Med anledning av Göteborgs 400-årsjubileum kastar vi i Classics: Göteborg nytt ljus på stadens filmhistoria. Vi möter en mångsidig berättelse om en hamnstad som befolkas av kidnappare, proggare och dagdrömmare.

Text: Tobias Åkesson

Hur berättar man en stads filmhistoria? Var börjar man? Hur filmen kom till Göteborg är väldokumenterat, men därefter blir det genast mera otydligt.

Under filmens första år var det turnerade sällskap eller visningsförrättare som visade film och de hade många gånger inget att göra med Göteborg. Det var först flera år senare som fasta biografer började etableras i staden.

Bör vi betrakta biograferna som en del av Göteborgs filmhistoria? Att dagens biopalats skulle vara en oavhängig del av stadens filmhistoria känns främmande, men i början var biografen och den tidiga filmproduktionen tätt sammankopplad. Biograferna behövde fylla sina repertoarer och att ständigt köpa in nya filmer från utlandet var dyrt, varför en lokal filmproduktion uppstod. Därmed inte sagt att det var göteborgare som stod bakom kameran.

Många av de mest betydelsefulla personerna för filmen i Göteborg är svåra att kalla göteborgare. Regissören Georg af Klercker, exempelvis, kom ursprungligen från Kristianstad och bodde bara några år i Göteborg, men hans plats i stadens filmhistoria är samtidigt grundmurad. Vi kan även vända på förhållandet och nämna de göteborgare som kom att bli framgångsrika filmskapare på andra orter. Det kanske mest självklara exemplet är Charles Magnusson, som flyttade till Stockholm och blev vd för Svensk Filmindustri. I denna roll blev han en av huvudfigurerna bakom den svenska stumfilmens guldålder, men att inkludera filmproduktionen i Råsunda i Göteborgs filmhistoria känns långsökt.

En annan fråga är vilken film som ska inkluderas i filmhistorien? De första filmerna var oftast dokumentära klipp på någon knapp minut och var egentligen mer lika våra privata mobilfilmer än dagens professionella filmproduktion. Amatörfilmen och tillika den professionella journalfilmen har producerats parallellt med den mer ”filmiska” spelfilmen under hela 1900-talet, och är också en del av filmhistorien. Och kanske borde även den produktion som gjordes och görs för tv inkluderas? I arbetet med Classics: Göteborg stod det snart klart att vi måste begränsa oss för att inte förlora oss i ett alltför omfattande historiskt material.

I vår retrospektiv har vi valt att fokusera på den långa spelfilmen, och har låtit berättelsen utveckla sig med utgångspunkt från filmerna i Classics: Göteborg, väl medvetna om att de bara utgör en liten del av den göteborgska filmhistorien. Vi har också valt att fokusera på film där handlingen utspelar sig i Göteborg, snarare än filmer gjorda av ”göteborgare”, mest för att de ska kännas relevanta, lustfyllda och angelägna att se i detta sammanhang än idag.

Filmen kommer till stan

Den 26:e december 1896 arrangerades den första filmvisningen i Göteborg. I det relativt nybyggda Valandhuset kunde besökare se ett program kortfilmer av den franska regissören Georges Méliès. Succén var omedelbar och visningarna som endast var planerade att pågå under julhelgen förlängdes till utgången av januari.

Göteborg etablerade sig tidigt som filmstad. I början av förra sekelskiftet hade Göteborg en kraftigt växande arbetarklass som omfamnade det relativt billiga nöjet att besöka filmvisningar. Dessutom innebar hamnen, och därigenom närheten till kontinenten, en möjlighet att importera nya filmer från europeiska producenter och på så sätt skapa ett varierat filmutbud. Det var några av anledningarna till att Göteborg blev platsen för Sveriges första fasta biograf, Arkadens Kinematograf, som slog upp sina portar 1902. Ett fåtal år senare hade antalet biografer mångdubblats och Göteborg blivit den biograftätaste staden i Norden.

Det var inte bara importerad film som visades på biograferna, även lokal produktion som reportage från olika idrottsevenemang eller exempelvis ”Göteborgsbilder med kälkåkning i Slottsskogen” från 1904 lockade folk till biograferna. En av pionjärerna i dessa sammanhang var göteborgaren Charles Magnusson, som senare skulle bli VD för Svensk Filmindustri och en av de tongivande personerna bakom den svenska stumfilmens guldålder. Han började sin bana som fotograf och blev 1908 omtalad för sitt makabra reportage Den stora olyckan vid Lilla Bommen i Göteborg eller Göta Elf-katastrofen, som skildrade händelseutvecklingen efter att en kanalbåt hade kantrat och kostat 26 människor livet. Magnusson var tidigt på plats och filmade paniken, livräddningen, och hur liken bärgades. Redan samma kväll hade filmen premiär på stadens biografer och såldes sedan vidare till hela landet.

