Ester Martin Bergsmark följer upp den hyllade Nånting måste gå sönder med en kollagefilm som utspelar sig i tre olika världar där en klaustrofobisk kärlekshistoria mellan två kusiner i en källare är i händelsernas centrum. Smågodis, katter och lite våld är en film om nostalgi, fantasi, dödslängtan och att helt upplösas i en annan person.

Hur skulle du beskriva Smågodis, katter och lite våld?
– Filmen är så ny att jag själv inte riktigt har formulerat vad filmen är. Den är som ett kollage av tre olika världar som var och en är som ett stängt rum: Flickorna i skogen, kusinerna i källaren och labbet. Jag ville att filmen skulle bli så som en filmidé uppenbarar sig. Plötsligt får man den där uppenbarelsen att allt hänger ihop på ett löst men brännande sätt. Jag ville låta alla i filmen ha sin integritet, men som att de studsade mot varandra. För mig är filmen som en vilja att greppa något, men inte låta det stöpas. Att den befinner sig precis innan något stöps och då kan avslöja något från en annan dimension. Det är en film som går att se flera gånger, jag ser själv nya saker i den varje gång jag ser den.

Ser du någon röd tråd mellan denna och dina tidigare filmer?
– Jag ser paralleller till Pojktanten som också handlar om en förälskelse, att se upp till någon så mycket att man nästan vill vara den personen, stänga in den tills den inte vill längre. Båda filmerna handlar om att upplösas och smälta bort, att vara rädd för att vara tydlig, dödslängtan och transformation, att känna att verkligheten är ett trångt rum, något att bryta sig ur. Men det är också saker som skiljer filmerna åt. Tidigare jag har sett fantasin som ett fritt rum, men man kan också bli ensam när man går in i fantasin. Att det blir som ett skydd. Det är det som är så fascinerande med det mänskliga psyket, det är bra på att hitta flyktvägar, egna narrativ för att slippa ta ansvar. Att man tror så mycket på sina egna berättelser att det blir sanna. Det kan vara väldigt förrädiskt att gå runt i de berättelserna. Det är som med sociala medier, de speglar våra galna sinnen, så de är verkligare än verkligheten för att de ligger så nära vårt sätt att vara i verkligheten.

Louise Löwenberg och Eva Johansson – som bland annat spelat i ”Den störste” som hade premiär på förra årets Göteborg Film Festival – spelar kusiner i filmen. Vad fick dig att vilja jobba med dem?
– Dels för att jag såg dem i Juni, som var en fantastisk film. Fijona Jonuzi, som regisserade filmen tyckte också att jag skulle jobba tillsammans med dem, så de tog kontakt med mig. Vi utvecklade manuset mycket tillsammans genom att ”gå på golvet” som teatermänniskor säger. Jag tycker att det är spännande med kusiner, det är en speciell relation, lite lös. Andra relationer, som den mellan syskon, är mer avgränsande. En sexuell relation mellan kusiner är lite halvtabu, det är som att vara fångad i gränslandet.

Varför har gelatin en så central roll i filmen?
– Gelatin smälter vid 37 grader, samma temperatur som människan är. Filmen handlar om att vilja dra med någon annan i sitt gelatinhav. Jag ville att filmen skulle ligga så nära min hjärna som möjligt. Att filmen skulle vara som att låta min hjärna smälta på tungan eller som att få en Matrix-slang kopplad i nacken. Jag kanske borde trycka upp min hjärna som godis så att människor kan få äta den.

Text: Anders Calderon