Medan resten av Island röstade blått och närde starka band till USA styrdes ett isolerat fiskesamhälle i femtio år av kommunister. I dokumentären Little Moscow undersöker Grímur Hákonarson hur det var möjligt.

Text: Caroline Widenheim

I den isolerade fiskebyn Neskaupstaður på Islands östkust tog tre radikala marxister makten i kommunfullmäktige 1946. Medan Island lät USA anlägga en militärbas utanför Reykjavik och genomförde marknadsekonomiska reformer drev kommunistpartiet här byn i motsatt riktning. Den samägda sillfabriken blev byns ekonomiska motor. Medlemmar i partiet gavs förtur till de mest attraktiva jobben. Man byggde sjukhus, skickade ungdomar på sommarläger i Östtyskland och såg till att alla hade ett jobb, oavsett arbetsförmåga. Kommunisterna vann omval efter omval, och samhället fick smeknamnet Lilla Moskva.

Grímur Hákonarson har följt den isländska fiskebyn som kallas Lilla Moskva. 

Först under 90-talets svåra ekonomiska tider byttes idealismen mot pragmatism. Fiskfabriken såldes till riskkapitalister för att komma till rätta med en stor skuld. Kommunpolitikerna lockade till sig ett amerikanskt aluminiumsmältverk i hopp om att rädda sysselsättningen. För att lyckas med det krävdes att man slog sig samman med två grannkommuner.
Jobben räddades, men kommunsammanslagningen ledde också till att kommunisterna, efter fem decenniers obrutet styre, förlorade makten.

Femton år senare kom filmaren Grímur Hákonarson till Neskaupstaður. En av de första invånarna han träffade var en 90-årig man som kallades Stalin.

Stalin längtade tillbaka till 50-talet och avfärdade uppgifterna om kommunismens brott i det forna Sovjetunionen som illasinnade rykten.

– Jag insåg att ingen annan filmare hade berättat det här samhällets historia, säger Grímur Hákonarson. Så jag började prata med fler som varit med under den här tiden och som fortfarande bodde kvar.

Little Moscow ingår i Nordic Documentary Competition på Göteborg Film Festival. 

Hákonarson fick sitt internationella genombrott med spelfilmen Om män och får, som vann Prix Un Certain Regard i Cannes 2015. En ny version placerad i Australien spelas in just nu, med Sam Neill och Michael Caton i rollerna som de två fåruppfödande, tvistande bröderna. Hákonarson kommer själv från en bondesläkt och säger sig dras till arbetare och bönder långt från det urbana Reykjavik. Ändå tog det tid innan invånarna i Neskaupstaður släppte honom inpå livet.

– För dem var jag en filmare från huvudstaden som plötsligt dök upp och ville driva med dem. I resten av Island ses de som en komisk isolerad kuriositet. Det tog ett tag innan de vågade visa mig förtroende.

Spillror av det kommunistiska arvet finns fortfarande kvar i Neskaupstaður. Vid samhällets typiska utomhusbassäng sitter två klockor. En visar den lokala tiden, den andra tiden i Moskva. Varje år anordnas en kommunistisk festival med nostalgisk allsång.

– Hos många äldre finns fortfarande den socialistiska mentaliteten kvar – att man har ett kollektivt ansvar för samhället. Det försvinner inte, även om fiskfabriken är privatiserad. Men det är inte svart och vitt. Även om de saknar den gamla tiden håller de med om att smältverket behövdes för jobbens skull.

Läs mer om Little Moscow och Nordic Documentary Competition.