När de fasta biografernas etableringsyra hade lagt sig hamnade branschen i sin första kris. Konkurrensen hade drivit på ett filmutbud som kommit att bli alltmera sensationslystet och där våldsamma eller pornografiska inslag ofta förekom. Att publiken dessutom till stor del utgjordes av barn fick delar av samhällsetablissemanget att reagera och med lärarorganisationer och kyrkliga sammanslutningar i spetsen skapades med tiden en opinion för filmcensur. Kritiken och den efterföljande saneringen av filmutbudet ledde till att många biografer lades ner, men processen gagnade samtidigt aktörer som strävade mot att visa och producera filmer som uppskattades av etablissemanget.

Göteborg etablerade sig tidigt som filmstad. I början av förra sekelskiftet hade Göteborg en kraftigt växande arbetarklass som omfamnade det relativt billiga nöjet att besöka filmvisningar. 

I det tidiga 1910-talet hade visningstekniken förbättrats och flimret reducerats, vilket skapade förutsättningar för att visa längre filmer. Därutöver hade filmspråket och berättarteknikerna utvecklats och filmskaparna kunde skildra mer komplexa händelseförlopp. Detta bidrog till en ökning av antalet biobesökare, vilket i sin tur eldade på den inhemska filmproduktionen – särskilt efter första världskrigets utbrott som gjorde att filmimporten från utlandet minskade. I Kristianstad och senare på Lidingö hade Svenska Biografteatern, där Charles Magnusson blivit chef, byggt upp Sveriges första filmateljéer och engagerat tre regissörer: Victor Sjöström, Mauritz Stiller och Georg af Klercker. Den sistnämnda skulle snart lämna Lidingö för att i stället bli regissör för en konkurrerande verksamhet i Göteborg.

Den Göteborgsbaserade grossistfirman Hasselblad hade under slutet av 1800-talet börjat handla med vykort och fotografiska artiklar. Vid sekelskiftet hade denna del av affärsverksamheten vuxit och bildat ett eget bolag, Hasselblads Fotografiska AB, och 1915 initierades en satsning på filmproduktion. De första inspelningarna ägde rum på bakgården av biograf Victoria på Kungsgatan 46, men året därpå byggde man en riktig filmateljé uppe på Otterhällan. Här blev det nu livlig aktivitet under sommarmånaderna och under åren som följde spelades ett 30-tal filmer in, så gott som alla med af Klercker som regissör och ibland även som skådespelare. Georg af Klercker levererade en blandad repertoar, lustspelskomedier och dramer i olika genrer, och hans filmer fick ofta beröm för det tekniska hantverket. En av hans mest kända filmer Fången på Karlstens fästning är ett rafflande drama om hur en bedräglig utländsk greve tillskansar sig formlerna till ett nytt sprängämne och samtidigt kidnappar uppfinnarens dotter. Den sceniska fästningen ute på Marstrand utgör en perfekt fond för dramats spännande upplösning, vilken af Klercker förstod att nyttja till fullo. Georg af Klercker fick aldrig samma erkännande som Sjöström eller Stiller, men hans filmiska färdigheter och berättarförmåga kom att hyllas av Ingmar Bergman, som skildrade honom i tv-filmen Sista skriket från 1995.

1918 avbröts filmproduktionen i Göteborg när Hasselblads blev en del av det nybildade filmbolaget Skandia som koncentrerade sin verksamhet till Stockholm. Året därefter gick Skandia ihop med Svenska Biografteatern och bildade Svensk Filmindustri. Därigenom upphörde filmproduktionen i Göteborg och det skulle dröja många år innan den återkom i någon större skala.

Göteborg i filmen

För Hasselblad och af Klercker var det aldrig särskilt intressant att skildra Göteborg som stad. De hade siktet inställt på den internationella marknaden med sina filmer och deras exteriörer i stadsmiljö var därför ofta allmängiltiga. När Göteborg förekom i den tidiga filmen, förutom i dokumentära sammanhang, var det ofta i dess funktion som hamnstad. I Robert Olssons Emigranten från 1910 följer vi en bonde och hans fru som emigrerar till Amerika, men då de endast tillskansar sig obrukbar mark på andra sidan Atlanten bestämmer de sig för att resa hem igen. Filmen, som inkluderar dokumentära scener från emigrantkvarteren och Göteborgs hamn, slutar i en slags hyllning till fäderneslandet.

