Just som den brasilianska filmen står mitt i en kreativ guldålder har president Jair Bolsonaro förklarat krig mot branschen. Innebär det slutet för landets filmindustri?

På den brasilianska valdagen, i oktober 2018, tog regissören Maria Clara Escobar en paus i inspelningen av sin film Desterro för att ta sig till São Paolo och rösta. På kvällen gick hon hem till en vän som höll valvaka. Framför tv:n satt flera andra unga regissörer och författare som, liksom Escobar, utgjorde en del av den nya våg som vitaliserat brasiliansk film under de senaste åren. Flera av dem hade fått stöd för att spela in sina första filmer tack vare politiska beslut som fattats för att få in fler kvinnor, svarta, hbtq-personer och människor från landets ursprungsbefolkningar i branschen. Tillsammans hade de bidragit till en sällsynt kreativ blomstring inom landets filmindustri. Under 10-talets sista hälft hade Brasilien seglat upp som ett av filmvärldens nya riktmärken.

Alla som satt framför tv:n hade märkt hur spänningarna i landet ökat sedan den socialistiska presidenten Dilma Roussef avsattes 2016. De hade sett skjutningar och bråk på gatorna. Några av dem hade till och med slutat att bära röda tshirts eftersom de var rädda att bli nedslagna om högerextremister tolkade klädvalet som en politisk manifestation.

I opinionsundersökningarna hade de sett hur exmilitären Jair Bolsonaro flugit fram, med löften om marknadsvänliga reformer och hårda tag mot den statliga korruptionen. Medierna jämförde honom med Donald Trump. Bolsonaro kallade sig ”stolt homofob” och framhöll tiden då Brasilien leddes av en auktoritär militärdiktatur som den bästa i landets historia. Därtill lovade han att få bättre fart på landets ekonomi genom att skövla mer regnskog. I likhet med Trump hade han också mobiliserat en trogen fanskara som piskade upp stormar i sociala medier.  Särskilt hatisk var tonen mot kulturarbetare och just de minoriteter som bidragit till den nya brasilianska filmvågen.

När programledarna på kvällen presenterade Jair Bolsonaro som valets vinnare började flera av Escobars vänner i soffan att gråta.
– När vi satt där fick jag ett samtal från min fotograf Bruno Risas, säger hon. Han berättade att hans son som sett valvakan med honom hade frågat: ”Pappa, varför får vi inte vara som vi är?”

Ett halvår efter valnatten kunde de via webben följa hur Bolsonaro i ett direktsänt tal presenterade några av sina kulturpolitiska reformer. Han slog fast att det statliga filminstitutet, Ancine, inte längre skulle stödja filmer som behandlade homosexualitet, pornograf och vad han kallade ”genusideologi”. Istället önskade han att landets filmskapare skulle ägna sig åt att ”försvara familjevärderingar” och att ”hylla brasilianska hjältar”. Kort därefter avskedade han chefen för Ancine och ersatte honom med en frikyrklig chef som enligt Bolsonaro kunde ”recitera 200 bibelverser och bär en Bibel under armen”.
– Alltsammans är jävligt sorgligt, säger Brasilienkorrespondenten Henrik Brandão Jönsson. Det här händer just när brasilianska filmer vinner fina priser i Cannes och på festivaler över hela världen. Ett stort filmland riskerar att gå under.

För att få perspektiv vad som håller på att hända med den brasilianska filmen kan det vara relevant att backa bandet till dess senaste guldålder.

Under 50-talet mobiliserade sig ett gäng unga filmmakare i protest mot det rådande utbudet på biograferna, som dominerades av glättiga musikaler och buskiskomedier. Inspirerade av den franska nya vågen och den italienska neorealismen började de istället göra mer intellektuellt drivna filmer som fokuserade på landets sociala orättvisor. Regissören Glauber Rocha sammanfattade rörelsens ideologi i manifestet Hungerns estetik: ”Varhelst det finns en filmmakare som är beredd att skildra sanningen och att stå upp mot kommersialism, exploatering, pornografi och teknikens tyranni, där finner man Cinema Novos själ.”

Under 60-talet fck filmer som Anselmo Duartes Löftet och Nelson Pereira dos Santos Förtorkade liv världens blickar att riktas mot Brasilien. En ung Martin Scorsese trollbands av Glauber Rochas Antonio das Mortes (och har senare listat den som en av sina främsta inspirationskällor).

I Cinemo Novos svallvågor instiftade staten ett filminstitut med syfte att både kontrollera filmindustrin och att säkerställa branschens oberoende av kommersiella intressen.

