Besökare
Industry
I veckan besökte jag kulturfestivalen Ljus på Kultur som beskrivs som årets största kulturexplosion vid Kalmarsund. Kalmar Filmstudio hade bjudit in mig för att introducera Milad Alamis Motståndaren och Lulu Wangs The Farewell på den underbara Kalmar Teater vid Larmtorget. Teatern påminner mycket om Stora Teatern i Göteborg, och jag insåg precis att de är ritade av samma arkitekt: Bror Malmberg.
Jag har en jättestark relation till Filmstudion i Kalmar. I tonåren visade de film varannan lördag klockan 15, och när jag tittade genom listan på vilka filmer de visade 2000 och 2001 så insåg jag att det var så många av de filmerna som hade en enorm påverkan på mig: Central do Brazil, Festen, Kemtvätten, Brassed Off, Ceremonin, Köttets lustar och The Ice Storm. Alla såg jag på Sagabiografen klockan 15, och alla satte starka spår. Därför var det väldigt roligt att återvända, och extra roligt var det att se hur mycket folk det var. Vid millennieskiftet var det ofta ganska glest i salongen, men nu fick jag veta att de ofta får boka två eller tre visningar av samma film eftersom medlemsskaran växt så mycket. Imponerande arbete av Monica Evenäs, Birgitta Sturesson Ohlsson och de andra i styrelsen!
Kvällens tema var ”kulturkrockar”, och jag talade mest om vår tids stora filmiska kulturkrock: den mellan USA och Kina. Det är såklart en mångbottnad relation, men de senaste decenniernas kollisioner har nog påverkat filmvärlden mer än några andra kulturella sammanstötningar. Men The Farewell är egentligen inte ett uttryck för kinesiska investeringar i Hollywood-bolag eller amerikanska filmskapares anpassningsvilja till kinesiska censorer. Snarare är den ett intressant exempel på en parallell trend, där kinesiskamerikanska berättelser och konstnärer fått ta mycket mer plats i amerikansk film. Chloé Zhao vann en Oscar för bästa film för Nomadland, Crazy Rich Asians välte internet, och Michelle Yeoh har hyllats för sin gestaltning av en kinesiskamerikanskas erfarenheter i likaledes Oscarsprisade Everything Everywhere All at Once.
Det här är något nytt: länge var det extremt ovanligt med skådespelare med asiatisk bakgrund i Hollywood, och de få porträtten var ofta gravt rasistiska. Visst är asienamerikaner fortfarande en av de grupper som är underrepresenterade på vita duken, men det är uppenbart att något har hänt. Och min erfarenhet är att bredare representation gör det roligare att krocka med kulturen, så jag hoppas att det är en rörelse som håller i sig.
Vänliga hälsningar,
Jonas
Veckans Draken Film på Bio-titel heter Kolibrin, och är ett italienskt epos som gjorde stor publiksuccé på Göteborg Film Festival i januari. Nu går veteranregissören Francesca Archibugis djupt berörande Sandro Veronese-filmatisering upp på bio, och det är en rätt underbar cast hon har samlat ihop: de italienska stjärnorna Pierfrancesco Favino och Laura Morante, franska Bérénice Bejo (ni såg henne i The Artist!) och den legendariske regissören och skådespelaren Nanni Moretti. Som vanligt ser du filmen gratis på bio (denna visas mellan Lund och Umeå) med din Draken Film-prenumeration. Biljetten har du redan i appen.
Den vackraste och viktigaste biografen i Sverige är såklart Nils Einar Erikssons Draken i Göteborg. Den enda som är i närheten av att kunna mäta sig är Gunnar Asplunds Skandia i Stockholm. När Draken var hotad initierade Göteborg Film Festival en kampanj som ledde till att biografen bevarades – mycket tack vare att festivalbesökare och filmpersonligheter som Wim Wenders och Ingmar Bergman köpte var sin stol. Lars von Trier köpte toaletterna. Nu borde faktiskt någon i huvudstaden ta initiativ till nåt liknande. Jacob Lundström föreslår att Gunilla von Platen ringer in Draknästet, men ni är ju många aktörer i stan som har både resurser och filmkärlek. Det vore extremt sorgligt om det aldrig kommer visas film på Skandia mer.
”I de samhällen där det moderna produktionssättet härskar, ter sig allt liv som en oerhörd anhopning av skådespel. Allt som tidigare upplevdes direkt har fjärmats till en återgivning.” Jag minns när jag läste Guy Debords ”Skådespelssamhället” i tjugoårsåldern, och tyckte att den på ett mycket mer direkt och lättbegripligt sätt än många andra franska teoretiker beskrev den senkapitalistiska spegelsalen. Debord filmatiserade sin egen bok 1973, men nu har Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson gjort en ny version för vår tid. Även denna film är en Draken Film på Bio-titel, så du ser filmen gratis på bio med din Draken Film-prenumeration!
På tal om Nanni Moretti – i samband med Kolibrin-premiären passar vi på att återlansera hans Guldpalms-prisade mästerverk Ett rum i våra hjärtan på Draken Film. Moretti både regisserar och spelar psykoanalytiker i detta underbart känsliga drama som älskats av filmpubliker över hela världen. Se Ett rum i våra hjärtan på Draken Film.
Stäng