Jesper Ganslandt vänder på perspektiven i ett svindlande flyktdrama berättat genom en fyraårings blick. Under Göteborg Film Festival får Jimmie premiär i tävlan om världens största filmpris.

En grupp människor gömmer sig på flykt genom Sverige. Men den blonda fyraåringen Jimmie och de vuxna omkring honom är inte på väg hit. De ska härifrån. I Jesper Ganslandts (Farväl Falkenberg, Apan) Jimmie har kriget kommit till Sverige, jaktplan mullrar i luften, gränsvakterna pratar obegripliga språk och alla som fortfarande är kvar vill bara ta sig härifrån – men allt det där sker bara i periferin. Berättad ur den lilla pojkens perspektiv tar Jimmie form som en av årets märkvärdigaste och allra mest omtumlande filmupplevelser.
– När min son var ett år började jag få idéer om filmscener med ett barn, berättade med barnets blick. Ett litet barns fantasi påminner om en typ av fragmenterad verklighetsuppfattning som jag experimenterat med tidigare i andra filmer. Men jag tänkte också att jag kanske kunde para det här splittrade berättandet med något väldigt dramatiskt, något man som vuxen skulle uppfatta som hotfullt men som genom barnets perspektiv skulle upplevas helt annorlunda, berättar Jesper Ganslandt i en paus i efterarbetet med filmen, en dryg vecka innan världspremiären på filmfestivalen i Rotterdam.

Barnets blick och det uppbrutna berättandet gör Jimmie till en meditativ, nästan hallucinatorisk filmupplevelse där berättelsen drivs framåt av ett barns nyckfulla fantasi snarare än av ett spikrakt narrativ. Men under illusionen av planlöshet finns ett manus som tog år att färdigställa.
– Jag bestämde mig tidigt för att jag ville att min son skulle spela huvudrollen, och att jag skulle spela hans pappa. Som jag såg det framför mig var pojken i filmen i treårsåldern så jag arbetade vidare med manuset i två år tills Hunter var tre och ett halvt. Manuset är skrivet för att berättas ur hans perspektiv, men allt som händer för de vuxna finns såklart också i manus, även om kameran aldrig riktigt fångar det.

När Jimmie får premiär är det sex år sedan Jesper Ganslandts senaste film gick upp på bio, och mycket har hänt sedan Blondie. Medan Jesper Ganslandt själv stod framför kameran tillsammans med sin son behövde han en fotograf som på egen hand kunde tänka på regi. Filmen är fotograferad av regissören och filmaren Måns Månsson (Stranded in Canton, Toppen av ingenting). Även om filmbilderna bottnar i en brutalt rå realism bär de samtidigt på en stökigt poetisk skönhet och filmen tar definitivt plats som en av årets vackraste svenska filmer. Trots att Jimmie är filmarnas första samarbete är resultatet märkligt bekant. Bilderna påminner om Ganslandts tidiga filmer Farväl Falkenberg och Skinnskatteberg, om än med ett berättande vars intensitet snarare för tankarna till Apan.
– När jag gjorde mina första filmer kändes det som att jag ville prova något nytt för varje film, så snart jag hittat ett uttryck kastade jag mig vidare. Efter Blondie arbetade jag med flera projekt parallellt. Jag reste till Hollywood och jobbade med två-tre produktioner som aldrig blev något, eller åtminstone inte blev något med mig. Jag trodde att jag skulle hitta något i USA som jag tyckte var intressant, men jag var också ständigt nervös över vad det skulle bli, om jag ens någonsin skulle göra en film igen. Jag antar att det är med viss rätta som Hollywood har ett rykte om sig att ta kol på auteurismen. Med Jimmie känns det som att jag har återupptäckt det där uttrycket som jag någon gång kastade mig vidare från, som att jag äntligen har hittat tillbaka, säger Jesper Ganslandt.

Text: Olle Agebro