Denis Côté vill med dokumentären A Skin So Soft skapa ett fönster in i kroppsbyggarvärlden utan att varken döma eller hylla den. Besatthet som gränsar till självskadebeteende eller en beundransvärd dedikation – tittarna får dra sina egna slutsatser vad som ligger bakom bergen av muskler.

Det finns redan ett antal filmer om bodybuilding där Pumping Iron med Arnold Schwarzenegger är den mest kända. Tittade du på andra filmer i ämnet innan du gjorde A Skin so Soft och inspirerade de dig eller fick de dig att vilja göra något helt annorlunda?
– Det var något jag hade i åtanke helt klart, jag visste att det var ett tema som det redan gjorts mycket film på. Jag bestämde mig redan från början att jag inte skulle göra en konventionell dokumentär om bodybuilding. Pumping Iron är en sådan tydlig referenspunkt i filmhistorien, så det fanns ingen anledning för mig att försöka göra en uppdaterad version av den. Jag ville inte att min film skulle vara kritisk till strongman-kulturen, men jag kände inte heller något behov av att sälja in eller promota den. Jag utgick från samma position som majoriteten av tittarna – jag öppnade en dörr och steg in i en värld som tidigare var okänd för mig.

Skulle du säga att männens relation till sina kroppar är hälsosam eller ohälsosam. Är det något de mår bra av eller är det mest en besatthet?
– Min åsikt spelar egentligen ingen roll. Filmen ska låta åskådarna dra sina egna slutsatser. Men om du frågar mig personligen så är jag kluven. Å ena sidan beundrar jag dem för deras disciplin och dedikation. De försöker nå ett abstrakt mål och jag tycker det finns något väldigt romantiskt med det. Å andra sidan går det inte att undgå att se att de skadar sina kroppar på olika sätt. Som filmskapare är jag besatt av mina filmer och mina projekt. Jag vet vad det innebär att helt uppslukas av en passion, så jag kan förstå de här killarna.

Som publik får man inte många svar på varför dessa män har blivit kroppsbyggare. Varför valde du att inte ge så mycket bakgrundshistoria?
– Filmen handlar i grunden om sinnen. Fokus ligger inte på psykologin bakom. Jag ville inte att filmen skulle rikta in sig på biografiska detaljer eller ha en socialrealistisk vinkel. Det finns tv-program för de som vill lära sig om steroider, hur många timmar som krävs på gymmet och vad man behöver äta för att bygga så mycket muskler. Jag ville att filmkameran skulle ta sig an dessa män som om det vore mytiska väsen eller statyer som väckts till liv. Man känner deras uppriktighet och ser tydligt deras oro och längtan efter bekräftelse. Det fanns ingen anledning för mig att försöka förstärka något.

Hur förhöll du dig till begrepp som maskulinitet och femininitet under skapandet av filmen?
– Vi tänkte på dessa begrepp hela tiden när vi hängde med dessa män. Glorifierandet av kroppen väcker frågor om känslighet, femininitet och det närmast poetiska bakom det ”monstruösa” utseendet. Det finns ett starkt homoerotiskt bildspråk i filmen också. Det finns alltid där och är fascinerande och helt oproblematiskt. När vi började arbetet med filmen hade vi intentionen att ett par kvinnor skulle vara med, men de föll bort. Vid en viss tidpunkt bestämde jag mig för att enbart fokusera på det manliga. Och det hjälpte när jag skapade den ”manliga gemenskapen” i slutet av filmen.

Text: Anders Calderon