I hyllade Theatre of War låter regissören Lola Arias brittiska och argentinska veteraner från Falklandskriget återskapa sina minnen av konflikten. Frågan är: Hur påverkas en människa av att delta i krig?

Text: Erik Eje Almqvist

Våren 1982 var president Leopoldo Galtieri en pressad man. Sex år tidigare hade hans nationalistiska junta genomfört en militärkupp och tagit makten över Argentina. Sedan dess hade man stängt kongressen, privatiserat statens tillgångar, förbjudit politiska partier och fängslat och dödat tiotusentals meningsmotståndare. Nu såg Galtieri hur ekonomin rasade samman. Folkmassor protesterade på gatorna.

Otaliga krismöten på presidentens kontor ledde fram till slutsatsen att nationen behövde något att samlas kring. Sagt och gjort. Den 2 april 1982 beordrade Galtieri en invasion av Falklandsöarna, eller Islas Malvinas, som man sa i Argentina.

Öarnas tillhörighet och namn hade varit omtvistade ända sedan en grupp argentinska kolonisatörer slog sig ner på ön 1826. Sex år senare tvingades de bort av brittiska soldater. Därefter hade sju generationer av britter växt upp på öarna, medan alltfler argentinare upplevde att Islas Malvinas egentligen tillhörde dem.

Några timmar efter Galtieris order landsteg 700 marinsoldater på huvudön, där de intog den brittiske guvernörens hus och hissade en argentinsk flagga.

Som politisk avledningsmanöver var Galtieris invasion inledningsvis lyckad. Demonstranterna som protesterat mot militärjuntan ersattes av folksamlingar som stöttade landets soldater.

Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher svarade dock med oväntad kraft. Hangarfartyg, atomubåtar, bombflygplan, marinsoldater och fallskärmsjägare skickades till öarna. Två månader senare hade 672 argentinska kistor med döda soldater skeppats hem. Galtieri tvingades erkänna sig besegrad, och avsattes.

”Jag ville undersöka vad som händer med människor som går ut i krig.”

Lola Arias var då 11 år, och minns soldaterna som återvände till Buenos Aires.

– Vi såg dem varje dag på bussar och tåg, där de gick och tiggde pengar. En del sålde klistermärken och egengjorda fanzines. De fick inget stöd, varken ekonomiskt eller känslomässigt.

Bland svenskar är Lola Arias i dag mest känd för att ha stämt Ruben Östlund. Efter att hon provspelat för The Square utan
att få rollen döpte Östlund konstnären i sin film till ”Lola Arias”. Arias blev så kränkt att hon kontaktade en advokat: ”Mitt namn har förknippats med ett banalt konstverk.”

Internationellt är hon mer berömd för de pjäser, böcker och filmer där hon leker i gränslandet mellan verklighet, fiktion och historia. Hon har låtit poliser, tiggare, prostituerade och barn gestalta sina egna historier.

2016 sökte hon upp ett antal argentinska och engelska Falklandsveteraner.

– Många av dem var väldigt misstänksamma. Jag var inte bara kvinna – och vad vet kvinnor om krig? – jag var också en argentinsk kvinna. Britterna trodde att jag bara ville göra det här för att visa argentinarnas lidande. Men jag berättade att jag var ointresserad av vilken sida som har rätt till öarna. Jag ville undersöka vad som händer med människor som går ut i krig. Hur går man sedan vidare med sitt liv? Vad gör man av sina minnen?

Efter att ha intervjuat soldaterna enskilt sammanförde hon dem för att repa in en teaterpjäs baserad på deras minnen.

– Det första de gjorde var att visa gamla fotografier och jämföra erfarenheter med varandra. Efter några dagar kunde de gå djupare in i varandras minnen.

Mötena och repetitionerna spelades in och utgör ryggraden i Theatre of War. Man får följa exsoldaterna när de dricker öl, dansar, badar, strippar, gestaltar sina starkaste krigsminnen – och framför en egenskriven rocklåt. Lika vingligt som rörande och katarsiskt.

”Jag har alltid intresserat mig för hur man kan föra tillbaka dåtiden till nuet. ”

– Det var viktigt för mig att de skulle skapa något tillsammans, och uttrycka något utan att berätta historier. Därför valde jag redan från början veteraner som kunde spela instrument. De har gjort låten själva. Lou som sjunger har skrivit texten: Har du någonsin varit i krig? Har du någonsin sett någon dö? Har du någonsin gått till en grav med den dödes mor?

Varför valde du att göra filmen i form av ett reenactment, att låta veteranerna själva gestalta kriget?

– Jag har alltid intresserat mig för hur man kan föra tillbaka dåtiden till nuet. Det händer något väldigt speciellt när man låter en grupp människor återskapa händelser tillsammans med sina stridande kamrater och fiender. På så vis konfronterar de inte bara sina egna minnen, utan även varandras. Det ger ökad medvetenhet, distans och nya perspektiv.

Efter Joshua Oppenheimers The Act of Killing från 2012, där offer och förövare återskapar massakern i Indonesien på 60-talet, har det kommit en rad dokumentärfilmer där människor rekonstruerar trauman som de själva deltagit i…

– Nyligen hörde jag någon säga att Joshua Oppenheimer uppfann genren. Men jag har använt det här greppet sedan 2007, då jag gjorde en pjäs om poliser. Jag gillar verkligen The Act of Killing, men det känns så konstigt när folk kopplar ihop den med det jag gör. Så många konstnärer har ägnat sig åt reenactments före oss, och det är arrogant mot dem att uttrycka sig som om Joshua Oppenheimer var först.

Theatre of War har visats i både Argentina och England. Hur har reaktionerna skilt sig åt?

– I Argentina har många blivit rörda och glada även av engelsmännens historier. Några betraktade förstås premiärvisningen i Buenos Aires som en chans att demonstrera att de fortfarande tycker att öarna tillhör Argentina. De lät sig fotograferas med politiska flaggor i salongen. I England var många initialt skeptiska, men visningarna har varit väldigt fina. Där har den mest visats på museum och festivaler för folk som är mer vana vid den här typen av projekt.

Ditt syfte med filmen var att utforska hur människor påverkas av krig. Vad kom du fram till?

– Att delta i krig är en radikal upplevelse, du hamnar i extrema positioner där du måste handskas med mänsklighetens gränser: Ska jag dö eller döda? I några scener låter jag unga män spela veteranerna i det förflutna, för att påminna om att de där unga vackra ansiktena som skickades ut i krig inte var samma män som kom hem. Krig stjäl ungdom.

Lola Arias film är en del av sektionen Visionaries på Göteborg Filmfestival 2o19, läs mer om Theatre of War.