Den Baltiska utställningen i Malmö inspirerade till att fira Göteborgs förestående 300års jubileum med en liknande grandios utställning. Under åren som följde anlades många av de landmärken som idag är starkt förknippade med Göteborg: Götaplatsen och Göteborgs konstmuseum, Liseberg och Slottsskogsvallen, Botaniska trädgården och Naturhistoriska museet för att nämna några. Jubileumsutställningen öppnade 1923, två år försenad, men blev en stor framgång och lockade miljontals besökare. Svensk Filmindustri hade skaffat sig ensamrätten att filma på området och nyttjade detta till långfilmsreportaget Göteborgsutställningen utan och innan, men även till spelfilmen Boman på utställningen i regi av Karin Swanström. Swanström skulle senare bli en av de mäktigare inom svensk film i rollen som konstnärlig ledare och chef för filmproduktionen på Svensk Filmindustri.

Lustspelet Boman på utställningen berättar om makarna Sjöborg som är på väg hem till Sverige för att ta tillbaka deras dotter Brita, som de för några år sedan tvingades lämna ifrån sig till skräddarparet Göransson. Fru Göransson behandlar flickan illa, varför Brita bestämmer sig för att själv söka upp sina föräldrar när hon får höra att de väntas till Göteborg ungefär samtidigt som den stora utställningen ska invigas. Till sin hjälp har hon schäfern Napoleon och den gamla överliggaren Boman och det hela utvecklas till ett snurrigt äventyr inne på utställningsområdet, där vi bland annat också får stifta bekantskap med de populära figurerna Karl och Ada. Pressens bemötande blev huvudsakligen positivt med omdömen som ”smittande gott humör och frisk humor”, samt lovordande av hur filmen skildrade ”den berömda utställningens alla förföriska platser”.

Efter jubileumsinställningen blev Göteborg återigen en ganska ovanlig syn i den svenska spelfilmen. Och även när handlingen utspelade sig i Göteborg var det oftast bara exteriörerna som var inspelade i staden, som exempelvis i Per-Axel Branners Konflikt (1934) om hur dåliga arbetsförhållanden på ett varv resulterar i att arbetarna går ut i strejk.

Nästa ikoniska Göteborgsfilm premiärvisades mitt under brinnande världskrig och är, symptomatiskt nog, en lättsam komedi med kärleksförvecklingar, spionaffärer och sångnummer av bland andra Lasse Dahlquist, som utöver detta även spelar en av huvudrollerna. I Vi Masthuggspojkar kastas vi in i en kärlekskarusell där Karl och Adas (Åke Söderblom, Emy Hagman) och Gustaf och Elsas (Lasse Dahlquist, Gaby Stenberg) förhållanden hamnar i kris när Ada och Elsa sällskapar med den tvivelaktiga direktören Smith, som också bedriver skumma affärer i hamnen. Filmen emotsågs med stort intresse i Göteborg, men trots ”de äktgöteborgska tonfallen och det glada västkusthumöret” som tidningen Social-demokraten formulerade det, var det flera som beklagade att Göteborg fick en undanskymd plats i filmen. Det rådande beredskapsläget innebar att flera scenerier och framför allt hamnområdet ansågs känsligt att skildra på film.

Under de följande årtionden sker bara sporadiska spelfilmsinspelningar i Göteborg. När Ingmar Bergman är verksam som regissör på Göteborgs stadsteater 1946 – 50 hämtar han exteriörer till filmen Hamnstad (1948) från Göteborgs hamn. Han återvänder senare till Göteborg i filmen Kvinnodröm (1955) där Harriet Andersson i rollen som fotomodellen Doris besöker Liseberg och där Eva Dahlbeck i huvudrollen smyger omkring i ett villaområde i Örgryte. Även Alf Sjöberg filmade i Göteborg under inspelningen av Vildfåglar (1955), som handlar om klassöverskridande kärlek med Maj-Britt Nilsson och Per Oscarsson i huvudrollerna. Filmen som av flera kritiserades för att vara teatralisk och opsykologisk fick beröm för sina fina göteborgska gatu- och hamnbilder – om än inte av Harry Schein som tvärtom ansåg att det skapade en parodisk effekt att förlägga berättelsen till ”ett modernt pulserande Göteborg”.

