackie Chan. I Europa har vi Jacques Tati, som genom sin fysiska uppenbarelse förkroppsligat konflikten mellan människan och det moderna samhället.” Så skrev jag härom veckan när en kollega bad mig skriva vad vi kallar en ”kapsyltext” till Min onkel. Nu har vi släppt den, tillsammans med TraficPlaytimeSemestersabotören och Fest i byn i ett väldigt maffigt Tati-retro. Se dem på Draken film. 

Få vårt nyhetsbrev

Vi delar aldrig din e-post med någon och du kan när som helst avbryta prenumerationen