Under årets upplaga av Göteborg Film Festival visas rymdeposet Aniara i specialbyggda sarkofager. Vi skickade vår redaktör Erik Eje Almqvist till premiärvisningen i världens mest klaustrofobiska biograf.

Text: Erik Eje Almqvist
Foto: Jesper Hallén

På en snötäckt parkeringsplats på Hisingen står jag tillsammans med sju främlingar och huttrar runt ett låst, inglasat väntrum. Vi är här för att delta i premiären av det som kallats ”världens mest klaustrofobiska filmvisning”, men stämningen påminner om den fnissigt osäkra skräck som uppstår i kön till tians hopptorn. Enligt instruktionsmailen vi har fått från festivalen är glashuset vår mötesplats. Ingen av oss vet mer om vad som väntar än att vi ska föras till en hemlig plats där vi ska läggas ner i varsin sluten sarkofag. Där kommer Pella Kågermans och Hugo Liljas filmatisering av Harry Martinssons apokalyptiska rymdepos Aniara att visas på infällda skärmar i locken.

På utsatt tid kommer två svartklädda guider från filmfestivalen och släpper in oss i glaskuben. De delar ut öronsnäckor med ett förinspelat ljudspår där en behaglig kvinnoröst hälsar oss välkomna och förklarar att vi står inför en lika existentiell som fysisk upplevelse. Medan vi lyssnar granskar vi varandra. Alla som köpt biljetter till premiärvisningen i sarkofagerna är män i 30-årsåldern. Bara två saknar skägg. En av oss fnissar nervöst. Annars är vi tysta.

Stillheten bryts när dörren slits upp och en man i björnpäls dundrar in. Snöflingor glimmar i hans vikingaskägg. Under fällen skymtar jag en kritstrecksrandig kostym, en mönstrad scarf och sådana där svartvita skor som amerikanska filmgangsters hade på 30-talet.

– Jag är filmfestivalens advokat, fortsätter han. Jag måste testa den här kistgrejen så att jag vet vad det handlar om, sen när någon går och dör i sin kista.

Det blir återigen tyst i rummet. En av de svartklädda festivalarbetarna börjar bläddra nervöst i sina papper. Snart visar det sig att advokaten saknar biljett, och att det inte finns några juridiska skäl att ge honom förtur. Medan han lommar ut till sin bil får vi nya instruktioner från rösten i öronsnäckorna. Hon förklarar att vi ska promenera längre in i Ringöns industrilandskap. En kilometer härifrån väntar våra kistor.

Vi passerar gråsvarta snövallar och rostiga lagerlokaler. Rösten uppmanar oss att titta på himlen en sista gång, och tänka på vilka minnen av jorden vi skulle ta med oss om den gick under och vi var tvungna att lämna den.

Jag försöker frammana vackra bilder av bohuslänska klippor, småländska skogar och jämtländska fjäll, men istället börjar jag tänka på när jag en gång gick vilse i en nedlagd krigsbunker utanför Marseille och drabbades av panik i det trånga beckmörkret.

Efter tio minuters promenad är vi framme vid ett stort plåthus, där rösten förklarar att vi ska gå in. Vi uppmanas att lägga ifrån oss våra ytterkläder och telefoner i ett kalt omklädningsrum. Efter att ha tagit hissen upp till tredje våningen står vi plötsligt i ett vidsträckt rum som är fyllt med rök och upplyst med strålkastare.

Vi leds genom dimman till varsin sarkofag där vi får sätta oss på en pall och ta av oss skorna. Medan jag knyter upp mina skosnören ser jag hur de svartklädda guiderna visar ner de andra deltagarna i sina kistor.

Efter en stund kommer en av ledsagarna fram till mig och rabblar något på engelska. Jag uppfattar dock inget av det hon säger förutom den avslutande frågan: ”Do you have any questions?” Jag skakar på huvudet. Hon pekar mot kistan. Min stund är kommen.

