Den kenyanska regissören Wanuri Kahiu ville bara göra en lättsam kärleksfilm. Istället drogs hon in i en politisk strid som slutade i domstol.

Text: Caroline Widenheim

Wanuri Kahiu var nästan tjugo år när hon första gången såg en film där två afrikanska människor kysstes. Det vände uppochner på hennes bild av romantik. Tidigare hade hon sett så många amerikaner och européer kyssas på vita duken att hon nästan trott att den typen av ömhet var reserverad för utlänningar.

Flera år senare fick hon en liknande uppenbarelse när hon läste Monica Arac de Nyekos roman ”Jambula Tree”. Boken, som handlar om ett förhållande mellan två unga ugandiska kvinnor, hade väckt uppseende. I såväl Uganda som i grannlandet Kenya hade homosexualitet varit olagligt sedan kolonialtiden, och skildringar av samkönad kärlek var ovanliga.

Kahiu hade flera år tidigare startat produktionsbolaget Afrobubblegum, med det uttalade målet att skapa roliga och optimistiska filmer, för att nyansera stereotypa bilder av afrikaner som offer. Nu drabbades hon så av berättelsen om de unga kvinnornas lekfulla ömhet att hon bestämde sig för att göra en film av den.

Efter att ha fått stöd av bland annat Göteborg Film Festivals filmfond kunde hon spela in sin version av ”Jambula Tree”, en färgsprakande Romeo och Julia-historia om den första kärleken. I början av förra året bjöds hon in till filmfestivalen i Cannes för att premiärvisa Rafiki.

– Cannes hade alltid varit en dröm, säger Wanuri Kahiu. Tänk att jag skulle få gå på samma röda matta som alla dessa legendariska filmmakare som jag ser upp till.

Knappt hade hon hunnit fira inbjudan innan hon kontaktades av den kenyanska filmklassificeringsbyrån.

Det statliga företagets uppdrag är egentligen främst att granska och fastställa åldersgränser för filmer och TV-program. Men sedan byrån tillsatt en ny chef vid namn Ezekiel Mutua har man börjat ägna sig åt en alltmer vildsint censur. Man har förbjudit filmer som Wolf of Wall Street och Fifty Shades of Grey och bannlyst flera barnprogram med motiveringen att de ”förhärligar homosexualitet”. Mutua har inte ens dragit sig för att försöka censurera delar av samhället långt utanför filmbranschen. När han häromåret fick se en bild på två lejonhannar som parade sig i nationalparken Maasai Mara gick han ut i media och hävdade att de sannolikt influerats av homosexuella turister och borde hållas isolerade för att säkra artens fortlevnad.

Och nu hade han alltså fått en lesbisk kärleksfilm – helt utan fördömande pekpinnar – på sitt bord.

– Klassificeringsbyrån bad mig stryka slutet och istället klippa ihop ett nytt av klippbilder på när tjejerna såg ångerfulla ut, säger Wanuri Kahiu.

När Kahiu vägrade svarade Ezekiel Mutua med att förbjuda filmen från att visas i Kenya.

Wanuri Kahiu:

– Det här är en kenyansk film rakt igenom. Hela teamet är från Kenya, den är inspelad här och handlar om vår verklighet. Vi kände verkligen att den skulle kunna bli uppskattad av en kenyansk publik, och så fick den inte visas alls.

Två veckor senare tog Wanuri Kahiu emot stående ovationer efter premiärvisningen i Cannes. Snart ställde sig filmfestivaler över hela världen i kö för att bjuda in filmen.

Hemma i Kenya blev hon istället förgrundsfigur i en politisk kamp. Kahiu vägrade att acceptera inskränkningar i sin konstnärliga frihet och stämde Mutua på 750 000 kronor för utebliven biljettförsäljning. Hon yrkade dessutom på att domstolen tillfälligt skulle häva visningsförbudet för att filmen skulle kunna bli Kenyas Oscarskandidat. (För att nomineras måste en film ha visats minst en vecka i sitt hemland.) Hon fick omedelbar uppbackning av en rad filmmakare och kulturskribenter som protesterade mot Mutuas agerande och lagtolkningen som gav honom rätt att inskränka en filmares uttryck.

Till saken hör att det inte var helt klart hur de aktuella lagparagraferna skulle tolkas. Förbudet mot homosexualitet stammar från det brittiska kolonialväldet. 2010 reviderades grundlagarna, vilket öppnade upp för nya tolkningar av förlegade paragrafer.

– Ändringarna i konstitutionen är fortfarande så pass nya att vi inte riktigt vet vilka av våra gamla lagar som håller måttet. Vårt fall blev det första som testade yttrandefriheten.

Nio dagar före Oscardeadlinen beslöt domstolen att häva visningsförbudet i sju dagar. ”Homosexuella handlingar kom inte till Kenya med filmen Rafiki” motiverade domaren sitt beslut. ”En av konstnärens drivkrafter är att ruska om samhällets normer, även kring så kontroversiella ämnen som homosexualitet.”

Kahiu och hennes kollegor jublade. Trots att det bara rörde sig om en veckas respit såg de beslutet som en seger – klassi- ficeringsbyrån var inte allsmäktig.

– Det var skönt att se att domstolsväsendet fungerade. Att domaren gick emot klassificeringsbyrån visar att det finns potential att ändra lagen.

Alla visningar under Rafikis vecka i Kenya sålde slut. Filmen blev aldrig Oscar-nominerad, men har turnerat runt på festivaler över hela världen.

För Wanuri Kahiu har uppmärksamheten kring rättsprocessen varit dubbelbottnad. Å ena sidan har den givit filmen enorm uppmärksamhet. Å andra sidan vill hon hellre betrakta Rafiki som en oförarglig romantisk berättelse än en filmisk stridsförklaring.

– Jag har bara kämpat för min plats som historieberättare. Jag har gjort en kärleksfilm och ser mig inte som politisk, men jag tilldelas den rollen.

 Rafiki är en del av 2019s program på Göteborg Film Festival.