Startsladdenvinnaren Ingen lyssnar ger en klaustrofobisk insyn i ett samrådsmöte om byggandet av ett HVB-hem för ensamkommande unga. Inspirationen kommer från ett verkligt möte som regissören Elin Övergaard besökte under flyktingkrisen 2015.

Text: Caroline Widenheim
Foto: Ola Kjelby

I söndags vann ni kortfilmspriset Startsladden. Har ni hunnit landa efter prisutdelningen?

Elin Övergaard: Det känns fortfarande overkligt. Det var fantastiska filmer som var nominerade i år, med viktiga berättelser, så det är verkligen en ära att vinna. Det var också speciellt att se filmen på en stor biograf som Draken. Vår ljudläggare Jonathan Dakers har gjort ett otroligt jobb.

Manne Indahl: Det kändes som att man satt i mötesrummet som filmen utspelar sig i. Det kunde lika gärna varit personen i biostolen bredvid som pratade.

Filmen utspelar sig på ett möte om ett HVB-hem för ensamkommande unga, som ska byggas i ett bostadsområde. Varför valde ni att göra en film om ett kommunalt samråd?

Elin: Jag var på ett sådant möte i Trångsund där jag bodde, under flyktingkrisen 2015. Jag var främst där för att visa mitt stöd, och var helt oförberedd på massan av arga människor som stod utanför. Det krävdes poliser för att hålla ordning. Väl inne på mötet var det som att jag kunde se en polarisering ske framför mina ögon. Kommunen hade redan fattat beslut om boendet och var mest där för att informera. Samtidigt kom medborgarna dit med en lika förutbestämd agenda. De hade redan bestämt sig för vad de tyckte och verkade inte så intresserade av de eventuella svar som kommunen ändå kunde ge. Det var individer som var i händerna på sina känslor och rädslor. Situationen i rummet satte fingret på hur polarisering uppstår. Det är när människor inte lyssnar på varandra.

Hur gick ni vidare för att göra film av mötet?

Manne: Vi pratade med poliser, tjänstemän och folk omkring oss. Och så tittade vi på massor av samrådsmöten som filmats och lagts upp på kommunernas hemsidor. En stor del av replikerna i filmen är transkriberade från de mötena. Vi ville hitta ett gränssnitt av hur åsiktfördelningen på mötena kan se ut. Nästan varje möte slutade på samma sätt: Kommunen informerade om ett redan fattat beslut, medan medborgarna kom dit för att göra sin röst hörd. Det är från början dömt att misslyckas.

Elin: Medborgarna kom ofta till mötena för att ventilera. Ju mindre folk lyssnade på dem, desto mer frustrerade blev de.

I filmen får man följa en kommuntjänsteman spelad av Cecilia Milocco och en pappa från området spelad av Kristoffer Apelquist. Varför valde ni de skådespelarna?

Elin: Det var en utmaning att rollsätta filmen. Eftersom den är politiskt laddad visste vi att skådespelarna skulle bli avgörande för hur man uppfattar situationen. Cecilia har jag jobbat med tidigare, och den här rollen är i princip skriven för henne. Hon har en sådan kraft inom sig, det känns som att hon brinner för det hon säger. Samtidigt kan hon vara skör. När vi testvisade filmen var det många som uppfattade Kristoffers karaktär som sverigedemokrat från första scenen, trots att han inte uttalar något rasistiskt i hela filmen. Vi hade på känn att det kunde bli så, och vinnlade oss om att skapa nyanserade karaktärer på vardera sidan.

”Situationen i rummet satte fingret på hur polarisering uppstår. Det är när människor inte lyssnar på varandra.”

Manne: Vi pratade om Kristoffer för rollen redan från start, men vi hade aldrig sett honom i en seriös roll tidigare och visste inte om han överhuvudtaget skulle vara intresserad. Men han fattade manuset direkt, och kunde ta det vidare på egen hand.

Elin: Han är själv engagerad i de här frågorna i sin hemstad, och har också sett hur frustrerande det för människor att inte kunna ställa frågor utan att bli utmålade som rasister. Han satte bättre ord på problemet än vad vi hade kunnat göra.

Hur gjorde ni för att skapa det kontrollerade kaos som utbryter under mötet?

Elin: Vi lade stor vikt vid castingen av statisterna och pratade med dem om vilka de var och var de kom från. Vi ville ha individer som kunde stå som motbild till den anonyma folkmassan. När kameran ligger på mötesdeltagarna lyfter vi fram enskilda repliker och individer, men när den ligger på kommuntjänstemannen framstår de som en enda massa.

Manne: Vi repade också fram manuset tillsammans med skådespelarna och lät alla i teamet delta i diskussionerna kring innehållet. Slutresultatet är en kombination av replikerna från de transkriberade mötena och det vi improviserade fram tillsammans.

Vinsten innebär att ni får över 300 000 kronor i kontanter, filmteknik och tjänster. Hur ska ni använda dem?

Elin: Ett sådant pris gör enorm skillnad, det ger så många nya möjligheter. Jag har ett projekt på gång som jag inte riktigt kan prata om än, det kanske blir en film eller flera.

Manne: Priset öppnar också dörrar för Ingen lyssnar. Vår förhoppning är att den ska visas i tv och nå dem som inte vanligtvis ser kortfilm.