En radikal film i tiden

Det skulle dröja innan Göteborg återigen började skildras mera frekvent i långa spelfilmer. Förändringen hängde till stor del ihop med teknikens utveckling och nedmonteringen av filmstudiorna, vilka tidigare hade koncentrerat inspelningarna till Stockholm. Även om Göteborg sällan förekom i filmen var det desto vanligare att göteborgare skördade framgångar på vita duken. Under 50-talet slår Gunnel Lindblom igenom och blir senare hyllad för sina roller i Bergmans Tystnaden och i Mai Zetterlings Flickorna. I slutet av 70-talet debuterade hon också som filmregissör med Paradistorg (1977). Skådespelaren Tommy Berggren blev under 60-talet den återkommande huvudrollsinnehavaren i Bo Widerbergs kritikerrosade filmer, exempelvis Kvarteret Korpen och Elvira Madigan, och 1970 debuterade den unga regissören Roy Andersson med En kärlekshistoria där folkhemmets degenerering speglas mot ung spirande kärlek och blev en omedelbar succé.

Under 70-talet genomgick Göteborg en tumultartad tid. Hamnen och de stora varven som under lång tid varit signifikativa för staden, inte minst ur ett filmiskt perspektiv, klarade inte av den hårdnande konkurrensen från asiatiska varv i kombination med oljekrisen. Under loppet av några år förlorade tusentals människor sina jobb.

Vid denna tid hade Göteborg blivit ett fäste för proggrörelsen där inte minst teater- och musikgruppen Nationalteatern skulle bli en av de mest tongivande. Mot slutet av 70-talet hade flera framträdande artister och skådespelare med koppling till den politiska musikrörelsen gått samman för att skapa en turnerande musik- och teaterföreställning om den svenska arbetarrörelsens historia. Föreställningen arrangerades över hela landet och dokumenterades av regissörerna Göran du Rées och Christina Olofson i Tältprojektet – vem tillhör världen? från 1978, som även skildrade den tidens Sverige präglat av fabriksnedläggningar och arbetslöshet.

Du Rées och Olofson fortsatte göra film i Göteborg och debuterade med sin första spelfilm Målaren 1982. Hans Mosesson i huvudrollen spelar en fabriksarbetare som målar eller tecknar närhelst han får tid över och vars konst är oavhängig arbetet. När fabriken hotas av nedläggning känner han sig tvingad att agera och en väldig muralmålning (målad av Ragnar Schmid och som än idag finns att se i Hagabions stora salong) utgör filmens mäktiga final. Filmen fick sin premiär på den blott 4:e Göteborg Film Festival och senare samma år visades den även på kritikerveckan i Cannes.

Ytterligare en film som kommenterade samhällsklyftorna och arbetarnas villkor kom från författargruppen Kennet Ahl, som 1978 hade skördat framgångar med Lyftet. De återkom 1981 med det samhällskritiska dramat Sista budet, som kopplar ihop smutsiga affärer med industrinedläggningar. Anders Lönnbro och Bodil Mårtenssons rollfigurer, Roger och Lisett, blir på olika sätt nedtryckta och utnyttjade av en storföretagare som tjänar pengar på att köpa upp nedläggningshotade fabriker. Filmen som samlar ett stort antal namnkunniga skådespelare från Göteborg (Weiron Holmberg, Roland Janson, Sven Wollter) fick Monika Tunbäck-Hanson från GP att skriva: ”En mer göteborgsk film än Sista budet har jag inte sett. Det är inte bara så att filmen är inspelad i Göteborg och att majoriteten talar en göteborgska, som är svår att överrösta. (-) Kennet Ahl förstärker därtill både atmosfären och historien med alla tänkbara schabloner om vad som präglar Göteborg.”

Under 70- och 80-talet etablerar sig flera Göteborgskomiker som blir kända för den stora allmänheten genom tv. Revyartisten Sten-Åke Cederhök och skådespelaren Tomas von Brömssen gör succé som skrothandlarna Albert och Herbert. Den Göteborgsbaserade humorgruppen Galenskaparna och After Shave får stora framgångar med sina revyer och tv-program, vilket leder dem vidare till att även göra film. Leif, Hajen som visste för mycket och Macken lockar stora publikskaror och etablerar Claes Eriksson som långfilmsregissör och manusförfattare. Också Lasse Brandeby får ett stort genomslag med sin rollfigur Kurt Olsson i slutet av 80-talet, vilket skapar förutsättningar för filmen Kurt Olsson – filmen om mitt liv som mig själv från 1990. Filmen skildrar Kurts fiktiva uppväxt i Majorna i efterkrigstidens Sverige och inkluderar bland annat satellitspaning på Gråberget, militärtumult i Kviberg och en medieöverskridande avslutningsscen på bio Capitol.