Framgångseran blev dock kortvarig. 1964 genomförde militären en statskupp, avsatte vänsterpresidenten João Goulart och installerade en auktoritär regim som införde en sträng censur. Cinema Novo dränerades långsamt på energi, och när militärdiktaturen upphörde 1985 hade rörelsens ledande figurer blivit gamla eller flytt landet.

Några år senare stängde dessutom den demokratiskt valde presidenten Fernando Collor de Mello det statliga filminstitutet. Och på bara några år sjönk den inhemska produktionen från 74 filmer om året till nio.

Räddningen kom under det tidiga 2000-talet, när president Lula da Silva och hans kulturminister, musikern Gilberto Gil, genomdrev en radikal filmpolitisk offensiv. Genom att höja skatter på tv kanaler och mobiltelefoni finansierade de ett omfattande filmstöd och grundade ett nytt filminstitut som fick namnet Ancine. Man såg också till att en stor del av stödet skulle gå till filmskapare som kunde öka mångfalden av perspektiv.

Satsningen ledde till en kvantitativ explosion, och så småningom även ett konstnärligt fyrverkeri. De senaste åren har mängder av brasilianska filmer hyllats på internationella filmfestivaler. I fjol regnade fina priser över landets filmskapare. Under Cannesfestivalen 2019 valdes sju brasilianska filmer ut för visning. Bara tre andra länder deltog med lika många filmer. På samma festival delades några av de tyngsta statyetterna ut till Kleber Mendonça Filhos och Juliano Dornelles Bacurau och Karim Aïnouz The Invisible Life of Eurídice Gusmão.

Film är en långsam kulturform. Efter att någon skrivit ett manus följer vanligen flera år av finansiering, rollsättning, inspelning, efterbearbetning och klippning innan filmen kan möta sin publik.

Kleber Mendonça Filho och Juliano Dornelle hade arbetat med Bacurau i tio år innan den fick premiär i fol. Sedan dess har neovästernfilmen, som handlar om hur invånarna i en småstad i nordöstra Brasilien försvarar sig mot tungt beväpnade amerikanska gringos, slagit rekord på landets biografer. Trots att mycket av arbetet med filmen gjordes innan Bolsonaro valdes har många tolkat den som en allegori över den nuvarande situationen i landet. Kampanjer på internet har till och med uppmanat folk att gå och den, som ett sätt att visa sitt motstånd mot presidenten.

”Om politiken fortsätter på den inslagna vägen väntar sannolikt konkurser, talangflykt och en flodvåg av fromma, evangeliska filmer.”

Under arbetets gång märkte regissören Kleber Mendonça Filho hur berättelsens laddning förändrades i takt med att den politiska temperaturen växlade:
– Filmen börjar med fyra ord. ”Några år från nu” står det. För oss var det ett sätt att skapa en intressant känsla av futuristisk hyperrealism. Men under de senaste tre åren, när Brasilien har slutat att vara en demokrati, har filmen hamnat mycket närmre verkligheten. Det är det sorgliga med Bacurau. Vi hade tänkt att det skulle bli en futuristisk film. Men utan att vi har ändrat på innehållet blev det en film om vår nutida historia.

Den riktiga framtiden då? Vad blir effekten av Bolsonaros filmpolitik på sikt? Just nu råder förvirring bland landets filmarbetare. Flera av de filmskapare som intervjuats för den här artikeln uppger att de inte kommer att kunna få stöd för utveckling och distribution av fler filmer. Om politiken fortsätter på den inslagna vägen väntar sannolikt konkurser, talangflykt och en flodvåg av fromma, evangeliska filmer.
– Visst kommer folk att fortsätta göra lågbudgetfilmer, säger regissören Maya Da-Rin, vars lågmälda drama The Fever, som utspelar sig bland ursprungsbefolkningen i Amazonas, vann pris i Locarno i fol.
– Men det finns en gräns för hur länge de kan stå ut. Även filmarbetare måste försörja sig. Utan en stöttande filmpolitik kommer den brasilianska filmen att dö.

Samtidigt, påminner hon, är situationen inte ny. Filmkulturen har ödelagts av auktoritära politiker och återuppstått förut. Förhoppningsvis handlar dagens kris också bara om ett tillfälligt avbrott i landets filmhistoria.
– Vi har haft en militärdiktatur som censurerade filmen. Och när Fernando Collor de Mello var president satte han helt stopp för filmproduktionen. Det var tuft, men sedan kom andra politiker. Nu är det dags att göra motstånd igen.

Text: Erik Eje Almqvist

---

Ta del av seminarier och fester till det brasilianska fokuset här