Kära filmvänner,

Efter tio år som konstnärlig ledare för Göteborg Film Festival är det dags för mig att säga hej då.

Jag har inte skrivit några veckobrev på ett tag. Det hanns helt enkelt inte med under själva filmfestivalen och sedan kändes det lite fånigt efter alla mer eller mindre ceremoniella avtackningar att ta upp det igen.

Men nu när min tid på festivalen på riktigt tar slut, ville jag ändå passa på att säga hej då till er som har läst mina veckobrev och varit med under de här åren. Det har varit helt fantastiskt att jobba på Göteborg Film Festival (vill man läsa lite mer av mina avskedsreflektioner har jag utvecklat sånt i både GP och Deadline), och vilken rolig, intensiv och sprakande sista festival vi hade tillsammans! Min mest hektiska och stjärnspäckade dag var festivalonsdagen, där jag inom fem timmar delade ut hederspris och höll ett scensamtal med hedersgästen Ewan McGregor på Stora teatern, ledde ett seminarium om framtidens filmfestivaler med Ruben Östlund och Cannesbossen Thierry Frémaux (som inledde med att skämta om sitt virala bråk med en polis), visade Isabelle Huppert till hennes svit, introducerade premiären av Niclas Larssons Mother Couch (som sedan vann festivalens finaste pris) och pratade om fjärilar med nordiska hedersgästen Sidse Babett Knudsen under middagen. Det var såklart också den roligaste dagen.

Festivalens nya konstnärliga ledare heter Pia Lundberg. Den senaste månaden har vi arbetat parallellt, med överlämningsdokument och långluncher. Det har varit skitkul, och jag ser verkligen fram emot att se hur hon kommer sätta sin prägel på festivalen framåt!

Själv börjar jag min nya tjänst som museichef på Kalmar konstmuseum efter påsk. Kom gärna dit och hälsa på!

Min allra sista dag på festivalen är på onsdag. Efter det kommer jag bara komma tillbaka som besökare. Då kommer jag ha en silverbricka runt halsen. Silverbrickan är en hedersbetygelse som man kan få för extraordinära insatser för festivalen, och när jag stod på Drakens scen för att introducera årets avslutningsfilm, Niclas Bendixens Möte i Rom, överraskades jag av vd Mirja Wester och ordförande Carina Lindberg Glavå och fick en sådan runt halsen. Tills dess att jag får en vigselring runt fingret är det mitt allra finaste smycke.

Tack för allt! För att ni har läst veckobreven, men framför allt för att ni har intresserat er för allt vi har hittat på. Det är det engagemanget som gör Göteborg Film Festival till filmvärldens roligaste arbetsplats.

Hörs och ses!

Jonas

Veckans tips:

Busters millioner

När Buster Keatons Fart, flickor och faror fick premiär 1924 beskrev den franske filmregissören René Clairfilmen som ett briljant sätt att förstå filmens surrealistiska åskådare, på samma sätt som Luigi Pirandellosklassiska pjäs ”Sex roller söker en författare” hade föreslagit ett surrealistiskt sätt att förstå scenkonsten. Själv sa Keaton att han bara försökte få in så många skratt som möjligt i en kul rulle. Det är hur som helst en av mina Keaton-favoriter, och ett av centralverken i vår retrospektiv över Keatons våghalsiga konstnärsskap. Missa inte Sonya Helgesson Ralevic introduktion till hans konstnärsskap.

As in heaven

En av de roligaste och mest energiska prisvinnarna under mina år på festivalen är Tea Lindeburg. Men förutom att vara en superhärlig person är hon också en extremt begåvad filmskapare, och när hennes briljanta debut As In Heaven vann Dragon Award Best Nordic Film 2022 var det verkligen en värdig vinnare. Nu har vi släppt detta kraftfulla 1800-talsdrama på Draken Film.

Passage

Årets vinnare av Ingmar Bergman International Debut Award blev den lekfullt politiska Me, Maryam, the Children and 26 Others av Farshad Hashemi.Juryordförande för tävlingen var Levan Akin, vars Passage gick upp på bio igår. Och som Maria Domellöf-Wik inleder sin GP-recension: ”Få svenska regissörer är lika skickliga som Levan Akin på att sätta stämningar och skapa himlastormande känslor liksom bara i förbifarten.”

Seijun Suzuki

I slutet av 60-talet fick Seijun Suzuki sparken från den klassiska japanska Nikkatsu-studion eftersom hans filmer, enligt vd:n Kyusaku Hori, ”inte gick att förstå och inte gjorde några pengar”. Hans verk beskrevs ofta som b-filmer, men de experimenterade med berättartekniker, färgpaletter och visuella kompositioner. Nu har vi samlat de bästa i en retrospektiv på Draken Film.