Med Patrimonium ger den svenska regissören Carl Olsson en inblick i den danska adelns nutida vardag. I estetiserade tablåer får vi se grevinnor och friherrar hångla under fasanjakten, planera vindkraftsbyggen och äta närproducerat fläsk.

Text: Erik Eje Almqvist

Varför gör en svensk regissör en film om den danska adeln?

– Jag har länge känt att det saknats bilder från de övre samhällslagren. Vi är bra på arbetarklassporträtt och har gott om skildringar av den kulturella medelklassen. Därför började jag intressera mig för att göra något om de övre samhällslagren. Det finns dessutom något visuellt lockande med adelns gods- och herrgårdsmiljöer. Jag hade egentligen lika gärna kunnat göra filmen i Sverige, men eftersom jag bor i Köpenhamn sedan tio år var det mer praktiskt för mig att göra den i Danmark.

Carl Olsson är aktuell på Göteborg Film Festival med Patrimonium. 

Den godsägande adeln är vanligtvis en sluten krets. Hur reagerade de när du dök upp med en kamera?

– De här miljöerna är av tradition slutna. De är vana att bli ansatta av journalister från den kolorerade pressen, som man säger i Danmark. Jag började med att kontakta godsägare och hälsa på dem, bara för att prata och lära mig mer. I början kände jag också av ett motstånd, men under flera års research byggde jag upp ett förtroende. Man kommer långt med ärlighet och nyfikenhet. När vi sen började filma gav jag de medverkande mycket inflytande. Jag berättade om scenerna jag ville göra, och så fick de komma med synpunkter.

Vad är det som fascinerade dig med de här miljöerna?

– Det är spännande med relationen mellan modernitet och tradition. Godsen och slotten är som tidsfickor i det moderna samhället med interiörer från 1700-talet. De bebos av människor som håller liv i gamla traditioner, som rävjakt. Samtidigt är de moderna människor med ipads som ägnar sig åt extremt moderna projekt, som vindkraftsparker. Jag tror också att det finns en idé om perfektion i de här miljöerna som ibland står i kontrast till det mänskliga livets trivialitet. Vid ett slott med tinnar och torn såg jag en gräsplätt mellan slottsmuren och vallgraven där greven och grevinnan ställt upp två solstolar och en mindre grill. Jag inbillar mig att de grillade korv där på fredagskvällar. Den typen av bilder, där modernitet och mänsklighet spelar mot tradition, har jag letat efter.

”Jag är intresserad av antropologi och ritualiserat mänskligt beteende. Det får man öga på lättare i den typen av bilder.” 

Filmen är uppbyggd av väldigt estetiska och regisserade tablåer. Varför?

– Dels är det en stil som arbetar med i alla mina filmer. Dels passade det väldigt bra att inte bli för närgången här. Det låter oss fokusera på något större än individerna. Jag är intresserad av antropologi och ritualiserat mänskligt beteende. Det får man öga på lättare i den typen av bilder. En trend i dokumentärfilmande just nu är att man ska sträva efter att komma så nära som möjligt. Klichén är att man ska filma med mobilkamera för att det ska upplevas som äkta och nära. Jag tror att man kan komma nära människorna på ett annat sätt om man distanserar sig.

Vad är din egen klassbakgrund?

– Jag är en typisk konstskapare, eftersom jag kommer från kulturell medelklass. Precis som jag har formats av kulturella normer och koder, styrs adeln av sina koder och regler. Det har inspirerat mig att utforska dessa ritualer, kopplade till vår bakgrund.

Patrimonium har världspremiär under Göteborg Film Festival och deltar i Nordic Documentary Competition.