Förra året såldes en tavla av Jean-Michel Basquiat på auktion för 110 miljoner dollar. Filmaren Sara Driver – som själv var del av det vibrerande community i New York där Basquiat fick sin kreativa näring i slutet av 1970-talet – har gjort en dokumentär om graffitikonstnären som kom att spränga det homogena glastaket i konstvärlden och som trettio år efter sin död kanske är mer relevant än någonsin.

New York i slutet av 1970-talet upphör aldrig att inspirera till böcker och filmer. Vad var det som var så speciellt med denna period?
– Redan på 1950-talet hade folk från medelklassen börjat fly från våldet och de förfallna byggnaderna i New York City ut i förorterna och i slutet av 1970-talet var staden öde och bortglömd. Men dels tack vare Andy Warhols Factory hade samtidigt unga konstnärer börjat dras till staden. Många bosatte sig i Downtown Manhattan där det var billigt att leva eftersom ingen annan ville bo där. Så ur askan av denna förfallna stad skapades en vibrerande kultur av konstnärer som samarbetade och experimenterade med olika uttryck. Det var punkattityden som gällde – gör det bara! Konstnärer rörde sig över olika genrer utan rädsla för att misslyckas. Men i början av 1980-talet med Ronald Reagan, AIDS och fastighetsboomen så började allt att förändras, säger Sara Driver.

Varför valde du att fokusera på Jean-Michel Basquiats tonår?
– Filmen utgick från min vän Alexis Adlers privata samling av Basquiats tonårsverk. De två bodde tillsammans mellan 1979–1980 och hon hade sparat på konstverk, anteckningsböcker, kläder och foton hon tagit av honom. Dessa skatter hade legat bortglömda i ett förråd i 30 års tid och när jag såg allt detta insåg jag snabbt att det inte bara var ett fönster till Jean-Michels tidiga experiment utan också ett fönster till staden och den community av konstnärer som han fick inspiration från. Han umgicks med personer som Fab Five Freddy, Lee Quiones och Jim jarmusch och han var som en svamp som absorberade allt som var runt honom. Efter 1981 hade han redan kommit en bra bit som konstnär och den historien har redan berättats.

Redan som väldigt ung var han fokuserad på att bli en stor konstnär. Var fick han detta driv ifrån?
– Jag vet inte riktigt, men det var något som roade oss. Då många konstnärer under denna tid hade ambitionen att på sin höjd få några dikter publicerade i ett fanzine hade Jean-Michel helt andra planer och han visste redan i tidiga år sitt värde. Han kanske visste, om än inte medvetet, att hans liv skulle bli kort och att han skulle behöva åstadkomma väldigt mycket under en kort tid. Han var otroligt produktiv, idéerna fullkomligt flödade ur honom och han arbetade hela tiden.

Vad är det som har gjort honom till en av de största konstnärerna i modern tid?
– Precis som många andra konstnärer som har haft stort inflytande efter sin levnadstid så var Jean-Michel en slags profet. Han tog sig an många ämnen som är relevanta än idag, som rasism och polisbrutalitet. Hans tavlor vibrerade av energi och bildspråket var otroligt starkt. Han var inte bara konstnär utan även en väldigt bra poet och hans ord användes på ett kraftfullt sätt i hans tavlor. Han var också en bra musiker och en del av soundtracket till filmen kommer från hans tidigare band Gray.

Vad har han betytt för andra icke-vita konstnärer som har kommit efter honom?
– Han öppnade en dörr till en stängd konstvärld som drevs av vita män. Han gjorde det möjligt för människor med annan etnicitet och andra kön att få uppmärksamhet i konstvärlden. Och jag hoppas att han skrattar nu när hans tavlor är värda många miljoner dollar. När han dog ägde han ingen bil och hade inget hem. Även om han tidigt förstod att hans konst hade ett värde kunde han nog inte i sina vildaste fantasier föreställa sig vilken betydelse hans konst skulle få för så många.

Text: Anders Calderon