Med sina roller i Varats olidliga lätthet, Chocolat, Den engelske patienten, Den blå filmen och De älskande på Pont-Neuf tog hon tidigt plats som en av de allra främsta. Efter omkring 70 filmroller är Juliette Binoche vår tids största franska skådespelerska, men när hon vid 53 års ålder besöker Göteborg Film Festival för att ta emot festivalens hederspris har hon fortfarande sina största roller framför sig.

Hon tackar nej till roller från Spielberg, tillrättavisar Scorsese, ber Assayas om specialskrivna manus, tar sig an Hollywood-produktioner med en axelryckning och hänger sig fullständigt åt småskaliga auteurfilmer. Juliette Binoches karriärval har förbryllat publiken och fått agenter att krevera, ändå har hennes säregna väg genom filmvärlden lett henne till en Oscar för sin roll i Den engelske patienten, skådespelarpriset i Cannes för Möte i Toscana och hon verkar numera i det närmaste ha en livstidsprenumeration på César-nomineringar i Frankrike. Hon har fler prisstatyetter än hon kan räkna till, ändå är hennes reaktion vid tillkännagivandet av att hon får Göteborg Film Festivals Honorary Dragon Award både förvånad och uppriktigt hedrad.
– Först och främst vill jag tacka Göteborg Film Festival för det här hederspriset, jag tar det som en blinkning, en klapp på axeln, eller som en kram. Jag vill nästan säga att jag hoppas att priset inte är allt för allvarligt menat. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som får arbeta med det jag gör, att jag fortfarande har lyckan att känna samma passion för mitt yrke men också att jag får känna att jag fortfarande har mycket att lära, säger Juliette Binoche.

Den position hon har i filmvärlden idag är resultatet av en karriär i rampljuset där hon sett till att få arbeta med några av vår tids största regissörer utan att någonsin tillåta att hon placeras i något fack. Den spännvidd som finns mellan hennes roller är hisnande, från den lågmälda gestaltningen av bottenlös sorgsenhet i Den blå filmen till hennes fantastiska flärdfulla extravaganser i Mysteriet i Slack Bay. I Frankrike skriver tidningarna kort och gott om ”la Binoche”, hennes roller har gjort henne ikonisk.

Binoche debuterade redan som tonåring men allt tog fart och förändrades fullständigt under ett par år i mitten av åttio­talet, när Jean-Luc Godard castade henne i Hail Mary, då hon dök upp i Leos Carax genombrott Ont blod och när hon spelade huvudrollen i André Téchinés Rendez-vous.
– Jag var så exalterad när jag vid 21 års ålder fick huvudrollen i Rendez-vous, men filmen var oerhört kall och det gjorde rollen svår att spela. Jag hade en liknande upplevelse några år senare med Leos Carax i De älskande på Pont-Neuf, inspelningen var en prövning av både mitt tålamod och mitt förtroende för honom, filmen tog två år att spela in, säger Juliette Binoche.

Hon har tagit för vana att ständigt utmana sig själv och sin publiks föreställningar om vad en roll för Binoche är. Det är därför hon bara under de senaste åren kunnat ses spela i vitt skilda filmer som Assayas Moln över Sils Maria, monsterfilmen Godzilla, David Cronenbergs Cosmopolis, nyinspelningen av animeklassikern Ghost in the Shell och nu senast i Claire Denis Let the Sunshine In. Binoche har berättat om hur hon av princip aldrig tittar på sina gamla filmer, ständigt fast besluten om att röra sig vidare mot nya roller. Men i takt med att hederspriserna hopat sig har hon ändå tvingats reflektera över den tid hon haft i strålkastarljuset.
– Nu när jag blickar tillbaka inser jag ju hur jag har förändrats som skådespelare över tid, och att de inspelningar jag varit med om har varit grundläggande för hur jag vuxit och för den jag blivit. När jag nu ser på min karriär i dess helhet slås jag också av hur enkelt det så ofta kändes, filmer som Den blå filmen med Krzysztof Kieślowski och Möte i Toscana med Abbas Kiarostami var så lätta att spela i.

