Två filmskapare – en i Norge och en i Sydkorea – brevväxlar i form av personliga filmklipp från deras egen vardag. För Marte Vold innebar arbetet med Letters att hon fick en ny bild av hur hon var som mamma. 

Hur känns det att vara nominerad i Nordic Documentary Competition och vad skulle en vinst betyda?
– Det känns fantastiskt att bli utvald som en av åtta filmer till tävlingen, speciellt med tanke på hur många bra dokumentärer som görs i Norden och hur starkt startfältet är. Nomineringen ger filmen extra exponering och det ger mig också en större möjlighet att prata med publiken om filmen och sätta den i en kontext, vilket jag tycker är viktigt, säger Marte Vold.

Hur kom du i kontakt med Jero Yun och hur kom det sig att ni bestämde er för att göra film ihop?
– Vi möttes på CPH:LAB där sammanlagt tjugo filmare från olika delar av världen blev sammanförda som par av arrangörerna. De såg en potential i att vi var så olika och då hade frihet att utveckla ett koncept helt efter vad vi själva ville, något som både blev en premiss i filmen och avgörande för själva formen – två filmskapare som kommunicerar om sina liv från varsin sida av världen.

Hur gick processen till?
– En av våra första inspirationskällor för projektet var kortfilmen Bathing Babies in Three Cultures (1954) av Gregory Bateson och Margaret Mead, en antropologisk studie från tre olika kulturer om interaktionen mellan mor och barn när barnet badas. Vi tänkte att det var en bra plats att börja på – att utforska om det fanns skillnader eller likheter i våra vardagliga aktiviteter. Vi började med att filma våra respektive morgnar och skickade klippen till varandra. I början skickade vi filmer ungefär en gång i månaden, men så småningom började vi att arbeta allt mer självständigt. Det är svårt att upprätthålla en strikt form under lång tid eftersom livet följer sina egna rytmer som motsäger strukturer. Livet har sin egen agent, något som också syns på konkreta och personliga sätt i filmen. Processen krävde i stor utsträckning ett övergivande av kontroll och ett förtroende för sin egen intuition.

Påverkades ditt arbete av att titta på det Jero Yun hade filmat, eller hade du en bestämd idé redan innan vad och hur du skulle filma?
– Att se Jeros material var fängslande, inte bara för att jag presenterades för en helt annan kultur och familjehistoria, men också på grund av hans filmspråk. Jag vill inte påstå att det förändrade hur jag närmade mig mitt eget material, men det var självklart viktigt att relatera till hans röst när jag tänkte på den övergripande helheten. Men, planen var hela tiden att inte ha en plan för att inte förstöra den levande processen med för många ingrepp. Utgångspunkten var att odla de rum som öppnade upp sig under filmen och lita på att olika teman gradvis skulle kristallisera sig i processen, vilket de också gjorde.

Du lärde dig förstås mycket om Jero Yun genom arbetet med filmen. Lärde du dig något nytt om dig själv?
– Ja! Och på många sätt var det det mest spännande ­– att rikta kameran mot mitt eget liv påverkade mig i hög grad. Jag trodde till exempel att jag var mycket värre som mamma. Jag trode att jag var strängare, argare och mer aggressiv än vad som syns i filmen. Så jag är bra på att skådespela kan man säga! För jag är väldigt arg. Eller så lever jag bara i en illusion om att jag är argare än man borde. Alla kanske egentligen är mycket argare än jag har fått för mig.

Text: Anders Calderon