Apokalyps är fokus för Göteborg Film Festival 2019. Den pågående klimatkrisen går inte längre att blunda för. Filmen som konstform har länge reflekterat och format vår bild av undergången. I sin essä skriver Göteborg Film Festivals konstnärliga ledare Jonas Holmberg om filmens föreställningsförmåga i vår apokalyptiska tidsålder. 

Text: Jonas Holmberg

”Det är som på film.”, sa en helikopterpilot när elden kastade sig mellan trädtopparna utanför Gällö. ”Det är helt dött och svart. Som en film.”, sa en kvinna från Ljusdal när hon återvände till sitt hem sju dagar efter att ha flytt lågorna.

I mitten av juli brann 25 000 hektar skog i Jämtland, Hälsingland och Älvdalen. Det var den största branden i Sverige sedan 1800-talet, och vi såg elden och undrade vad det är som håller på att hända. Vi anade apokalypsen och tyckte att vi kände igen oss.

När vi tänker på undergången tänker vi på filmen. När vi ser katastrofen ser den ut som en film. Från naturkatastroferna i Armageddon, Deep Impact eller The Day After Tomorrow till de postapokalyptiska landskapen i Terrassen, Mad Max eller The Road – filmen har som ingen annan konstart uppehållit sig vid apokalypsen och format våra föreställningar om hur den kommer se ut. Störtande skyskrapor, utbrända landskap.

”Varje film skapar en värld som går under efter två timmar.”

Minns ni förresten hur filmer brukade sluta förr i tiden? Först blev det svart. Sedan tyst. Sedan en enkel text: The End. Fin. Slut. Varje film skapar en värld som går under efter två timmar.

Kanske är det inte så konstigt att det är filmindustrin som mer än något annat har hjälpt oss att föreställa oss det otänkbara. Filmen är modernitetens främsta kulturyttring, den är de väldiga maskinernas och den kapitalistiska massproduktionens konstform. Och är det inte just denna skenande modernitet som är problemet? Är det inte just denna ohållbara ekonomi som för oss allt närmare apokalypsen?

Det menar i alla fall forskarna bakom ett nypublicerat bakgrundsdokument till den kommande FN-rapporten ”Global Sustainable Development Report 2019”, som slår fast att den ekonomisk-politiska logik som styr den globala utvecklingen helt saknar koppling till de ekologiska ramar som är förutsättningen för att det alls ska finnas en ekonomi. Såväl liberala demokratier som auktoritära regimer eldar på tillväxtmotorn och styr rakt mot bergväggen. Bränderna, stormarna och översvämningarna är bara början. Den här bilen tycks inte ha någon broms.

 

Lars von Triers undergångsskildring Melancholia inleds med en talande bild av situationen. En limousin närmar sig Tjolöholms slott. Kirsten Dunst och Alexander Skarsgård spelar det unga paret som är på väg till sin bröllopsfest, men den blanka bilen fastnar i en snäv passage. Chauffören lyckas inte kränga sig igenom kurvan – limounsinen är för lång. Det är en bild av en vulgariserad modernitet som inte längre fungerar i relation till sin omgivande miljö. Katastrofen är på väg, både inifrån och utifrån. De älskande i baksätet vet det inte än, men samtidigt som deras moderna projekt har kört fast så rusar en väldig planet genom rymden. Himlakroppen kommer närmare och närmare jorden. Festen kommer inte sluta väl.

Melancholia är en av de allra bästa, men filmhistorien är full av filmer om apokalypsen. Redan 1916 regisserade Von Triers landsman August Blom en av de första filmerna i genren, och precis som Melancholia kombinerar stumfilmen Verldens undergang existentiell oro och social kritik i en historia där både jorden och överklassens pågående festande krossas av en astronomisk kollision. Under mellankrigstiden producerades apokalyptiska filmer som The Last Man on Earth och Världen går under i Hollywood, men genren tog fart på riktigt efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, när människan för första gången visade prov på kapaciteten att framkalla total förstörelse på egen hand. Undertiteln till Stanley Kubricks apokalypskomedi Dr. Strangelove sammanfattar ett av de möjliga förhållningssätten till efterkrigstidens existentiella utmaning: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben.

 

Harry Martinson intog en mindre ironisk position. Han publicerade sitt mästerverk Aniara 1956, mitt under det kalla krigets rädsla för strålningskatastrof. Han hade tagit djupa intryck av Hiroshima, och förmådde inte sluta ängslas för det totala atomkriget som hotade att utplåna all mänsklig existens. I dikteposet Aniara beskriver Martinson ett av flera tusen rymdskepp som flyr en strålningsskadad jord med sikte mot Mars. Aniara är ett varningsrop till den direkta omgivningen och en berättelse som är djupt förankrad i sin samtid, men den pekar också framåt och knyter undergången till människans tidlösa brister.

När Pella Kågerman och Hugo Lilja nu återvänder till Aniara har muren fallit och kärnvapenkriget avstyrts temporärt. Men de apokalyptiska stämningarna har återkommit med symptomen på en kommande klimatkatastrof: värmerekord, extremväder och smältande polarisar. Istället för atombombens plötsliga 3 000 grader fasar vi för de två grader som temperaturökningen inte får nå enligt Parisavtalet. Men om masskonsumtionen av varor och energi fortsätter kommer tvågradersmålet aldrig att uppnås.

