Först en liten varning: Om du har minsta lilla aversion mot skandinaviska kulturmän som talar vördnadsfullt om andra skandinaviska kulturmän bör du sluta läsa nu. Det är nämligen svårt att tänka sig att någon film skulle kunna mönstra en mäktigare uppställning norska konstgubbar än vad The Other Munch gör.

2017 ombads superförfattaren Karl Ove Knausgård att kuratera en utställning med konstnären Edvard Munchs tavlor. Han bjöd då in den världsberömda filmmakaren Joachim Trier att dokumentera processen. Joachim anlitade i sin tur sin lillebror, den hajpade regissören Emil Trier, för att filma det hela.

Vi får följa dem till Munchs barndomshem i Löten. Till timmerstugan där konstnären sköt sig i fingret under sin mest alkoholiserade och maniska period. Till det säkerhetsomgärdade underjordsvalvet i Oslo där hundratals av den produktive konstnärens dyrgripar förvaras.

Sittandes på Munchs säng, ståendes i motiven från hans tavlor, promenerandes på vindpinade stränder – överallt för Joachim Trier och Knausgård livfyllda diskussioner om utställningen, om Norge och om åldrande. Under arbetets gång urskiljer Trier dessutom flera oväntade paralleller mellan Munchs och Knausgårds konstnärskap.

Den största behållningen är dock att höra Knausgårds tankar om konst. Bara hans sätt att tala om Munchs ”Kålåker” från 1915, om vad färgerna och linjerna gör med betraktaren, är så engagerande och smittande att det är värt hela biljettpengen.

Och scenen där den uppburne kulturmannen med sitt granitansikte gungar nervöst fram och tillbaka när han slutligen håller utställningens invigningstal i nyinköpt kostym är lika gullig som levande.

Text: Erik Eje Almqvist 

Missa inte att höra Emil och Joachim Trier berätta om The Other Munch på Göteborg Film Festival efter premiärvisningen.