En filmindustri växer fram

Under 90-talet uppstår en strävan att regionalisera den svenska filmproduktionen och hitta det universella i det lokala. Colin Nutleys enorma succé med Änglagård från 1992 bidrar naturligtvis till detta idégods. Under de kommande åren skapas regionala filmfonder som syftar till att uppmuntra lokal filmproduktion. På initiativ av Christer Nilson från det Göteborgsbaserade produktionsbolaget Götafilm, SVT Göteborg och Gunnar Carlsson från Göteborg Film Festival skapas den Västsvenska filmfonden som bland annat stöttar regissören Björn Runges debutfilm Harry & Sonja. Filmen om mentalpatientfrisören Harry (Stellan Skarsgård) utspelar sig under några kaotiska och heta sommarveckor i Göteborg. Harry får sparken från sitt jobb samtidigt som hans sambo säger sig vilja flytta till Tanzania tillsammans med deras sju barn. Även Harrys älskarinna, Sonja (Viveka Seldahl), har just fått sparken och de båda står inför annalkande förändringar i livet vilket får dem att börja grubbla över framtiden och kärleken. Harry & Sonja bjuder på en underbar odyssé genom Göteborg och Runge fick översvallande lovord för sitt djärva bildspråk och sin drastiska humor.

Den Västsvenska filmfonden blev inte långlivad, istället var det ett massmediepolitiskt initiativ från Älvsborgs landsting och som formulerades av Tomas Eskilsson som vid mitten av 90-talet kom att förändra spelplanen för filmproduktionen i Västsverige. Med medel från landstinget, berörda kommuner, filminstitutet och, inte minst, med bidrag från EU, avsedda att stödja förnyelse i städer som drabbats hårt av industrinedläggningarna, skapades Film i Väst i Trollhättan. Genom Film i Väst kunde filmbolag få produktionsmedel mot att de förlade filminspelningarna och spenderade pengarna i regionen, och snart var begreppet Trollywood myntat. Göteborg var initialt inte en del av satsningen, men kom ändå att gagnas av den ökade produktionen i närområdet.

Genom Film i Väst kunde filmbolag få produktionsmedel mot att de förlade filminspelningarna och spenderade pengarna i regionen, och snart var begreppet Trollywood myntat.

Den Film i Väst-stöttade filmen Noll tolerans premiärvisades 1999 och är den första filmen i Johan Falk-serien, som kom att omfatta hela tjugo filmer. Den hårdkokta kriminalinspektören Johan Falk (Jakob Eklund) och regissören Anders Nilsson förvandlade Göteborg till en ”sotig thrillermiljö” där den undre världen hotade vittnen till tystnad. Filmen fick ett stort genomslag för sin amerikanska typ av action och belönades med flera guldbaggenomineringar. Göteborg blev några år senare också spelplatsen för ytterligare en polisserie, denna gång om tolv filmer, när Helene Turstens böcker om Irene Huss (Angela Kovács) började produceras 2007.

Mot slutet av 90-talet slog även Göteborgsförfattaren Peter Birro igenom med sin miniserie Hammarkullen eller vi ses i Kaliningrad i regi av Agneta Fagerström-Olsson. Den flerfaldigt prisbelönade serien handlar om en brokig skara människor bosatta i förorten Hammarkullen och är inspirerad av Birros egen uppväxt i området. Birro har i sitt författarskap återkommit till Göteborg vid ett flertal tillfällen, bland annat i Upp till kamp från 2007. Miniserien skildrar Göteborgs nutidshistoria mellan åren 1965 – 76 och följer fyra ungdomar, den så kallade 68-generationen, i deras försök att revoltera mot sin föräldrageneration. Här skildras Göteborgs dåtida vitala musikscen, vänsterrörelsen, varvskrisen och många andra strömningar och händelser som inträffade under den nämnda tidsperioden.

