Filmskaparen Samuel Maoz följer upp kritikerhyllade Lebanon med Venedigvinnaren Foxtrot. Israeliten beskriver filmen som en pappas dans med sitt öde. Samuel Maoz dotter fick alltid skickas i taxi till skolan eftersom hon försov sig. En dag tröttnade han på kostnaderna och tvingade henne att ta bussen. Samma morgon hörde Maoz på radion att hennes buss […]
Filmskaparen Samuel Maoz följer upp kritikerhyllade Lebanon med Venedigvinnaren Foxtrot. Israeliten beskriver filmen som en pappas dans med sitt öde.
Samuel Maoz dotter fick alltid skickas i taxi till skolan eftersom hon försov sig. En dag tröttnade han på kostnaderna och tvingade henne att ta bussen. Samma morgon hörde Maoz på radion att hennes buss just exploderat i en terrorattack. Hon svarade inte på mobilen.
– Det var den värsta timmen i mitt liv. Men efter en timme kom hon tillbaka, hon hade precis missat den olycksdrabbade bussen, säger Maoz.
Detta blev startskottet till Israels Oscarkandidat Foxtrot. I tre akter tar Maoz sig an två föräldrars personliga trauma när deras son dör.
– Egentligen lärde jag mig ingenting från händelsen med min dotter eftersom jag gjorde något logiskt. Men jag ville undersöka glappet mellan vad vi människor kan kontrollera och inte. Så det centrala temat i Foxtrot är öde. Det är ett filosofiskt pussel.
För Maoz fungerar de tre akterna som en klassisk grekisk tragedi.
– Jag ville skapa ett familjedrama, om konflikten mellan kärlek och skuld. Om två generationer och trauman de upplevt. Efter Lebanon ville jag fortsätta undersöka sambandet mellan kritik och medkänsla, skildra den mänskliga dynamiken i det slutna rummet.
Maoz klaustrofobiska debutfilm Lebanon (2009) utspelar sig helt och hållet inuti en stridsvagn. I Foxtrot tar de tre akterna sig radikalt olika visuella uttryck.
– En idé börjar alltid visuellt i mitt huvud. Jag föredrar att förmedla en känsla i bilder och inte med ord. Och det besparar oss väldigt mycket dialog, skrattar Maoz.
I en scen på en avlägsen gränsstation dansar en ung soldat foxtrot. Men filmens titel gör sig påmind på flera nivåer under filmen.
– Titeln är egentligen gåtfull. Man kan dansa foxtrot på många sätt. Men man slutar alltid vid startpunkten, säger Maoz som själv var soldat i den israeliska armén i Libanonkriget 1982.
Den som följt Maoz regissörskap kommer att känna igen sig, mitt i den avgrundsdjupa svärtan finns också ögonblick av torr humor.
– Det är ett sätt att kommunicera med publiken, de behöver lite humor mitt i det tunga. Ödet är, som vi alla vet, alltid förknippat med ironi.
Text: Niclas Goldberg
Stäng
