Med sina roller i filmer som Pusher, Jakten och Efter bröllopet har han tagit en självklar plats som en av vår regions främsta skådespelare. Därtill har han ingjutit konstnärlig energi i internationella storfilmer som Casino Royale, Doctor Strange och Rogue One. Inför att Mads Mikkelsen besöker Göteborg för att ta emot festivalens hederspris frågar vi oss: Vad är det som gör honom så intressant att se på?

Text: Erik Eje Almqvist

Först hävdar Mads Mikkelsen att han gillar Mölndal. Men mig lurar han inte så lätt.

– Jeg var enormt glad for det, säger han artigt på sin karaktäristiska Köpenhamnsdialekt.

Jag har just frågat hur han trivdes under det knappa år i slutet av 80-talet då han bodde i Mölndal och dansade på Balettakademien i Göteborg. Men när jag ber honom berätta mer blir det tydligt att vistelsen knappast var den lyckligaste perioden i hans liv.

– Du känner ju till Mölndal? Jag saknade Köpenhamn så mycket att jag flyttade hem innan året var färdigt. Jag hade inga pengar. Alltså noll! Jag kände ingen. Så jag gjorde ingenting. Jag kom hem från skolan, gick till affären och köpte pasta och ketchup som jag åt ensam i min lilla lägenhet.

När han nu, 32 år senare, återvänder till Göteborg för att ta emot Nordic Honorary Dragon Award gör han det som en av Nordens internationellt mest framgångsrika skådespelare.

Ringer man runt till människor som arbetat med Mads Mikkelsen påminns man om hur orättvist arbetet på vita duken är. En del kan slita med gestaltningar och tekniker i decennier utan att det någonsin sprakar till. Andra är födda med särskilt uttrycksfulla ansikten och behärskar dessutom den där svårbestämbara förmågan som gör att man inte kan slita blicken från dem.

Arctic. 

Flera av de branschkollegor jag talar med har svårt att dölja sin avundsjuka när de talar om Mads Mikkelsen. Han har en sådan närvaro. Han spelar så naturligt. De flesta nämner ansiktet.

Jonas Åkerlund, regissören som gjort videor åt Madonna, Beyoncé och Rolling Stones, och som ägnat det senaste året åt att filmatisera serieromanen Polar, säger:

– När jag fick frågan om att regissera Polar gjorde jag det till en dealbreaker: Jag gör det bara om Mads vill göra huvudrollen. Filmen kretsar kring en man i femtioårsåldern som knappt talar. Och jag vet ingen annan skådespelare som kan kommunicera så mycket utan att säga något.

– Då menar jag inte att han är snygg. Hela världen vet att han har ett sjukt bra utseende, trots att han röker och dricker bira. Det handlar om något annat. Det är helt otroligt att se när man jobbar med honom. Han kan säga: ”Vänta, jag ska testa att göra en annan grej.” Jag märker inte ens någon skillnad förrän jag tittar på tagningen och upptäcker att han förändrat allt. Jag har ingen aning om hur fan han gör det.

David Dencik, som spelat mot Mikkelsen i A Royal Affair och Män och höns, försöker förklara vad det handlar om:

– Han har en så fin kontakt med sin sårbarhet, som du ser i Jakten eller Älskar dig för evigt. Det finns något intuitivt i hur han vågar vila framför kameran. Det ser så lätt och ledigt ut när han gör det. Han har ett lugn i sig som gör att man vill se på honom.

”Jag blev överraskad av hur nära man har till känslorna när man är så fysiskt utpumpad. Allt du ser i filmen gör jag själv.”

Storebror Lars Mikkelsen, också framgångsrik skådespelare, har i tidningen Metronyt berättat om uppväxten på 70-talets Nørrebro i Köpenhamn:

”En gång när vi lekte ute på gården låg en narkoman i en container och letade efter sitt knark. Jag tror att han hade slängt det där när polisen kom förbi. I vilket fall så fick vi barn varsin femma för att hjälpa honom att leta efter det. Mamma blev ganska hysterisk när hon fick höra talas om det.”

Mamman var sjuksköterska, pappa jobbade på bank.

– Jag har funderat på vad det kom sig att både jag och Lars blev skådespelare, säger Mads Mikkelsen. När vi var små visste vi inte ens att yrket existerade. Vi gick aldrig på teater. Men vi såg mycket film. Pappa spelade in alla DR:s radiopjäser på kassetter, vi lärde oss dem utantill. Han byggde en egen dockteater och ljög ihop nya pjäser åt oss varje kväll. Det var mycket historier i vårt hem. Lars började jonglera och göra gatuteater och blev upptäckt av någon revy. Jag blev gymnast och så småningom dansare.

Jakten. 

Och det var alltså som dansare han hamnade i Mölndal. Hemkommen därifrån gick han med i Dr Dante, en anarkistisk teatergrupp som under 90-talet fostrade skådespelare som Paprika Steen, Kim Bodnia, Nikolaj Coster-Waldau, Trine Dyrholm och Sofie Gråbøl.

– Han var fixstjärnan och blev en stor inspiration för mig och många andra, säger David Dencik. Det var någonting med hans trovärdiga replik, och hans djupa förankring i Köpenhamn som jag tyckte oerhört mycket om.

Det stora genombrottet kom med Pusher, Nicolas Winding Refns brutala lågbudgetdrama om stretande smågangsters i Köpenhamns undre värld.

– Utan Pusher vet jag inte vad det hade blivit av min skådespelarkarriär, säger Mikkelsen. Jag hade tur att Nicolas ville göra en film som var annorlunda än alla andra danska filmer samtidigt som jag började arbeta med film. Vi två och Kim Bodnia blev ett eget litet gäng som kunde definiera oss själva.