1997 startade också Högskolan för fotografi och film på Göteborgs universitet, vilket innebar att Sverige fick sin andra professionella regiutbildning. Initiativtagare var Göran du Rées tillsammans med bland andra Gunilla Burstedt, som efter europeisk auteurtradition ville utbilda en slags filmens ”samurajer”, filmskapare som uttrycker sig med ett personligt filmspråk och som är medvetna om sitt förhållningssätt till konstnärlig gestaltning. Högskolan blev också den första filmutbildningen som implementerade den digitala tekniken och öppnade därmed upp för alternativa inspelningsmetoder. Sedan starten har utbildningen utexaminerat flera framstående filmskapare som exempelvis Ruben Östlund och Gabriela Pichler.

Ruben Östlund, som idag räknas till en av Sveriges mest framgångsrika regissörer med sina två Guldpalmer för The Square (2017) och Triangle of Sadness (2022), långfilmsdebuterade med Gitarrmongot 2004. Östlunds egensinniga debutfilm skildrar skruvade vardagssituationer i tabloidformat. Vi möter bland andra 12-åriga Erik som spelar aggressiv punk på olika platser i ”Jöteborg”, en kvinna som lider av tvångstankar och ett gäng killar som går loss på en cykel. Det är skevt, våldsamt och högst levande.

Samtidens filmstad

De senaste tjugo åren har det spelats in film i Göteborg i en helt annan omfattning än tidigare och det finns numera en väl uppbyggd infrastruktur med etablerade bolag i alla led och en professionell yrkeskår. Det är idag inte bara svenska filmer utan även många internationella som förlägger delar av sin produktion till Göteborg. 

Göteborg och dess stadsdelar är inte längre ovanliga i filmens värld: Lisa Langseths Till det som är vackert (2010) med Alicia Vikander i huvudrollen, Lisa Ohlins andra världskriget skildring Simon och ekarna (2011) och fjolårets Så jävla Easy Going av Christoffer Sandler bjuder på en mängd Göteborgsspecifika scenerier. En del filmskapare försöker dessutom skildra något utpräglat göteborgskt som Martin Jönsson och Pontus Hjortén i deras dokumentär Fotbollens sista proletärer (2011) och så klart Måns Mårlind och Björns Stein i Känn ingen sorg (2013) som bygger på karaktärer och texter hämtade från Håkan Hellströms låtskatt.

Flera filmer har under de senaste decennierna även problematiserat kring hur Göteborg utvecklats i modern tid och bland annat skildrat dess ökade segregation. I Håkan Berthas och Johan Bjerkners dokumentär Nabila (2003) möter vi rapparen och numera också journalisten Nabila Abdul Fattah från Hammarkullen som kämpar mot den eskalerande rasismen och hotet från nazister och Sverigedemokrater, i Susanna Edwards Keillers park (2006) baseras handlingen på ett verkligt homofobiskt hatbrott och i Babak Najafis Sebbe (2010) är handlingen förlagd till ett ogästvänligt miljonprogramsområde där tillvaron präglas av brist. Filmen berättar om hur 15-åriga Sebbes utanförskap växer i takt med att hans värld krymper och hur desperationen till sist sköljer över honom.

2023 är Göteborg en etablerad filmstad med ett levande filmliv. Däremot är inte Göteborg, som vid 1900-talets början, den biograftätaste staden i Norden. Vid mitten av 50-talet hade staden över 40 verksamma biografer, men idag finns det bara sex biografer kvar som visar film på daglig basis. Trots detta torde göteborgarna, tillsammans med den övriga befolkningen, se fler filmer idag än någonsin förut, men då på andra arenor än i källarlokaler med jordstampat golv som i början av förra seklet.

Under Göteborgs 127-åriga filmhistoria har inte bara filmen genomgått djupgående förändringar, också staden är idag en helt annan än vad den en gång var. Befolkningen har mer än fyrdubblats, staden har expanderat förbi dess tidigare gränser och av de mekaniska verkstäderna och varven som helt dominerade arbetslivet i Göteborg i början av 1900-talet finns idag bara spåren kvar. Samtidigt finns det referenspunkter som alltjämt gäller – spårvagnarna rullar på stadens gator då som nu. Till Classics: Göteborg har vi valt filmer som på olika sätt belyser stadens filmhistoria. Det är filmer som stressar längs loftgångar, snurrar på Liseberg, knegar i hamnen och skriker från taken. Vi tror att dessa göteborgska bilder och självbilder kan hjälpa oss att förstå var vi kommer ifrån, vilka vi har varit och vilka vi kan bli.