I sektionen Focus: Feminism utforskar vi den feministiska samtidsfilmen. Festivalens konstnärlige ledare Jonas Holmberg och program-medarbetaren Maja Kekonius ser en mångfald av bilder.

Vilka bilder ser du framför dig när du tänker på feminism? Chilenska kvinnor som dansar i ögonbindlar eller en ständig sekreterare med knytblus? En handbollsspelares självporträtt eller en ung kvinna som manar till revolution från ett biltak i Khartoum?

I alla tider har kvinnor stått på barrikaderna i olika revolutioner, och aldrig har det skapats så många ikoniska bilder av feminism som i vår tid. Samtidigt pågår en kamp om själva bilderna, en kamp om vem som skapar dem och om hur de ser ut.

Under Cannesfestivalen 2018 intog Agnès Varda, Jane Fonda Cate Blanchett, Ava DuVernay och 78 andra kvinnor röda mattan. De protesterade mot att så få kvinnliga regissörer får utrymme på ledande filmfestivaler – bara fem procent av alla tävlingsfilmer i Cannes har regisserats av kvinnor – och uppmanade festivalerna att redovisa jämställdhetsstatistik rörande sina filmprogram och sina urvalsprocesser.

För ett år sedan anslöt sig Göteborg Film Festival till initiativet, och i år är hälften av festivalens filmer regisserade av kvinnor. Vi vill presentera ett jämställt filmprogram för att vi tycker att det är viktigt. Men det har också lett till att vi började fundera på feministisk film, och bestämde oss för att skapa ett filmprogram som utforskar den feministiska samtidsfilmen. Vi kallar det Focus: Feminism.

Arbetet tvingade oss att ställa frågor som: Hur ser den feministiska filmen ut idag? Vad är ens feministisk film? Filmerna i vårt program ger vitt skilda svar.

Finska Force of Habit knyter an till kärnan i metoo: att dela erfarenheter, att synliggöra sexistiska strukturer och att göra individuella erfarenheter till kollektiv politik. Filmen tog sin början när regissörerna Elli Toivoniemi och Kirsikka Saari bjöd in kvinnliga filmskapare till ett gemensamt samtal om sina upplevelser av ett ojämställt samhälle. Sex av filmerna klipptes samman till en kollektiv långfilm.

En liknande gemensam ansats finns i episodfilmen Vai, där åtta kvinnor från åtta olika Stillahavsöar gjort film kring migration och längtan efter att leva enligt sina traditioner och rötter. Det är åtta historier, men likheterna mellan kvinnornas erfarenheter betonas av att samtliga huvudpersoner heter Vai. De vill alla bli sedda för vilka de är och slippa skämmas över fattigdom. De vill kämpa för sin kultur och sin familj.

Filmhistorien är full av hjältar som räddar människoliv och övervinner svårigheter. De flesta har varit män. Men i saudi-arabiska Haifaa Al-Mansours hoppfulla En kvinnas val är hjälten en kvinnlig läkare som längtar efter förändring och ställer upp i lokalvalet.

I algeriska Papicha berättar Mounia Meddour om en envis student som under Algeriets ”svarta decennium” på 90-talet skrattar åt de nyuppsatta affischerna om beslöjningskrav och arrangerar en modevisning.

Kasi Lemmons Harriet är en hyllning till Harriet Tubman, abolitionisten som rymde från sina slavägare i Maryland och organiserade flyktvägar för andra, samtidigt som hon kämpade för kvinnlig rösträtt. Att den amerikanska filmindustrin, som gjort oräkneliga filmer om inbördeskriget, först nu intresserar sig för en av epokens främsta aktörer säger något om svarta kvinnors position i det hollywoodska drömvävandet. När nu Lemmons film får premiär är Tubman mer aktuell än på länge. 2016 fattade Obama-regeringen beslutet att byta ut porträttet av slavägaren Andrew Jackson på 20-dollar-sedeln mot en bild av Harriet Tubman. Några månader före Harriets världs-premiär stoppades beslutet av Donald Trumps administration.

Under sin uppväxt utsattes Harriet Tubman återkommande för kraftigt våld. En morgon piskades hon fem gånger före frukost. Ärren fick hon bära resten av livet. Att mäns våld påverkar många kvinnors liv är ett tragiskt faktum, och filmen har i alla tider fascinerats av kvinnan som offer. Men de som drabbas av våld är inte bara offer, utan framför allt människor, som försöker leva vidare, som i Aga’s House, Lendita Zeqirajs film om krigets efterverkningar för en grupp kvinnor i Kosovo. I argentinska Mother-Child stiger vi in på en kvinnoklinik där unga kvinnor pratar om sina, ofta ofrivilliga, graviditeter. De utgör en kollektiv väv som rymmer alla unga kvinnor som måste förhålla sig till baksidan av det fantastiska faktum att de kan bära liv. Det är stärkande att höra dem prata med sjuksköterskekårens feministiska vardagshjältar.

En stor del av det feministiska tänkandet kring film har handlat om kritiska perspektiv på hur kvinnor representeras. Teoretiker som Laura Mulvey och Bell Hooks har problematiserat blickstrukturer. Initiativ som Bechdeltestet har synliggjort hur tal-tiden fördelas mellan kvinnor och män. I Callisto Mc Nultys dokumentär Delphine and Carol, en tillbakablick på 70-talets videofeminism, talar Jane Fonda, Marguerite Duras och Simone de Beauvoir om sexistiska roller, destruktiv bransch-kultur och begränsade möjligheter för kvinnor att skapa egna bilder. Att feminister tvingas tala om exakt samma saker mer än 40 år senare gör det uppenbart hur trögrörlig filmbranschen kan vara.

Vad vi uppfattar som filmhistoria är under ständig förhandling, och precis som Mark Cousins mastodontverk Women in Film, är Delphine and Carol ett försök att vrida förståelsen av filmhistorien i en mer feministisk riktning. Det vill vi också. Därför har vi valt ut tio feministiska filmklassiker till en online-retrospektiv som vi hoppas ska fungera både som en introduktion och en serie kära återseenden.

I arbetet med Focus: Feminism har vi försökt att förhålla oss nyfiket och pluralistiskt i relation till olika feministiska strömningar i filmvärlden, utan att använda någon enskild definition av feminism eller feministisk film. Det är uppenbart att det inte finns en enda feministisk historia eller en enda feminism, utan en mångfald av strategier och geografiska och historiska perspektiv. Samtliga filmer i vår feministiska sektion utgör dock svar på de erfarenheter av materiella orättvisor, begränsningar och våld som kvinnor upplever i världen. Gemensamt för dem är att de säger nej till de strukturer som begränsat och format kvinnors liv världen över. Samtidigt säger de alla ja till möjliga alternativ. För filmen och för världen.

Jonas Holmberg, konstnärlig ledare
Maja Kekonius, program-medarbetare