Tre år senare fördjupade de sitt samarbete i Bleeder, där Mikkelsen spelade ett videobutiksbiträde med social fobi.

– Jag och Zlatko Buric arbetade i videobutiken i tre månader innan vi började spela in. Vi ville göra den till vår egen och hitta ett naturligt förhållande mellan våra två karaktärer. Man kunde ha gjort ett mer effektivt förarbete, men vi var unga och ville pröva oss fram.

För att marknadsföra filmen skickades Mikkelsen och Winding Refn till filmfestivalen i Cannes. Mikkelsen, som aldrig hört talas om filmfestivalen, som inte visste hur man sålde en film, och som trodde att Cannes låg i Alperna, packade ullstrumpor och en varm jacka. Branschfolket på Croisetten mötte därför två svettiga och förvirrade danskar som påminde mer om gatuförsäljare än framgångsrika filmare när de prackade på folk DVD:er och frågade: ”Vill du se den här rullen?”

Älskar dig för evigt.

Under de följande åren var han med och blåste igång den framgångsvåg som dansk film upplevde kring millennieskiftet. Han gjorde minnesvärda insatser i Susanne Biers filmer Älskar dig för evigt och Efter bröllopet. Tillsammans med manusförfattaren och regissören Anders Thomas Jensen har han visat en mer humoristisk sida i filmer som Män och höns, Blinkande lyktor och De gröna slaktarna.

– Anders Thomas Jensen och jag gjorde något väldigt teatralt på film, som var både roligt och läskigt eftersom det var nytt. Men vi bestämde att karaktärerna gärna fick vara helt galna, så länge vi tog dem på allvar.

Mest uppmärksamhet har han dock fått för sin prestation i Thomas Vinterbergs Jakten, för vilken han belönades med skådespelarpriset vid filmfestivalen i Cannes.

– Jakten var en viktig film för mig eftersom den öppnade många dörrar, den fick så många i branschen att upptäcka att jag fanns.

Efter hyllade rollprestationer i storfilmer som Casino Royale, Rogue One och Doctor Strange har han på sistone fått fler och större uppdrag i internationella produktioner.

Vid sidan av Jonas Åkerlunds Polar, Chaos Walking – med manus av Charlie Kaufman – och Julian Schnabels Vid evighetens port är Mads Mikkelsen under 2019 aktuell med Arctic, där han spelar en forskare som kraschlandat på Arktis. En ordkarg ”Robinson Kruse”-historia i snölandskap. Mads Mikkelsen spelar i princip enbart mot sig själv och en medvetslös pilot som han släpar runt på en bår.

– Efter tio dagars inspelning utan motspelare började jag bli rädd att jag var för tråkig. När min karaktärs hemgjorda fiskekrok gick av överdrev jag min reaktion. Men det passade inte i filmen, det där skulle spelas som om det bara var en del av hans liv.

En kort en lång. 

Den fysiskt prövande inspelningen, i utsatta arktiska miljöer med oförutsägbart väder, fick dock andra, mer konkreta effekter på skådespeleriet.

– Jag överraskades av hur nära man har till känslorna när man är så fysiskt utpumpad. Allt du ser i filmen gör jag själv.

Jag gick i tjock snö och släpade på en annan människa i åtta till tio timmar om dagen. Jag tappade mycket i vikt på kort tid och var helt slut efteråt. Men det hörde ju också till historien. Det finns en scen där hoppet försvinner och han känner fuck det hele som blev mycket mer känslomässigt laddad än vi räknat med, för varken jag eller teamet hade någon energi kvar.

Jag har förstått att det var ett medvetet val att vara oförberedd på inspelningens fysiska prövningar?

– Jag kunde ha åkt dit innan och undersökt hur jag skulle reagera på omgivningen. Jag kunde ha tränat upp mig för att klara av ansträngningarna. Men min karaktär är ju inte förberedd på att landa där.

Hur påverkas du annars av rollerna du spelar?

– Jag har alltid försökt att vara anti-pretentiös. När jag är på jobbet går jag upp i det helt och hållet. Men när jag kommer hem tvingar jag inte mina barn att kalla mig för Tonny. Pressen fokuserar gärna på skådespelare som går helt upp i sin roll, är frånvarande hemma och går upp eller ner i vikt. Men det er noget prætentiøst pis! Jag tycker att även barn till skådespelare har rätt att få lära känna sina föräldrar.

Vad menar du krävs för att vara en bra skådespelare?

– Det finns det naturligtvis många upp fattningar om. Jag gillar när det inte ser ut som att man kämpar, även om det är väldigt svårt. Jag tycker om att titta på skådespelare som kan agera i en scen där något sker men där man kan se att något annat händer inne i dem. Det är viktigt att inte kväva rollen med för många personliga tankar och känslor. Karaktären vet sällan själv vilken situation han befinner sig i. Ofta ligger dramat just i att karaktären gör saker som får publiken att vilja ropa ”nej, gör det inte”. Som skådespelare ska du vara klokare än din karaktär, som inte ser vad som håller på att hända.

Vad säger han då själv om den där spridda uppfattningen att han är så magnetisk på film. Vad är det som gör honom svår att slita blicken från?

– Det är orättvist, men en del människor är verkligen födda med ett utseende som kameran älskar. Tyvärr är jag inte en av dem. Jag hör istället till de skådespelare som får kämpa för att få kameran att tycka om oss. Och där gör man ett val. Antingen kan man ta i lite för mycket. Eller så kan man våga lita på att det sker något inne i en som gör en intressant att titta på.

Möt Mads Mikkelsen i samband med hans Master Class efter visningen av Jakten på Stora teatern, torsdag 31 januari 20.00.