Det talas ibland om hur några av vår tids största regissörer berett plats för och format Binoche, hur hennes roller i filmer av Assayas, Haneke, Denis, Téchiné, Carax, Kieślowski och Kiarostami utmanat henne till att bli ännu skarpare, mer inkännande, sublim i sina rolltolkningar. Det finns säkert en sanning i det, men i fallet med Juliette Binoche är det motsatta lika viktigt. Det finns idag få skådespelare som så genomgående lyckats med att driva igenom sin ambition, inte bara för att själv växa som skådespelare, utan också för att stärka de hon arbetar med, och för att förändra en hel filmvärld. En av de regissörer hon haft tydligast påverkan på är Olivier Assayas som hon kom i kontakt med redan i Téchinés Rendez-vous där Assayas skrev manus. Det dröjde till 2008 och ensemblefilmen Sommarminnen innan hon spelade i en film som Assayas regisserade. Kort därpå påpekade hon för Assayas att han aldrig lyckats skriva ett manus som omfamnat det feminina eller tagit de kvinnliga rollerna på allvar. Assayas tog piken som en utmaning och skrev manuset till Moln över Sils Maria, om en vuxen skådespelerskas förberedelser för att återvända till den pjäs hon en gång slagit igenom med, särskilt för Binoche.
– Det var en chansning att återvända till Olivier Assayas igen eftersom jag upplevde det som att vi aldrig riktigt mötte varandra när vi spelade in Sommarminnen, berättar Binoche om arbetet med Moln över Sils Maria.

För Binoche har frågan om det feminina och maskulina blivit central för hela hennes senare konstnärskap. Hon pratar ofta i intervjuer om filmens besatthet av traditionellt maskulina narrativ, om kamp, erövring och våld. I den utsträckning film påverkar våra värderingar och ideal blir det generella filmiska berättandet också i någon mening en del i upprätthållandet av den patriarkala samhällsordningen. När Binoche väljer och gestaltar sina roller arbetar hon inte bara för att de kvinnliga rollerna ska få ta större plats, utan också för att det traditionellt feminina ska låtas genomsyra både de manliga rollerna och berättelsen i stort, med ett narrativ som låter känslorna ta plats. På så sätt har vinterns #metoo-rörelse inte kommit som någon överraskning, utan snarare som ett riktmärke i en bransch där något trots trögt motstånd börjar röras åt rätt håll.
– Varje handling ger någon form av eko, och det engagemang som väckts kring #metoo kommer att ge avtryck. Men jag kan också känna mig väldigt pessimistisk, för de som sitter på makten kommer inte att lämna ifrån sig den. Det krävs mod för att förändra, för att berätta, för att lämna gamla strukturer bakom sig och för att kliva in i något nytt. Jag tror att den bästa vägen framåt för min egen del är att fortsätta att göra film om det feminina, att ge plats åt en annan typ av kraft som kan fungera på ett uppbyggande sätt. Både män och kvinnor är kapabla att medverka till den här förändringen. Genom att komma närmare våra känslor, inte genom att undvika dem, tror jag att vi alla kan slippa undan vårt maktbegär, vår besatthet vid tillhörighet och nå en medvetenhet som öppnar för andra relationer oss emellan.

Utan att göra det hela politiskt har Binoche utifrån sitt skådespeleri skapat en både fascinerande och inspirerande plattform för förändring samtidigt som hon hela tiden bara ägnat sig åt just det hon är bäst  på.
– Att vara skådespelare är ett kall, och nyckeln för mig är att göra det med fullständigt engagemang. I varje film har jag genom min kropp och min känsla givit en liten bit av mitt hjärta och min själ. Att dela upplevelsen på inspelningen med regissören, mina medskådespelare och teamet och, viktigast av allt, att få detta att nå publiken har varit ett privilegium och en sann ära. Den glädje jag upplever i detta är guld värd för mig.

Text: Olle Agebro

Möt Juliette Binoche i samband med hennes master class vid visningen av Frihet – Den blå filmen på Stora Teatern.