Fjolårets främsta långfilmsdebutant i filmvärlden heter Charlotte Wells. Hennes drabbande far-och-dotter-drama Aftersun hyllades i Cannes, har prisats på filmfestivaler världen över och utsågs till 2022 års bästa film av Sight & Sound Magazine.
Fjolårets främsta långfilmsdebutant i filmvärlden heter Charlotte Wells. Hennes drabbande far-och-dotter-drama Aftersun hyllades i Cannes, har prisats på filmfestivaler världen över och utsågs till 2022 års bästa film av Sight & Sound Magazine. Inför att filmen visas på Göteborg Film Festival ringde vi upp Wells för ett samtal om personlig fiktion, cineastiskt minne och självsäkert filmskapande.
För sina kortfilmer har Charlotte Wells alltid haft en tydlig startpunkt. Ett ögonblick eller en specifik bild som har fått en berättelse att dyka upp i hennes huvud. Någon sådan startpunkt fanns inte för Aftersun. Kanske för att hon på många sätt har arbetat med berättelsen under hela sitt liv. Filmen om den spralliga elvaåringen Sophie (Frankie Corio) som åker på chartersemester till Turkiet med sin pappa Calum (Paul Mescal) har nämligen en djupt personlig klangbotten hos Wells, vars pappa dog när hon var 16 år gammal.
– Det börjar med min relation till min pappa. Jag ville skildra den relationen på ett sätt som jag inte hade sett tidigare på film, säger Wells.
Vid ett tillfälle har Wells beskrivit Aftersun som ”emotionellt självbiografisk”. Tanken var att det skulle få henne att slippa frågor om hur hennes egen uppväxt relaterar till filmen. I stället fick hon ännu fler. Att filmen springer ur någonting personligt är tydligt, men till vilken grad är mer komplext.
– När själva ramen satt där började det handla mer om att tjäna filmen än någonting annat. Då måste det få bli mer fiktivt och jag gav mig själv tillåtelse att låta berättelsen avvika från min egen upplevelse. Rollfigurerna i Aftersun är inte direkta representationer av människor, utan det som fick mig att göra filmen var viljan att uttrycka en känsla som jag hade. Det är den känslan som är filmens underström.
Mer än någonting annat är Aftersun en berättelse om att minnas. Mellan sekvenserna som följer Sophie och Calum på semestern klipper Wells till en nutid där Sophie är vuxen och tänker tillbaka på den där veckan i Turkiet och försöka förstå vem hennes far var, vad som hände med honom och hur han egentligen mådde.
– Först trodde jag att Aftersun bara var en berättelse om en far och en dotter på semester, men när jag började skriva manuset tog berättelsen mig någon annanstans. Jag hade skrivit så mycket om mina egna minnen att minnen blev en del av filmen. Att låta filmen handla om att minnas blev en naturlig del av vad jag ville uttrycka.
Pappan Calum har en djupt melankolisk sida, vilken han nästan alltid lyckas dölja för sin dotter. Calums inre sår blottas främst i de partier av filmen där han är ensam – de nyskapande scenerna som skildrar hur Sophie i vuxen ålder föreställer sig hur hennes far betedde sig när han inte var i hennes närhet.
Att kalla Aftersun – som har fått sin titel efter den återfuktande hudkrämen som används för att svalka och lindra besvären efter att ha utsatts för stark sol – för en otvetydigt ledsam och deprimerande berättelse är däremot missvisande. Med träffsäker tonträff blandar Wells nämligen hela tiden glädje med vemod, värme med kyla och lätthet med tyngd.
– Jag har en tendens att dra mig mot melankoli, men då måste man också visa vad melankolin är en avvikelse ifrån. Man känner sorgen mycket djupare om man också har känt kärleken och värmen. Den kontexten behövs för att melankolin ska få effekt. Om jag kunde ändra någonting så skulle jag vilja ha ännu fler roliga, fåniga och lätta ögonblick i filmen.
Trots att Wells endast har ett par kortfilmer bakom sig är det tydligt att den 35-åriga långfilmsdebutanten har tagit sig an Aftersun med självsäkerheten och självklarheten hos en regissör som har jobbat i branschen i flera decennier.
– Tidigare har jag desperat behövt springa och gömma mig från resten av teamet för att göra manusändringar till scener som inte fungerade. Den här gången visste jag att hur kaotiskt det än blev under inspelningen kunde jag alltid falla tillbaka på manuset. Oavsett problem var manuset alltid lösningen.
Hon fortsätter:
– Men när inspelningen precis hade börjat och vi hade 70 statister på plats kände jag mig inte särskilt självsäker. Då kändes det som att världen runtom mig brann, vilket den faktiskt också gjorde vid ett tillfälle när en löpeld bröt ut och vi fick evakuera inspelningsplatsen. Så nej, under inspelningen kände jag mig inte alltid så självsäker. Samtidigt måste man som regissör framhäva en viss självsäkerhet. Ser det ut som att du inte vet vad du gör kommer du att tappa stödet hos människorna omkring dig.
En av filmens producenter är Barry Jenkins, den hyllade regissören bakom Moonlight (GFF 2017) och If Beale Street Could Talk (GFF 2019). Men inte ens när en etablerad Oscarsvinnare som Jenkins gav Wells feedback vägrade hon att tumma på sin vision.
– Jag och min klippare Blair (McClendon) var väldigt säkra på vår egen smak. Men oavsett vem som kom in i klipprummet med tankar om filmen – producenter, finansiärer, vänner – så testade vi alltid deras förslag, även om vi inte alltid höll med. Om någon föreslår någonting betyder det antagligen att det är någonting med den specifika scenen som vi kan ändra på, även om vi inte håller med om själva ändringsförslaget. Men feedback kan vara svårt att hantera. Speciellt vad gäller en berättelse som jag har ägnat en betydande del av mitt liv åt och som jag själv kan bättre än någon annan.
Hon fortsätter:
– Frågan om självförtroendet är intressant. Det var inte särskilt många människor som förstod mina kortfilmer, men de få som gjorde kände väldigt starkt för dem och det var alltid bra nog för mig. Jag trodde att det skulle bli likadant med Aftersun. Att de flesta inte skulle bry sig, att de skulle tycka att den var för subtil, för händelsefattig och inte tillräckligt konfliktdriven. Jag har ännu inte tagit in att mer än tre procent verkar ha kunnat relatera till filmen.
Text & intervju: Simon Andersson
Stäng
