Sedan debuten på 80-talet har Claire Denis filmer befolkats av rotlösa människor i utanförskap. Med High Life vrider hon upp dessa stämningar ytterligare ett snäpp, när hon skickar ut Robert Pattinson och Juliette Binoche på en enkelresa i rymden.
Sedan debuten på 80-talet har Claire Denis filmer befolkats av rotlösa människor i utanförskap. Med High Life vrider hon upp dessa stämningar ytterligare ett snäpp, när hon skickar ut Robert Pattinson och Juliette Binoche på en enkelresa i rymden.
Text: Niclas Goldberg
High Life handlar om en grupp kriminella som luras ut på en rymdresa mot ett svart hål, där de ska leta efter alternativa
energikällor. Samtidigt utsätts de för sexuella experiment av en forskare, spelad av Juliette Binoche. Hennes ”fuck box” där fångarna ska få utlopp för sin sexualitet är årets märkligaste och mest minnesvärda rum.
De ordlösa dialogerna, känslan av främlingskap och de säregna sinnesstämning- arna känns igen från regissörens tidigare filmer. Men med High Life bryter Claire Denis också ny mark. Det är inte bara hennes första film som utspelar sig i rymden. Det är också hennes första film på engelska.
Varför engelska?
– I rymden pratar människor inte franska. Det skulle bli för komiskt. Vi var tvungna att göra det på engelska eller ryska.
Vad fick dig att intressera dig för rymden?
– Folk säger att det är en science fiction- film, men jag är inte så säker på det. För mig är rymden det ultimata fängelset. En plats där människorna är tillsammans, för alltid. Det finns inte ens hopp om att fly, som i ett fängelse. Det viktigaste för mig var idén om att inte kunna komma hem.
En av passagerarna, som reser med sin nyfödda dotter, spelas av Robert Pattinson. Vad fick dig att vilja arbeta med honom?
– Först tänkte jag mig en äldre man för rollen. Det finns något plågat i karaktären. Nästan som en Kristusfigur eller en riddare från Medeltiden. Han är totalt ensam i den moderna världen. Men när jag mötte Robert kändes han rätt på en gång. Något mystiskt var gömt bakom hans hud. Jag var dock lite rädd för att han skulle vara för snygg, och ha för stark karisma. Jag är så blyg att det är svårt för mig att närma mig en skådespelare med kameran.
Hur var det att spela in med en liten bebis?
– Till en början var det väldigt besvärligt. Bebisen vi hade skrek hela tiden. Jag blev desperat: vi behövde en tyst bebis omedelbart, med en mamma som kunde amma och lugna henne mellan tagningarna. Robert räddade oss när han fick tag på en kompis som hade en nyfödd dotter.
Musiken i filmen är gjord av Stuart Staples från Tindersticks. Ni har arbetat tillsammans förut…
– Vi har gjort åtta filmer tillsammans. Han är en väldigt hemlighetsfull person och jag förstår knappt hans engelska. Men i samma stund jag hör hans musik förstår jag allt mellan raderna. Jag säger alltid ja, ja, ja! Rymdskeppet i filmen är designat av den dansk-isländska konstnären Olafur Eliasson, och har en väldigt speciell utformning, med en ”fuck box” och en artificiell trädgård.
Varför ser det ut som det gör?
– Trädgården och ”the fuck box” var de första sakerna jag skrev in i manuset. De är passagerarnas enda relation till jorden, men är också helt nödvändiga för att de ska överleva i rymden.
Precis som många av dina filmer lever denna kvar i en långt efter att man sett den ...
– Jag tycker själv om ögonblick i filmer som lämnar ett spår inom mig. Som ett sår som inte gör ont. Ett levande minne man alltid kan återvända till. Jag tror att det gör att vi längtar efter att se fler filmer.
Stäng