Det är därför fullt naturligt att rymdskeppet i Kågerman och Liljas Aniara gestaltas som ett köpcentrum. Filmen är inspelad på Sollentuna Galleria och Mall of Scandinavia, själva symbolerna för den moderna kapitalism som inte tycks kapabel att vända utvecklingen. Men också hos Kågerman och Lilja är det människan, hennes drömmar och hennes oförmågor, som står i centrum.

Filmen saknar inte fascinerande interplanetära exteriörer, men det är Arvin Kananians maktfullkomliga kapten, Emelie Jonssons empatiska men slocknande värdinna och de allt mer desperata passagerarna som framkallar filmens dramatiska rysningar och utgör dess filosofiska kraft. Martinson sammanfattade läget i Aniaras 26:e sång:

”Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.”

Behöver jorden ett skydd mot människan? Samtidigt som italienska vattenbombare och polska brandbilar försökte släcka elden i de svenska skogarna inledde forskare över hela världen en intensiv debatt om geologiska nyheter. Geologi är ett långsamt ämne som inte brukar låna sig till eldfängda ordväxlingar i världsmedierna eller ens ge upphov till särskilt många nyheter. Men i somras var det annorlunda. Den här gången handlade det om jordens överlevnad.

”Det är inte längre kontinentalplattor eller vulkaner som har störst påverkan på jordens utveckling. Det är människan.”

Det senaste decenniet har fler och fler geologiska forskare argumenterat för att vi lever i en tidsålder som kallas Antropocen. Det är ett begrepp som betecknar den period där människan genom bland annat jordbruk, industri och kärnteknik gjort outplånliga avtryck på planeten. Det är inte längre kontinentalplattor eller vulkaner som har störst påverkan på jordens utveckling. Det är människan.

Organisationen som formellt namnger geologiska epoker heter International Commission on Stratigraphy (ICS), och har fram tills nu kanske varit mest känd för att Jura, deras definition av en period för 200 miljoner år sedan, populariserades genom Steven Spielbergs Jurassic Park. Men i juli, när ICS plötsligt meddelade att vi lever i en ny geologisk tidsålder som heter ”Meghalayan”, en term som ingen hade hört talas om tidigare, och inte med ett ord nämnde Antropocen var det många som blev förvånade och arga. Vissa forskare beskrev beslutet som en klimatskeptisk kupp, som underminerar allvaret i en situation som kräver omedelbar och omfattande politisk handling.

 

Som en strikt vetenskaplig organisation ville ICS kanske undvika politisk alarmism den här gången, men vi som har sett många katastroffilmer vet i alla fall att det behövs en geolog som larmar och gör sig till för att hotet ska tas på allvar. I katastrofkungen Roland Emmerichs 2012 är det Chiwetel Ejiofors geolog som inser att jordens kärna håller på att överhettas och till slut får den amerikanske presidenten att vidta åtgärder. I Dante’s Peak spelar Pierce Brosnan geologen som försöker få staden vid bergets fot att förstå att den sovande vulkanen börjar röra på sig, och i John Andreas Andersens nya The Quake har Kristoffer Joners rufsiga geolog samma varslande roll. Det som filmerna har gemensamt är att geologernas varningar kommer för sent och är för svaga. Katastrofen kommer ändå.

Om geologerna är för saktmodiga måste vi kanske lita till aktivisterna. Årets roligaste och mest skruvade ”cli-fi” – den allt populärare förkortningen står för ”climate fiction”– handlar om en ensam radikaliserad klimatkämpes terrorverksamhet. Regissören Benedikt Erlingssons Woman at War briljerar med sin unikt skruvade tonträff i berättelsen om en kvinna som inte nöjer sig med att ropa till politiker och företagsledare. Hon hänger pilbågen över axeln och ser till att fixa det själv.

”I botten av den politiska förlamningen inför klimatkrisen finns en fantasins kris.”

De biografbesökande klimatforskarnas standardmässiga kritik mot filmer om miljökatastrofer – att de fokuserar på en ensam hjältes kamp när det i verkligheten behövs bred kollektiv handling – kan anföras även mot Woman at War. Men den lättsamma extremismen i Erlingssons hjältesaga om körledaren som blir motståndskvinna framkallar en ny känslomässig plats att tänka på klimatfrågan ifrån.

Vi behöver sådana platser. I botten av den politiska förlamningen inför klimatkrisen finns en fantasins kris. Vi har ju alla sett siffrorna, diagrammen och prognoserna. Vi vet, men de känslomässiga svaren domineras av uppgiven passivitet eller aggressiv förträngning. Med ett fåtal övergående undantag, som när elden plötsligt slickar våra husknutar, tycks människan inte på riktigt kunna föreställa sig vad som är på väg att hända, och än mindre ett alternativ till den samhällsordning som bär sin egen undergång inom sig. Även när FN larmar om att marknadskrafterna dödar planeten förmår vi inte tänka oss någon annan drivande kraft.

Men är det någon mänsklig uppfinning som har potentialen att vidga de mångas tänkande och föreställningsförmåga så är det filmen. Om det är filmen som har formulerat våra bilder av apokalypsen, är det också i filmen som den hotande undergångens etik och estetik kan behandlas och omförhandlas. Om det finns ett ljus, kanske det kommer från projektorn.