Medan jag kliver ner erinrar jag mig vad snickaren Lars Lincoln, som byggt sarkofagerna, sa när jag intervjuade honom någon månad tidigare. Konstruktionen är en kopia av en holländsk likkista, i vars botten Lars borrat små ventilationshål. ”Det kommer säkert att bli kvavt och varmt därinne, men man dör inte.” Han fortsatte: ”I botten har jag monterat en polyetenmadrass som jag täckt med tillskarvade yogamattor från XXL. Det känns sterilt och lite äckligt och går att spola av.”

Det är då jag börjar tveka. Jag hatar trånga utrymmen och uttalar dagligen ett dussintal egenpåhittade besvärjelser och ritualer för att betvinga min dödsångest. Varför har jag gått med på att lägga mig i en trång, holländsk likkista? Och varför ska innandömet spolas av? Vilka sjuka grejer gör folk egentligen när ingen ser på?

Jag hinner dock inte längre i mina tankar innan jag ser hur locket stängs ovanför mig och allt blir svart. Är det så här det känns att vara död?

Efter några första förvirrande minuter, då jag trevar runt med händer och fötter för att få en känsla av hur trångt det är, börjar jag finna mig tillrätta. Det är förvånansvärt behagligt att vara helt isolerad från omvärlden. Nu är det bara jag i mörkret med Aniara.
I filmen får man följa passagerarna på rymdskeppet Aniara. Miljöförstöring och krig har tvingat dem att fly jorden och ta sikte på Mars.

I kistans mörker är jag så nära skärmen att det inledningsvis känns som att jag går vid sidan av Emelie Jonssons huvudkaraktär medan hon låter passagerarna återuppleva sina minnen av jorden med hjälp av den märkliga datorn Mima. Sämre kan man ha det.

Men så kolliderar skeppet med en meteor och sätts ur kurs. Panik utbryter. När passagerarna inser att de svävar fritt i rymden, utan mål eller mening, börjar jag fundera över mitt eget liv. Vart är jag på väg egentligen? Vem är jag? Och vad gör jag här, i en plywoodkista i ett industriområde på Hisingen?

Efter fyrtio minuter börjar det bli väldigt varmt i kistan. Jag förbannar mig själv för att jag tog på mig långkalsonger och ulltröja. Ryggen blir allt svettigare. Jag funderar på att klä av mig, men inser att det är för trångt. Dessutom skulle det framstå som alltför konstigt om jag låg här utan kläder när guiderna öppnar locket.

En timme in i filmen börjar luften bli dålig. Jag vrider mig åt sidan och lägger munnen mot ett av ventilationshålen för att suga i mig mer syre. Efter tio andetag känns det bättre och min uppmärksamhet dras återigen in i filmen.

Efter en timme och fyrtiosex minuter rullar eftertexterna. Jag känner mig svettig, omtumlad och lite yr. När guiderna lyfter på locket sköljer den rena luften över mig som en uppfriskande dusch.

Omkring mig ser jag hur de andra besökarna långsamt reser sig ur kistorna, skrynklar ut sina kroppar och försöker vänja ögonen vid ljuset.

Innan vi får tillbaka våra telefoner förs vi in i ett annat rum, där någon dukat upp te, vatten och kex.

Stämningen är märklig. Trots att vi inte talat med varandra upplever jag dem inte längre som främmande. Trots att vi legat isolerade i varsin sarkofag har vi delat en upplevelse. Och nu börjar vi prata. En munter göteborgare med kalt huvud säger att filmen var så tråkig att han somnade. Vi andra enas om att det hela var oväntat känslosamt. Vi har känt oss ensamma, instängda, utlämnade. Det har varit skrämmande och obekvämt, lugnt och meditativt. En av oss önskar att han hade en egen filmsarkofag hemma. Det blir en fin och ovanlig stund. Hur ofta sitter åtta främmande män stilla runt ett bord utan telefoner och pratar om sina känslor?

Efter tjugo minuter står vi utanför dörren och tar farväl av varandra.

När jag pulsar hemåt i mörkret känner jag mig tacksam. Ju äldre man blir, desto mer sällan gör man saker för första gången. De flesta människor får trots allt bara en chans att omslutas av mörkret i en likkista.